Samuel L. Jackson medverkar i Inglourious Basterds med sin röst. Hans insatser avbryter handlingen kort för att berätta om en bakgrund eller förklara en egenskap som tittaren behöver komma ihåg.
En röst utanför handlingen
I originalversionen av Inglourious Basterds lånar Samuel L. Jackson ut sin röst till berättaren. Han syns inte fysiskt som medlem av Bastarderna, gäst på premiären eller en rollfigur som bevittnar händelserna. Skillnaden är viktig eftersom en igenkännbar röst kan få tittaren att leta efter en visuell cameo som inte finns. Hans medverkan hör till berättartekniken, inte till en identitet som finns i scenerna han kommenterar.
Den ska inte heller förväxlas med rösten från den militära samtalspartner som hörs över radio vid ett annat tillfälle i berättelsen. Ett samtal mellan rollfigurer är en del av handlingens värld: någon talar, någon annan lyssnar och samtalet kan påverka deras beslut. Jacksons berättarröst har en annan funktion. Den vänder sig till publiken, ger information som rollfigurerna inte hör och kan ackompanjera bilder som inte utspelar sig i scenens omedelbara nutid.
Hans insats beskrivs ofta som ett röstjobb som inte anges som en roll i rollistan. Materialet från Cannes tar upp Jackson bland tacken, en kategori som skiljer sig från listan över rollfigurer. Det betyder inte att det råder något tvivel om vem rösten tillhör. Det hjälper snarare till att undvika att ett omnämnande av medverkan automatiskt blir en skådespelarkredit av samma slag som huvudrollsinnehavarnas. Krediter och funktioner bör läsas med hänsyn till vilken version det gäller.
Rösten knyter också an till ett välbekant samarbete mellan skådespelaren och regissören, men för inte in en tidigare rollfigur i den här filmens universum. Berättaren är inte Jules Winnfield som berättar en krigshistoria och rösten är inget bevis på en bokstavlig kontinuitet med Pulp Fiction. Att känna igen en röstklang är en tittarupplevelse. Att tillskriva den en identitet från en annan fiktiv värld skulle kräva belägg som Inglourious Basterds inte ger.
Stiglitz: en komprimerad biografi
Den första särskilt framträdande insatsen följer presentationen av Hugo Stiglitz. Filmen lämnar för ett ögonblick det pågående samtalet för att visa rollfigurens bakgrund och förklara hans rykte. Rösten förvandlar några korta bilder till en orsakskedja: tittaren får tillräckligt med information för att förstå varför den tyske soldaten har väckt Bastardernas intresse. Utan den vägledningen skulle klippningen kunna uppfattas som en rad våldshandlingar utan tydligt samband.
Berättarrösten har inte den neutrala tonen hos en akt som läses upp högt. Den har rytm, betoning och ett ironiskt avstånd som passar rollfigurens stiliserade presentation. Det valet påverkar hur informationen tas emot. Berättelsen försöker inte dölja att den sammanfattar en historia för publiken; den visar hur det går till och gör presentationen spektakulär. Rösten länkar samman fakta, legenden om Stiglitz och klippningens energi.
Att insatsen är kort är avgörande. Jackson följer inte rollfigurens alla handlingar fortlöpande och förklarar inte vad han tänker. När bakgrunden väl är etablerad kan filmen återvända till nutiden och låta Stiglitz beteende fullborda porträttet. Berättaren löser ett avgränsat behov av bakgrundsinformation och drar sig sedan tillbaka. På så sätt undviker filmen att verka beroende av en ständig muntlig förklaring.
Greppet förändrar också tidsperspektivet. Ett samtal kan pausas medan en längre tidsperiod sammanfattas och sedan återupptas med ny information för tittaren. Rollfigurerna som pratade har inte upplevt den här pausen på samma sätt. Skillnaden mellan handlingens tid och berättelsens tid hör till berättarrösten som förklarande grepp, och här tar den form genom en rollfigur vars rykte måste bli känt innan hans fortsatta utveckling.
Nitrat: att förbereda en konsekvens
En annan insats förklarar hur lätt det nitratmaterial som användes i dåtidens filmer kan fatta eld. Rösten ackompanjerar en audiovisuell demonstration och gör en materiell egenskap begriplig, en egenskap som kommer att få betydelse för biografens plan. Det behövs ingen uttömmande teknisk lektion. Syftet är att etablera ett samband som tittaren kommer att minnas när hen ser materialet som samlats ihop och förstår vilka möjligheter det ger i berättelsen.
Greppet skiljer sig från spänning som bygger på att en lösning hålls hemlig. Här ger filmen information i förväg. Publiken vet något som besökarna på visningen av Nationens stolthet inte vet, och väntar på att få se när den kunskapen får konsekvenser. Berättarrösten ökar därmed förväntan. Att förklara en egenskap hos föremålet tar inte bort spänningen, eftersom filmen fortfarande inte avslöjar alla hinder och beslut som kan komma emellan innan planen går i lås.
Rösten skapar kontinuitet mellan ett allmänt påstående och en konkret handling. Filmremsan framstår inte längre enbart som ett genomskinligt medium som bilder passerar genom, utan som ett fysiskt material som förvaras i en byggnad. Det förändrade perspektivet förbereder klimax utan att förklaringen behöver upprepas under själva klimaxet. När handlingen skruvas upp har tittaren redan den information som behövs och kan koncentrera sig på människorna och konsekvenserna.
Jacksons medverkan kan placeras bland hans arbeten med Tarantino, men just den här användningen utmärks av sin sparsamhet. Två slags bakgrundsinformation, en om en människa och en om en materiell egenskap, får en extern berättarröst som hörs när den behövs. I en dubbad version kan rösten bytas ut, så igenkänningen beror på ljudspåret. Den berättartekniska funktionen består: ett kort avbrott förändrar vad publiken vet innan filmen återgår till handlingen.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
