Eli Roth framför Tarantinos kamera: från Dov till Donny Donowitz

Eli Roth medverkar i de här filmerna som skådespelare, men hans yrkesrelation med Tarantino omfattar också andra uppgifter bakom kameran.

En filmskapare som ställer sig framför en annan regissörs kamera

Eli Roth medverkar i Death Proof som Dov och i Inglourious Basterds som sergeant Donny Donowitz. Skillnaden mellan rollerna är betydande: en insats i barens sociala gemenskap blir senare till en framträdande närvaro i en väpnad grupp. Att ha samma regissör betyder inte att arbetet upprepas eller att filmskaparens offentliga personlighet oförändrad förs över till rollfiguren.

Roth hade redan en karriär som skräckfilmsregissör när han medverkade i Death Proof. I intervjuer om Inglourious Basterds berättade han att Tarantino uppmuntrade honom att skådespela i den filmen medan han förberedde Hostel: Part II. Uppgiften hjälper oss att förstå det yrkesmässiga mötet utan att framställa hans medverkan som ett slumpmässigt upptäckande av någon utanför filmbranschen.

Att skådespela för en annan regissör innebär att inta en annan position. Skådespelaren förhåller sig till utrymmet, tempot och medspelarna som iscensättningen organiserar. Kunskaper om filmskapande kan hjälpa honom att förstå arbetet, men ger honom inte automatiskt kontroll över filmen. På skärmen ser vi en skådespelarinsats som del av en helhet, inte Tarantino ersatt av Roth.

Sambandet kräver också att man håller isär eftertexterna. Tarantino var knuten som producent till filmer regisserade av Roth, men det gör dem inte till filmer regisserade av Tarantino. Samarbetet rör sig mellan olika funktioner. Den skillnaden gör det lättare att bedöma vad Roth gör när han medverkar som skådespelare.

Dov och Donny kräver olika sorters närvaro

I Death Proof, är Dov en del av gruppen män som delar barens atmosfär med huvudpersonerna. Hans roll ingår i samtal, antydningar och små sociala förhandlingar. Skådespelarinsatsen bidrar till att ge lokalen ett kollektivt liv innan Stuntman Mikes hot tar över berättelsen.

Rollen behöver ingen utvecklad personlig historia. Roth arbetar med en igenkännbar attityd och med hur dialogen rör sig mellan flera personer. Rollfiguren tar plats och söker uppmärksamhet, men filmen ger honom inte huvudpersonernas berättarmässiga auktoritet. Den begränsade omfattningen gör att en biroll känns konkret utan att varje person i baren blir en egen sidohistoria.

I Inglourious Basterds, omges Donny Donowitz av ett rykte redan innan han dyker upp. Publiken får veta saker om honom innan den riktigt får se honom. Roth måste leva upp till förväntningarna med en fysisk närvaro och ett sätt att vänta som gör hotet trovärdigt. Rollfiguren byggs inte enbart upp av det han säger, utan också av hur länge andra ägnar sig åt att föreställa sig honom.

Analysen av Donny Donowitz, den judiske björnen, utvecklar hans funktion i gruppen. Som skådespelararbete är kontrasten intressant: mellan den skrämmande styrkan och svårigheten att se diskret ut när sammanhanget förändras. Samma kroppslighet som kan inge rädsla riskerar att dra till sig för mycket uppmärksamhet i en situation där det gäller att smälta in.

Roth spelar inte rollen med en enda ton av brutalitet. Filmen låter honom ingå i en enhet, följa en plan och delta i ögonblick av komisk spänning. Skådespelarinsatsen anpassar sig efter situationen. Figuren som verkar enorm när andra talar om honom kan också bli utlämnad åt obehaget i ett socialt samspel han inte är förberedd på.

Nationens stolthet och samarbetet i filmen

Roth regisserade material till Nationens stolthet, propagandafilmen som rollfigurerna ser i Inglourious Basterds. Det är en faktisk produktionsmerit som måste hållas isär från rollen som Donny. Inom fiktionen är rollfiguren inte regissören till filmen som visas. De två insatserna hör till olika delar av filmskapandet.

Fallet med Nationens stolthet visar ett mer konkret samarbete än den allmänna idén om två vänner som utbyter hyllningar. Tarantino behövde bilder med en bestämd funktion i berättelsen, och Roth skapade materialet inom de ramarna. Filmen som visas skulle gå att känna igen som propaganda och samtidigt passa in i klippningen som huvudfilmen bygger upp kring dem som tittar.

Erfarenheten innebär inte att Roth ska tillskrivas regin av Inglourious Basterds eller att alla kreativa beslut informellt ska delas mellan dem. Den gör inte heller Donny till ett självporträtt av filmskaparen. Genom att hålla isär de båda uppgifterna undviker man att filmskaparens berömmelse skymmer skådespelarinsatsen, samtidigt som det går att uppmärksamma ett specifikt uppdrag bakom kameran.

Donny introduceras också genom andra rollfigurers reaktioner. Roth behöver inte ensam skapa hela hotbilden: han träder in i en förväntan som redan byggts upp av dialogen, platsen och väntan.

Sammantaget visar de båda filmerna hur Roths spelrum vidgas: från en kort social närvaro till en rollfigur vars ankomst, kropp och rykte är en del av berättelsens struktur. Att han själv är regissör gör samarbetet mer intressant, men rollerna fungerar tack vare konkreta skådespelaruppgifter: att lyssna, ta plats, hålla uppe förväntningarna och anpassa intensiteten efter medspelarna och klippningen.

Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.

Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras