Vad finns i Pulp Fictions portfölj – och vad vet vi om den?

I Pulp Fiction innehåller portföljen något som Vincent och Pumpkin kan betrakta, men som filmen aldrig visar publiken på ett identifierbart sätt. Det gyllene skenet och fascinationen det väcker gör den lockande i berättelsen, utan att avslöja vilket föremål som ger upphov till det. Den kan öppnas framför kameran och ändå bevara sin hemlighet för den som tittar.

Den skillnaden förklarar en stor del av mysteriet. Jules och Vincent har ett tydligt uppdrag: att återta en egendom som tillhör Marsellus Wallace. Det är lätt att förstå varför de har svårt att behålla den, även om vi inte vet vad den innehåller. Frågan om innehållet uppstår för att rollfigurerna har fått information som klippningen undanhåller oss, inte för att uppdraget saknar ett begripligt syfte.

Diamanterna hör till en dokumenterad tidig idé; Marsellus själ är en tolkning. Genom att skilja mellan de här två nivåerna kan vi analysera portföljen utan att behandla ett manusstadium som en avslöjande detalj i den färdiga filmen. Det hjälper oss också att förstå hur ett så sparsamt förklarat föremål kan ge upphov till dispyter, väcka girighet och hålla ihop de två yrkesmördarnas morgon.

Vad vi ser när portföljen öppnas

I Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994) hämtar Vincent portföljen i Bretts lägenhet, ställer den på en köksbänk och öppnar den. Ljuset som strålar ut inifrån ackompanjerar hans nöjda reaktion. Hans svar till Jules bekräftar att de har hittat det de letade efter. Innehållet ligger utanför vår syn, men uppdraget har bekräftats.

Kameran dröjer vid sifferlåset i en närbild. Det gyllene ljuset blir ytterligare en del av hur föremålet presenteras. Inget av detta avslöjar i sig vad portföljen innehåller. I scenen i Bretts lägenhet, används öppnandet först för att reda ut en praktisk fråga: Marsellus män har hittat hans egendom. Publikens nyfikenhet lever vidare efter att Vincent har fått svar på sin fråga.

Nästa viktiga öppnande sker inför någon annan. Under rånet mot restaurangen kräver Pumpkin att få se innehållet och blir imponerad. Hans beundran upprepar den effekt portföljen hade på Vincent, men nu är det någon utanför uppdraget som får uppleva den. Honey Bunny frågar vad hennes kompanjon tittar på, men får inte heller något svar. På så sätt låter scenen vår fråga ta plats i samtalet utan att ge oss svaret.

Greppet bygger på reaktionerna. Ansiktena bekräftar att det finns något värt att uppmärksamma, medan bildutsnittet undanhåller dess utseende. Det kan tolkas som att föremålet får samma värde som betraktarnas begär: vi ser vilken effekt det har innan vi får veta vad det är. Vincent granskar det som en del av ett jobb; Pumpkin upptäcker det som en möjlig oväntad vinst. Presentationen rymmer båda perspektiven och får portföljen att framstå som värdefull för personer med olika intressen.

De ursprungliga diamanterna och själsteorin

Roger Avary har beskrivit diamanter som en tidig idé som övergavs eftersom den var för förutsägbar. Hans berättelse återges i Questions for the Movie Answer Man (Roger Ebert, 1997). Senare bestämde man sig för att inte visa innehållet. Det här manusstadiet identifierar inte innehållet i den färdiga filmen.

Jämförelsen med diamanterna i Reservoir Dogs är intressant av en konkret anledning. Där är bytet definierat, och konflikterna kretsar kring flykten, sveket och vem som får behålla det. I Pulp Fiction gör behållaren det möjligt att följa en egendom vars innehåll förblir dolt. Jämförelsen visar en berättarmässig likhet. Ingen av filmerna slår fast att juvelerna flyttas från den ena berättelsen till den andra.

Själsteorin knyter samman 666, ljuset och plåstret på Marsellus Wallace. Ebert återger den som en skröna som spreds på internet. Enligt teorin innehåller portföljen en själ som har återtagits från djävulen; någon pakt eller återlämning skildras inte.

Som tolkning gör teorin det möjligt att tillskriva föremålet ett extremt personligt värde för Marsellus. Begränsningen blir tydlig när man försöker förklara varje gest hos rollfigurerna med den: lönnmördarnas lydnad är också begriplig inom ramen för ett vanligt kriminellt uppdrag. Ljuset tillåter en fantastisk tolkning, men handlingen behöver inte slå fast några regler om själar, djävlar eller övernaturliga byten för att gå vidare.

Ett föremål som driver konflikten

I en intervju med Playboy från 2003, återgiven av The Quentin Tarantino Archives, förklarar Tarantino att han hellre låter åskådarna behålla sina tolkningar än ersätter dem med sin egen. Han räknar in själen som en giltig tolkning för den som föreställer sig den. Hans godkännande är villkorat: han välkomnar möjligheten till en sådan tolkning, men hävdar inte att han har avslöjat det officiella innehållet.

Den funktion som MacGuffin är här mycket tydlig. Portföljen ger besöket i lägenheten ett konkret syfte och skapar sedan en särskild konflikt under restaurangrånet. Dess närvaro tvingar rollfigurerna att bestämma vem som får ta den och hur långt Jules är beredd att gå för att försvara den. För att förstå deras beslut räcker det att känna till vem som äger den och hur bundna rollfigurerna är till uppdraget.

Klippningen förstärker portföljens betydelse när handlingen återvänder till restaurangen. När vi först möter Pumpkin och Honey Bunny framstår restaurangen som ett möjligt mål för deras nästa rån. När vi återvänder vet vi vem kunden de försöker råna är och vad han har varit med om under morgonen. Portföljen förvandlar ett till synes slumpmässigt möte till en fortsättning på ett uppdrag som vi trodde var avslutat när vi lämnade lägenheten.

Marsellus Wallace utövar auktoritet även när han inte är där: föremålet står för en förpliktelse gentemot honom. Jules insisterar på att behålla någon annans egendom medan han förhandlar med Pumpkin. Därmed kan hans förändrade beteende och hans ansvar för uppdraget samexistera i samma scen. Mysteriet med innehållet förblir olöst; däremot får vi veta vem som lämnar restaurangen med portföljen.

Avary uttryckte också reservationer kring ljuseffekten: i berättelsen som Ebert återger ansåg han att den orange glödlampan styrde en öppen möjlighet i övernaturlig riktning. Iakttagelsen är användbar när man vill skilja mellan ett val i iscensättningen och en förklaring av den fiktiva världens regler. En riktig lampa som används under inspelningen kan gestalta ett övernaturligt sken utan att filmen behöver slå fast vad som orsakar det.

Effekten beror också på vart uppmärksamheten riktas. Ljuset faller på den som tittar in och gör ansiktet till den yta där publiken uppfattar det dolda. Innehållet får liksom ett indirekt porträtt: vi kan läsa fascination, igenkänning eller begär hos personerna, men saknar en form som låter oss kategorisera föremålet. Det här greppet ger portföljen en större visuell närvaro än en helt enkelt stängd låda. Öppnandet blir en synlig händelse, samtidigt som den information vi helst vill få veta förblir dold.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning