Ordell Robbie i Jackie Brown: en farlig mans karisma

Ordell Robbie talar om sin verksamhet med energin hos någon som vill dela med sig av en fantastisk möjlighet. Samuel L. Jackson ger honom en lätthet i att förklara, förföra och göra sin samtalspartner till publik. I Jackie Brown, gör den ledigheten hans våld ännu mer oroande: mannen som tycks njuta av varje samtal bestämmer också snabbt att en annan person är överflödig.

Hans auktoritet bygger på ett nätverk av relationer. Han behöver pengar, transporter, medarbetare och människor som är villiga att tro på hans förklaringar. Filmen visar hur övertygad han är om att förstå den miljön bättre än andra. Den tillförsikten hjälper honom att planera sina drag, men gör det också svårare för honom att inse när någon fattar beslut utanför hans kontroll.

Karaktären förstås genom kombinationen av charm och beräkning. Hans intresse för vapen hör till verksamheten och den image han vill förmedla; hans vardagliga bemötande visar hur han använder närhet för att hålla andra tillgängliga. Problemet uppstår när personerna han tror sig känna slutar reagera som han förväntar sig.

En försäljare som behöver bli lyssnad på

I Jackie Brown (Quentin Tarantino, 1997) blir Ordells presentation av sig själv till en uppvisning i personlighet när han tittar på en video. Hans uppmärksamhet riktas mot vapnen, men samtalet prövar också Louis reaktion. Hans entusiasm som säljare låter honom ta plats i centrum för mötet: han framställer sig som kunnig om produkten, förklarar vad han är intresserad av och väntar sig att den andre ska dela hans uppfattning.

Den vapenvideo som han visar för Louis knyter samman varor och underhållning. Ordell kommenterar det han ser med en självklarhet som ska styrka hans erfarenhet. Dramaturgiskt är det säljarens självsäkerhet och sättet han gör bilderna till en demonstration av sitt eget omdöme som spelar roll. Scenen skildrar kriminell verksamhet utan att analysen behöver återge instruktioner om hur vapnen fungerar.

Jackson låter förklaringen växla i energi. Ordell kan utveckla en tanke tålmodigt och sedan öka tempot när han behöver övertyga. Hans pratsamhet fyller en praktisk funktion: att ta plats, definiera frågan och få samtalspartnern att svara inom den ram han föreslår. Även ett till synes avslappnat samtal visar hur gärna han vill styra vilket intryck han gör.

Den familjära tonen gör det lätt att blanda ihop sympati med tillit på ett farligt sätt. Ordell kan vara underhållande utan att inge trygghet hos den som följer med honom. Åskådaren uppskattar hans sätt att tala och lär sig samtidigt att misstro hans löften. Det är denna samexistens som ger karaktären styrka: hans karisma fortsätter att fungera även när vi redan vet att han kan använda den för att skada andra.

Människor som utbytbara medarbetare

Hans bemötande av Beaumont visar hur hjälp kan rymma ett hot. Ordell ingriper för att få ut honom ur fängelset och dödar honom sedan eftersom han anser att Beaumont kan hota hans intressen. Kontrasten gör det avgörande vilken innebörd var och en ger den hjälp som erbjudits. Beaumont kan uppfatta ingripandet som en vänlig handling; Ordell väver in det i en kalkyl som den andre inte känner till.

Det här sättet att agera gör skyddet villkorat. Så länge en person verkar användbar och hanterbar kan hen få uppmärksamhet och resurser. När Ordell föreställer sig att personen kommer att äventyra hans säkerhet ändrar han sin bedömning. Filmen låter oss se detta resonemang utan att bekräfta att alla hans misstankar stämmer. Hans beslut säger något om hur han tänker, inte om att den som drabbas bevisligen är skyldig.

Den relation Ordell har till Louis Gara sätter en annan gräns. Deras gemensamma historia ger honom skäl att lita på sin medarbetare, men det Louis presterar nu motsvarar inte den minnesbilden. Ordell förväntar sig att det förflutna ska garantera både förmåga och lydnad. Avståndet mellan dessa båda saker försämrar relationen och blottlägger en svaghet i hans organisation: han förväxlar att känna någon med att kunna förutse den personens beslut.

Max Cherry erbjuder ett mindre explosivt motstånd. Hans arbete kräver att han sätter villkor och skiljer mellan vad han kan göra och vad Ordell vill kräva av honom. Langaren möter därmed någon som lyssnar utan att automatiskt godta hans auktoritet. Mötena i anslutning till Cockatoo Inn visar förhandlingen mellan män som behöver något av varandra men har olika uppfattningar om utbytet.

I den nära kretsen skapar Ordells sätt att uppträda en liknande förväntan på att andra ska stå till förfogande. Människorna omkring honom har egna önskningar, blir trötta och har åsikter som han inte kan styra. Hans skenbara herravälde bygger på ett vardagligt samarbete som kan försvagas. Filmen låter inte hans nätverk framstå som en perfekt disciplinerad organisation: det upprätthålls genom instabila relationer och motsättningar som pengar och skrämsel inte alltid kan lösa.

Jackie rubbar maktfördelningen

Jackie upptäcker tidigt skillnaden mellan vad Ordell säger och vad han kan tänkas göra för att skydda sig. Hennes svar tvingar honom att förhandla med en kvinna han hade hoppats kunna styra. Förändringen är viktig eftersom den grundar sig i en tolkning av faran. Hon förstår att det tidigare samarbetet inte garanterar hennes säkerhet och agerar för att bli någon som det lönar sig att hålla vid liv.

Den telefonförhandling mellan Ordell och Jackie fortsätter maktkampen på en arena som verkar gynna langaren. På avstånd kan han ge order och uttrycka misstankar, men han kan inte själv kontrollera allt han hör. Hans verbala skicklighet stöter på en konkret begränsning: någon annan kan välja vilken information som blir tillgänglig och spela den roll han behöver.

Pengarna upptar hans tankar eftersom de representerar det samlade resultatet av hans verksamhet. Den prioriteringen gör hans agerande begripligt, men gör honom också sårbar för en förklaring som lovar att pengarna ska återvinnas. Ordell försöker minska osäkerheten med hot och kontroller, men är fortfarande beroende av andras berättelser. Hans övertygelse om att kunna känna igen en lögnare utesluter inte att han kan misstolka någon.

I Samuel L. Jacksons tolkning behåller självsäkerheten sin tyngd samtidigt som sprickorna blir synliga. Ordell fortsätter att söka en förklaring som kan återställa ordningen han trodde sig behärska. Konflikten blir mer spänd eftersom hans förvirring inte gör honom ofarlig. Varje felbedömning kan öka risken för andra, och hans förmåga att skrämma består även när han inte längre förstår situationen särskilt väl.

En jämförelse med en abstrakt gangsterboss gör det lättare att se vad som är specifikt för Ordell. Hans makt kräver samtal, förflyttningar och småskaliga överenskommelser. Det finns ett avstånd mellan säkerheten med vilken han beskriver sin ställning och hur många människor han är beroende av för att upprätthålla den. Karaktären blir begriplig när detta avstånd visar sig i ett vardagligt möte, utan att någon behöver förklara det i allmänna ordalag.

Det går också att lyssna på hans repliker på två sätt. Först kan rytmen och humorn fånga all uppmärksamhet. Sedan blir det märkbart vad han ber om, vad han utgår från att samtalspartnern ska göra och vilken information han fortfarande saknar. Skådespelet håller båda nivåerna levande i samma scen. En replik kan roa publiken och samtidigt uttrycka ett krav på den som tar emot den. Denna dubbelverkan hjälper oss att förstå varför Ordells charm fortsätter att fungera även efter att hans handlingar visat vad det kostar att lita på honom.

Visa alla artiklar i Jackie Brown: överlevnad, tillit och en sen möjlighet