
Pulp Fiction kopplar samman berättelser om brottslingar, en obekväm dejt, en boxare och flera oförutsedda händelser som prövar föreställningen om att ha läget under kontroll. Personerna försöker utföra uppdrag eller försvara sina egna intressen, men ett samtal, en distraktion eller ett impulsivt beslut ändrar dagens riktning. Filmen ägnar dessa utvikningar lika mycket utrymme som de kriminella konflikter som omger dem.
Klippningen förändrar vår relation till personerna på skärmen. Vi kan först få se en konsekvens och därefter det som gör den begriplig; någon som spelar en avgörande roll i ett avsnitt får en mer undanskymd position i ett annat. Den här strukturen kombineras med en mycket konkret uppmärksamhet på mat, kläder, musik och föremål. Det är sådant som personerna använder, minns, önskar sig eller behöver få tillbaka. Filmens värld blir igenkännbar genom dessa vardagliga aktiviteter, även när våldet plötsligt bryter in. Dialogen håller balansen: den underhåller, fördröjer handlingen och blottlägger meningsskiljaktigheter som kommer att visa sig viktigare än man först trodde.
Pulp Fiction kretsar kring flera kriminella berättelser och möten som verkar tillfälliga men får avgörande följder. Vincent Vega och Jules Winnfield arbetar för Marsellus Wallace; Mia, Marsellus fru, tillbringar en kväll med Vincent; boxaren Butch försöker lösa sin egen situation. Relationerna mellan dessa personer ger en första vägledning, men filmen håller tillbaka ordningen och tidpunkten då deras vägar korsas förklaras.
Avsnitt som belyser varandra
Berättelsen växlar mellan en inledning på en restaurang och större avsnitt om Vincent och Mia, det gyllene armbandsuret och situationen med Bonnie. Varje avsnitt har sitt eget omedelbara problem, sin rytm och sin relation till faran. Den självständigheten gör att en utekväll, ett familjeminne och en hemmakris kan ingå i samma berättelse utan att en och samma huvudperson behöver vara med i alla scener.
Avsnittet om det gyllene armbandsuret placerar ett ärvt föremål i centrum för Butchs beslut. Berättelsen knyter en materiell ägodel till familjeminnen och en skyldighet som inte kan mätas enbart i pengar. Kapten Koons monolog etablerar föremålets tyngd innan följderna av den börjar prägla handlingen. Föremålet är viktigt eftersom en historia har gett det ett särskilt värde för den som bevarar det.
I situationen med Bonnie, beror lösningen på ett akut problem på tid, plats och andras hjälp. Tonen kan skifta från hot till en praktisk diskussion utan att det som har hänt försvinner. Förmågan att låta vardagliga aktiviteter och våld samexistera hänger samman med Tarantinos dialog och berättarstruktur: pratet avbryter inte nödvändigtvis konflikten, utan kan bli ett sätt att hantera den.
Den kronologiska ordningen i Pulp Fiction gör det möjligt att återskapa händelseförloppet, men klippningen erbjuder en annan upplevelse. Varje avsnitts placering förändrar vilken betydelse vi tillmäter personerna och deras beslut. Den cirkulära strukturen på restaurangen utnyttjar skillnaden mellan att minnas en situation och att återvända till den med ny information. Avslutningen får därmed en innebörd som inte enbart beror på vilken händelse som inträffar sist.
Personer, dialog och föremål med särskild betydelse
I rollistan, enligt Cannes-festivalens faktablad, finns John Travolta, Samuel L. Jackson, Uma Thurman, Ving Rhames och Bruce Willis. Deras skådespelarinsatser visar olika former av auktoritet och sårbarhet. Vincent försöker verka avslappnad; Jules kan ta kontroll över ett rum med rösten. När de pratar på tu man hand kommer skillnaderna fram genom avbrott, preciseringar och meningsskiljaktigheter om det de just har varit med om.
Portföljen riktar uppmärksamheten åt ett annat håll. Filmen framhäver reaktionerna den väcker och ger begränsad information om innehållet. Teorierna om portföljen i Pulp Fiction utgår från den här frånvaron, men en gissning blir inte ett bekräftat faktum bara för att den verkar lockande. I berättelsen styr föremålet uppdrag, förflyttningar och risker; dess dramatiska funktion står sig utan att tittaren behöver tillskriva det en definitiv, bokstavlig förklaring.
Talets verkan beror också på vem som lyssnar. Ett hotfullt tal får inte samma effekt inför ett offer som när det omprövas mellan kollegor. Filmen utforskar avståndet mellan att upprepa en fras och att själv avgöra vad den betyder. De val som följer av den omprövningen är en del av slutet på Pulp Fiction och avslutningen på dess berättelser, vars utveckling förutsätter att sambandet mellan avsnitten bevaras.
Musik, fysisk närvaro och igenkänning
På Interscopes utgåva av soundtracket finns Misirlou, av Dick Dale and His Del-Tones, och You Never Can Tell, av Chuck Berry. Den första låten ackompanjerar förtexterna; den andra hörs under Mias och Vincents dans. De två situationerna visar hur mycket musikens funktion i Tarantinos filmer kan variera: en låt driver på inträdet i fiktionen, medan en annan ingår i en aktivitet som personerna delar. I dansen växlar kropparna mellan imitation, initiativ och avstånd i ett utrymme som är utformat för att betraktas.
Hollywoodakademin belönade originalmanuset 1995. Manuset skrevs av Tarantino, medan berättelserna skrevs av Tarantino och Roger Avary. Priset gäller manusskrivande, en annan kategori än regi eller klippning. Uppgifterna skiljer manuset från berättelserna som gav upphov till avsnitten, en precisering som behövs för att erkänna båda upphovspersonernas bidrag.
Miljöerna i Pulp Fiction används ofta till vardagliga ändamål som brottslingarna inte kan sätta ur spel efter eget behag. En restaurang måste servera mat, ett hem har sina rutiner och ett badrum är fortfarande en plats där någon är borta några minuter. Den kriminella verksamheten krockar med tidsscheman, fysiska behov och föremål som inte är utformade för att hantera dess problem.
Denna konkreta verklighet förklarar en del av humorn. En person kan tala som om hen hade kontroll över situationen och sedan upptäcka att hen är beroende av rena kläder, en bil eller att någon annan har tid. Hög status i en organisation löser inte automatiskt ett vardagligt problem. Filmen använder denna nedskalning för att visa det obekväma arbete som återstår efter en spektakulär handling.
De välbekanta miljöerna gör också våldet mer abrupt. Tittaren känner igen hur ett samtal mellan restaurangborden eller ett besök i ett hem borde gå till. När ordningen rubbas finns tillräckligt många vardagliga detaljer kvar i scenen för att uppbrottet ska kännas nära och obehagligt, även när tonen är komisk.




