Nationens stolthet: den fiktiva propagandafilmen och Eli Roths kortfilm

Nationens stolthet existerar på två plan: som propagand långfilm inom berättelsen och som material inspelat för Inglourious Basterds. De verkliga upphovspersonerna och de som förekommer i fiktionen är inte utbytbara.

Filmen som regimen vill fira

Nationens stolthet, även kallad Stolz der Nation eller Nation’s Pride, förvandlar de bedrifter som tillskrivs Fredrick Zoller till en propagandafilm. Soldaten spelar en version av sig själv, medan Goebbels apparat använder hans gestalt för att ge en heroisk bild av kriget. I berättelsen får produktionen en galapremiär och betydelsen av ett officiellt evenemang. Det är inte en historisk dokumentär som Tarantino har återupptäckt, utan en film som hittats på för hans fiktion.

Avståndet mellan Zoller och hans projicerade bild är viktigare än en exakt rekonstruktion av ett slag. På filmduken framställs hans skott som en uppvisning i effektivitet och överlägsenhet. Klippningen reducerar motståndarna till mål som faller, medan huvudpersonen får den visuellt dominerande positionen. Denna gestaltning hjälper oss att förstå vad propagandan vill uppnå: att slå fast en tolkning av våldet innan publiken hinner tänka på upplevelsen hos dem som drabbas.

Premiären låter oss också se propagandans åskådare. Deras reaktioner är en del av den inre filmens betydelse. Publiken tar inte emot bilderna som en varning mot krig, utan som ett tillfälle att fira. Tarantinos film låter den yttre publiken se hur den inre publiken njuter av våld riktat mot andra. Denna dubbla blick gör den tillfredsställelse som situationens omkastning senare kan ge mer komplicerad.

Karaktären Fredrick Zoller uttöms inte av sin hjälteframställning. Hans beteende utanför filmduken och hans förhållande till det som projiceras skapar en distans som hör hemma i en särskild analys av honom. För att förstå Nationens stolthet räcker det att inse att en person och en offentlig bild inte är samma sak. Propagandan väljer ut, upprepar och organiserar handlingar för att omvandla dem till en berättelse som gagnar den makt som finansierar visningen.

Vad Eli Roth spelade in och hur det infogades

I den verkliga produktionen regisserade Eli Roth materialet till den inre filmen, med Daniel Brühl som Zoller. Kortfilmen har även Bo Svenson i rollen som amerikansk överste. De sekvenser som visas inne i långfilmen motsvarar inte hela den inspelade filmen. Utgåvor där kortfilmen ingår som extramaterial låter oss se den med en annan kontinuitet, fristående från publikens reaktioner och händelserna som avbryter visningen i huvudberättelsen.

Denna åtskillnad förebygger en sammanblandning av speltider. Inom fiktionen talar man om en film som är avsedd att fylla en visning och består av flera rullar. Det verkliga material som spelades in för att föreställa den är mycket kortare. Man ska inte räkna ut den fiktiva långfilmens speltid utifrån extramaterialet eller anta att Tarantino behövde producera en fullständig propagandafilm med den längd som rollfigurerna tillskriver den. Filmkonsten kan antyda ett större verk genom en del som skapats för detta ändamål.

Roth berättade i intervjuer att han arbetade med klippningen av materialet medan huvudfilmen fortfarande spelades in. Trots det hör sammanfogningen av dessa bilder i Inglourious Basterds till långfilmens klippning, som Sally Menke står för. Det är uppgifter som hänger ihop, men är skilda från varandra. En sak är att skapa kontinuiteten i en kort stridsfilm; en annan är att bestämma när den yttre publiken får se den, hur länge den visas och när klippningen går till ett ansikte, en projektionshytt eller en handling utanför salongen.

Samarbetet kan placeras i Eli Roths arbete med Tarantino, utan att därför tillskriva honom samtliga avdelningar bakom den inre filmen. Att regissera en kortfilm gör inte automatiskt regissören till kompositör, ensam klippare eller ansvarig för varje ljudeffekt. Eftertexterna ska läsas utifrån funktion och version. Filmen som förekommer i fiktionen har dessutom påhittade namn, som inte ska blandas ihop med de verkliga yrkespersonerna bakom inspelningen.

Musik och känslan av en skenbart gammal filmkopia

Den inre filmens musikaliska inledning använder redan befintligt material förknippat med Angelo Francesco Lavagnino, hämtat från Pompejis sista dagar. Hänvisningen innebär inte att Lavagnino komponerade ett nytt soundtrack till Roths kortfilm eller att musiken skrevs för en nazistisk produktion. Det handlar om återanvändning i en film från 2009 som skapar en historisk känsla med hjälp av element från olika källor. Att känna igen ett visst stycke identifierar inte heller i sig alla musikfragment i klippningen.

Ljudbehandlingen har däremot förklarats direkt av teamet. Wylie Stateman och Harry Cohen arbetade med en mix som skulle efterlikna begränsningarna hos en film från slutet av 1930-talet eller början av 1940-talet. De undersökte möjligheten att spela upp ljudet genom en gammal högtalare och en digital bearbetningskedja; den digitala lösningen valdes. Metoden visar att ett ljud som verkar gammalt kan vara resultatet av en medveten, nutida konstruktion.

Ljudets karaktär hjälper till att skilja bildens två nivåer åt. När vi hör den inre filmen verkar skotten och rösterna komma från en filmkopia som visas i en salong. När handlingen återvänder till publiken kommer premiärsalongen tillbaka. Denna skillnad gör det möjligt att röra sig mellan gestaltning och händelse utan att enbart förlita sig på svartvitt. Hörseln bidrar till att identifiera varifrån varje ljud kommer och hur långt bort det är från åskådaren.

Funktionen hos detta arbete blir tydlig i visningen av Nationens stolthet: den inre filmen måste framstå som igenkännbar underhållning innan den avbryts av ett annat budskap. Dess konventioner skapar förväntningar på auktoritet och kontroll. Det efterföljande intrånget förändrar just förhållandet mellan bild, publik och salongens ägare. Avbrottet blir effektivt eftersom propagandan först har fått en tillräckligt konkret audiovisuell form.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike