Samuel L. Jackson: sex samarbeten och en alltid annorlunda röst

Kontinuiteten mellan Samuel L. Jackson och Tarantino känns omedelbart igen på rösten. Men det intressanta med samarbetet ligger i det som förändras: vem som får tala, vem han behöver övertyga och vilken relation han har till våldet.

En genomgång med huvudroller, biroller och berättarröst

Samuel L. Jackson medverkar i Pulp Fiction som Jules Winnfield och återvänder i Jackie Brown som Ordell Robbie. Därefter spelar han pianisten Rufus i Kill Bill: Volume 2, står för berättarrösten i Inglourious Basterds, gestaltar Stephen i Django Unchained och tar sig an rollen som major Marquis Warren i The Hateful Eight. Det blir sex långfilmer om man räknar med hans rent röstbaserade medverkan i Inglourious Basterds.

Det är viktigt hur man räknar, eftersom en gemensam filmografi inte kan reduceras till att räkna synliga framträdanden. Rufus har en helt annan plats än Jules, och en berättarröst befinner sig inte i samma position som en rollfigur i en scen. Återkomsten beskriver ett långvarigt yrkesmässigt förhållande, men innebär inte att alla uppdrag har samma omfattning eller dramatiska ansvar.

I en intervju med TheWrap 2015 lyfte Jackson fram de återkommande medarbetarnas språkkunskaper, professionalism och förtroende. Han förklarade också att rollfigurerna måste behålla sin särart. Den iakttagelsen är mer användbar än att föreställa sig en fast personlighet som Tarantino upprepar: skådespelaren ser en kontinuitet i arbetssättet och samtidigt behovet av att skapa olika individer.

Det gemensamma arbetet sträcker sig över kriminalberättelser, en hämndfantasi, en krigshistoria och två filmer som utspelar sig på 1800-talet. Kläderna, den sociala miljön och reglerna för konfrontation förändras. Rösten är fortfarande igenkännbar, men måste hitta en ny position i varje värld. Kombinationen gör att återseendet känns välbekant utan att tolkningarna blir utbytbara.

Att tala för att dominera, förhandla eller dölja sig

I Pulp Fiction, kan Jackson förvandla ett vardagligt samtal till en uppvisning i hot. Tolkningen av Jules Winnfield använder variationer i intensitet som gör det tydligt när pratet slutar vara ett utbyte och blir till påtryckning. Röststyrkan spelar roll, men det gör också pauserna och uppmärksamheten han ägnar åt ett oväntat svar.

Ordell har ett annat förhållande till orden. Hans självsäkerhet bygger på att han kontrollerar information, förför och tar reda på vad andra vet. Jackson skapar en social förmåga som kan vara tilltalande samtidigt som den döljer en kriminell beräkning. Skillnaden mot Jules handlar inte bara om att sänka rösten: sättet att lyssna förändras, liksom sättet att framställa ett hot som om det vore en naturlig del av en relation.

Rollfiguren Ordell Robbie visar också hur mycket en skådespelare kan åstadkomma med ett sken av förtrolighet. Samtalet skapar närhet, men närheten garanterar inget skydd. Åskådaren måste hela tiden bedöma om en gest uttrycker förtroende, beräkning eller kontroll. Tolkningen håller den läsningen öppen utan att varje replik behöver signalera ondska.

Stephen skapar en ännu tydligare kontrast. Hans synliga position på plantagen och hans faktiska förmåga att förstå vad som händer går inte enkelt ihop. Jackson arbetar med förändringar i hållning, tonfall och vem han riktar sig till. Rollfiguren förklaras inte enbart genom ålderdomssminkningen: publiken måste uppfatta relationer av underordning och makt som omformas beroende på vilka som är närvarande.

Vikten av att lyssna och ta plats i bildrutan

I The Hateful Eight, måste Warren hålla igång långa meningsutbyten i ett gemensamt utrymme. Orden kan vara en berättelse, en provokation eller ett sätt att sätta någon på prov. Tolkningen begränsas dock inte till de stunder då Jackson talar. Blickarna och de tysta reaktionerna gör det möjligt att följa hur hans bedömning av de andra förändras medan någon annan har ordet.

Jackson förklarade i den intervjun att filmens breda bildformat krävde att det fanns liv i rummet även när en annan rollfigur förde samtalet. Kommentaren beskriver ett kollektivt arbete: en bildruta kan erbjuda flera fokuspunkter, och skådespelaren måste finnas där utan att ständigt kräva huvudrollen. Precision handlar också om att veta hur mycket man ska göra.

Berättarrösten i Inglourious Basterds innebär en annan uppgift. Eftersom rösten inte är knuten till en kropp som syns i handlingen måste den skapa auktoritet och rytm genom sin egen artikulation. Att publiken känner igen skådespelaren ger berättelsen en yttre känsla av igenkänning, men insatsen fungerar tack vare tydligheten i hur informationen introduceras. Rösten behöver inte bli en imitation av Jules för att vara igenkännbar.

Rufus påminner i sin tur om att ett viktigt samarbete också kan vara kort. Skådespelaren kommer in i en specifik situation och bidrar till dess ton utan att kräva en utveckling som motsvarar huvudrollernas. Längden mäter inte i sig värdet av medverkan. En liten roll kan visa yrkesmässigt förtroende just genom att den får tjäna scenen.

Helheten visar en kontinuitet som bygger på resurser och möjligheter, inte på en enda mask. Jackson bidrar med språklig auktoritet, förmåga att förvandlas och lyhördhet för sin motspelare. Tarantino ger honom dramatiska positioner som kräver att de verktygen används på olika sätt. Samarbetet är igenkännbart tack vare en gemensam historia och fortsätter att vara fruktbart eftersom varje film tvingar fram en ny diskussion om vad man ska göra med den.

Tillbaka till Tarantinos återkommande skådespelare.

Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras