Louis Gara: Robert De Niros återhållna skådespeleri

Louis Gara kommer ut ur fängelset och ser i Ordell Robbie en möjlighet att återvända till den värld han kände. Robert De Niro spelar honom med få ord och dämpad energi. Hans närvaro i Jackie Brown skapar en skillnad mellan en brottslings rykte och vad den mannen faktiskt klarar av nu, när andra hoppas få tillbaka den kamrat han en gång var.

Det intressanta med rollfiguren ligger i hans svar. Louis lyssnar på långa förklaringar, tar emot uppdrag och verkar behöva tid för att komma in i samtalen. De Niro låter långsamheten bli obekväm: omkring honom planerar Ordell och Melanie provocerar. Alla tolkar hans tystnad utifrån vad de själva vill få ut av honom.

Filmen visar också att han fortfarande kan göra andra illa. Trötthet och fumlighet går hand i hand med våldsamma beslut som han själv bär ansvaret för. Den kombinationen gör det möjligt att förstå skådespeleriet utan att göra Louis till en ren komisk figur eller tillskriva honom en diagnos som berättelsen inte fastställer. Hans svårigheter att fungera blir en del av faran han för in i andras planer.

Så gestaltar De Niro Louis trötthet

I Jackie Brown, regisserad av Quentin Tarantino 1997, har Louis Gara en särställning bland brottslingarna. Han är erfaren och har just kommit ut ur fängelset, men deltar i samtalen med en reserverad hållning som står i kontrast till omgivningens självsäkerhet. Robert De Niro bär upp rollfiguren med små reaktioner, pauser och skiftningar i uppmärksamheten.

Tarantino förklarade det valet för Erik Bauer i en intervju för Creative Screenwriting, som ursprungligen publicerades i januari och februari 1998. Han hade talat med De Niro om en roll som i synnerhet byggde på kroppsspråk: Louis hade färre tillfällen än andra rollfigurer skrivna av regissören att definiera sig genom långa repliker.

Scenen där Ordell kommenterar en video om vapen visar den skillnaden. Louis fungerar som samtalspartner åt någon som gärna vill visa hur mycket han kan. Hans svar låter uppvisningen fortsätta. De Niro låter avståndet mellan säljarens entusiasm och lyssnarens reaktion finnas kvar i samtalet, utan att göra varje paus till ett tydligt skämt.

Att lyssna på det sättet gör det också svårt att bedöma hur villig han är. Ett kort svar kan uttrycka medhåll, trötthet eller en önskan om att den andre ska bli klar. Skådespelaren håller flera möjligheter öppna innan Louis måste agera. Tvetydigheten spelar roll eftersom de andra fattar beslut med honom i åtanke: hans tystnad ger dem utrymme att tillskriva honom en vilja som han ännu inte har visat.

Effekten kräver kontinuitet. Om Louis reagerade utagerande i varje scen skulle hans senare irritation bli en mindre betydelsefull förändring. De Niro etablerar en låg energinivå som gör små skillnader märkbara. Obekvämheten växer i takt med att det krävs mer än att nicka och stå kvar bredvid någon för att svara.

Ett rykte som föregår honom

Louis kriminella förflutna framträder framför allt genom vad andra säger om honom. Filmen visar mannen som har återvänt, medan den tidigare förmåga som Ordell minns inte går att iaktta direkt. Det skapar ett användbart avstånd: åskådaren kan jämföra vännens förväntningar med Louis nuvarande beteende.

I relationen mellan Ordell Robbie och Louis Gara, bygger förtroendet på en gemensam historia. Den bekantskapen gör det lättare för Louis att få ett nytt uppdrag, men innebär också att han hela tiden jämförs med den han var förr. Ordell hoppas känna igen en effektivitet som kamratens beteende inte längre garanterar.

För Louis innebär det att tacka ja till att återvända att han går in i ett system som någon annan styr. Initiativet, informationen och pengarna kretsar kring Ordell. De Niro gestaltar en deltagare som låter sig inordnas i den strukturen och sedan får svårt att leva upp till förväntningarna. Beroendet märks i vardagliga samtal, utan att hela hans tidigare liv behöver förklaras.

Fängelsevistelsen ger sammanhang åt hans bristande anpassning. Att tillskriva varje tvekan en konkret följd av tiden bakom galler skulle kräva information som filmen inte ger. Rollen bygger på sådant som går att observera: han dröjer med att svara, blir osäker inför praktiska problem och har svårt att tåla att någon gör narr av de svårigheterna.

Hans reserverade sätt skiljer sig också från Max Cherrys. Båda kan säga lite, men Max använder ofta pauser för att lyssna och sätta villkor; Louis låter oftare någon annan styra situationen. Kontrasten gör det möjligt att skilja mellan två sorters stillhet utan att automatiskt likställa tystnad med makt eller intelligens.

Irritationen och våldet under långsamheten

Melanie tvingar Louis att svara på ett annat sätt. Hon ser hans svårigheter och gör dem till samtalsämne, medan han vill lösa det som ligger framför honom. Spänningen mellan Louis och Melanie gör att skådespelarens svarstid får en ny innebörd: samma paus som tidigare verkade uttrycka passivitet kan nu signalera att han håller tillbaka sin ilska.

Slutet på parkeringen visar hur långt irritationen sträcker sig. Louis dödar Melanie, och handlingens hastighet förändrar hur hans tidigare beteende uppfattas. Hans långsamhet när det gäller att organisera sig har samexisterat med möjligheten att ta till omedelbart våld. De Niro håller rollfiguren samman genom den förändringen utan att plötsligt göra honom till en triumferande, energisk gestalt.

Efteråt förstärker sättet han berättar om det som hänt förvirringen. Louis väver in ett dödsfall i sin förklaring av ett jobb som gått fel. Oproportionen mellan händelsen och hans sätt att behandla den visar på en bristfällig relation till konsekvenserna. Rollfiguren behöver fortfarande att Ordell lyssnar på hans version och bestämmer vad som ska göras.

Till slut beror hans öde på någon annans bedömning: Ordell dödar honom. Tidigare erfarenhet och deras bekantskap har slutat fungera som skydd. Louis utveckling låter oss se honom som en sårbar person i en kriminell sammanslutning och samtidigt som ansvarig för den skada han orsakar när han får makt över någon annan.

Robert De Niros namn kan få åskådaren att vänta sig att en kriminell rollfigur till slut ska hävda sin auktoritet. Louis låter filmen arbeta med den förväntningen under lång tid. Hans välbekanta närvaro lockar oss att fästa vikt vid ett svar eller vänta oss ett initiativ, även när scenen visar tecken på förvirring.

Den väntan hjälper oss att förstå rollbesättningens betydelse. En annan skådespelare skulle kunna gestalta samma historia, men vår vana vid De Niro kan väcka en särskild fråga: när kommer den kontroll som åskådaren tycker sig känna igen hos honom att visa sig? Jackie Brown låter frågan förbli obesvarad på ett sätt som inte ger någon trygghet.

Det är också värt att uppmärksamma de andra skådespelarnas reaktioner. Ordells inledande förtroende och Melanies otålighet ger olika mått på Louis. Däremellan bygger skådespelaren upp en rollfigur vars betydelse kommer lika mycket från vad han väcker hos andra som från hans egna ord. Genom att se på dessa reaktioner kan vi uppskatta både ensemblens arbete och hur utsatt Louis position är.

Visa alla artiklar i Jackie Brown: överlevnad, tillit och en sen möjlighet