G. W. Pabst på krogen: referensen som Hicox använder för att upprätthålla sin identitet

Pabsts namn går från att styrka Hicox filmkunskaper till att bli en del av en påhittad historia om hans ursprung. Referensen fungerar eftersom den verkar konkret och välbekant, samtidigt som den är svår att kontrollera i stunden.

Ett namn som förberetts innan han kommer ner i källaren

Referensen till G. W. Pabst dyker inte upp första gången när Hicox behöver försvara sig på La Louisiane. Tidigare har den brittiske officeren berättat att han skrev en studie om Pabsts verk. Den uppgiften etablerar en kunskap hos rollfiguren som berättelsen senare kan använda. Åskådaren vet att Hicox har verkliga filmkunskaper, även om den tyska identitet han antar under operationen är falsk. Den kombinationen skiljer en improviserad lögn från ett helt godtyckligt påhitt.

Pabst var en verklig filmskapare, och filmen som kommer på tal på krogen finns också på riktigt: Die weiße Hölle vom Piz Palü från 1929, samregisserad med Arnold Fanck och med Leni Riefenstahl i huvudrollen. Den historiska bakgrunden är viktig eftersom dialogen bygger på ett gemensamt filmminne. Det räcker inte att välja vilket tyskt namn som helst. Täckhistorien behöver ett kulturellt verk som Hellstrom kan känna igen och förknippa med en viss geografi och konkreta bilder.

Den inledande förklaringen om hans böcker garanterar inte att Hicox är en ofelbar spion. Tvärtom bäddar den för en ironi: det han behärskar intellektuellt kan hjälpa honom att besvara en fråga, men det kan inte ersätta en identitet som levts. Filmen tillskriver hans kunskaper ett värde utan att göra dem till en universallösning. Skillnaden gör det möjligt att uppskatta rollfigurens ansträngning när han försöker dölja en språklig avvikelse med en historia som han kan bygga upp med lätthet.

Poängen med omnämnandet är inte att sammanfatta hela Pabsts filmografi. Hans filmer, perioder och historiska omständigheter hör till en annan genomgång. I den här scenen fungerar namnet både som en merit och som en bro till en bergsfilm. Analysen blir mindre precis om den glider över i en utförlig biografi över regissören, eftersom spänningen beror på hur Hicox använder referensen och hur den tas emot av den som lyssnar.

En film som blir till ett personligt minne

När hans sätt att tala väcker frågor säger Hicox att han kommer från en by som förknippas med Piz Palü. Han kopplar platsen till filmen och tillägger att han och några familjemedlemmar medverkade i en scen. Det är ett skickligt grepp: han förvandlar en fråga om en accent till ett samtal om en bild som samtalspartnern minns. Det främmande intrycket framstår inte längre som ett bevis på att han är utomstående, utan förklaras som en lokal egenhet.

Detaljen om en familjemedlem som Pabst gynnade får historien att verka mindre förberedd. Alltför allmänna lögner kan låta defensiva; en liten anekdot ger intryck av ett personligt minne. I det här fallet drar greppet också nytta av Hicox filmkunskaper. Han kan tala om en bildruta och en filminspelning med en självklarhet som passar hans utbildning, trots att familjens påstådda koppling till bilderna ingår i täckhistorien.

Man ska inte förvandla den anekdoten till en uppgift om Michael Fassbender eller om den verkliga rollbesättningen i filmen från 1929. Den som talar är Hicox under falsk identitet. Det historiskt verifierbara är att filmen och dess upphovspersoner existerade; familjens medverkan som han berättar om tillhör rollfigurens lögn. Att skilja på de två nivåerna hindrar att en övertygande förklaring i fiktionen börjar spridas som en äkta produktionskuriosa.

Major Hellstrom lyssnar från en annan position. Han kan delta i ett samtal som verkar vänskapligt och samtidigt bedöma om det han hör hänger ihop. Kulturreferensen undanröjer inte den obalansen. Hicox behöver få historien att verka trovärdig; Hellstrom kan låta honom fortsätta samtidigt som han behåller möjligheten att ställa fler frågor. Förhörsledarens makt ligger också i att inte visa exakt när han anser att ett svar är tillfredsställande.

Vad lärdom kan och inte kan lösa

Den inledande iakttagelsen från Wilhelm visar att misstanken inte enbart uppstår genom ett formellt prov som Hellstrom ordnat. En soldat som deltar i firandet lägger märke till en skillnad i den nyanländes röst. Kulturkunskaperna kommer in senare, som ett försök att reparera ett socialt intryck. Ordningen spelar roll: Hicox tävlar inte i en frågesport om filmhistoria, utan försöker förklara varför hans närvaro inte låter helt naturlig.

Publiken kan imponeras av hur snabbt han svarar och ändå känna att faran kvarstår. Täckhistorien innehåller tillräckligt många detaljer för att hålla samtalet igång, men det bevisar inte att alla samtalspartner har gått på den. Filmen låter osäkerheten bestå. En nick eller ett vänligt svar kan uttrycka artighet, intresse eller vaksamhet. Åskådaren får ingen direkt insyn i allt Hellstrom tänker, utan måste tolka scenen med ofullständig information, precis som infiltratörerna själva.

Den senare uppmärksamheten på kroppsspråk visar var greppet går bet. Att kunna tala om en regissör och en film garanterar inte att man kan återskapa alla automatiska beteenden hos någon som vuxit upp i en annan miljö. En fullständig analys av krogen i Inglourious Basterds samlar dessa signaler och deras följder. Pabstomnämnandet har en tydlig plats i förloppet: det är ett skickligt muntligt försvar som inte kan kontrollera allt kroppen förmedlar.

Referensen har därmed en mer konkret dramatisk funktion än att bara vara en fristående hyllning. Den knyter samman presentationen av Hicox, hans improvisationsförmåga och den sköra täckmantel han använder som infiltratör. Den gör också filmen till ett gemensamt minne som kan användas för att vilseleda. Samma bild som två personer känner igen kan ligga till grund för ett sant samtal om ett verk och en falsk historia om den som säger sig ha medverkat i det.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike