Guldklockan i Pulp Fiction är viktig eftersom Butch får den som ett familjearv fyllt av förpliktelser. Kapten Koons berättar för honom som barn hur den har gått i arv genom flera generationer av familjen Coolidge och överlevt dem som bar den, trots att de dog. Klockans värde för Butch kommer från berättelsen och överlämningen som följer med den.
När han upptäcker att Fabienne har lämnat kvar den i lägenheten väger föremålet tyngre i hans beslut än bekvämligheten i att ge sig av så fort som möjligt. Att hämta den innebär att bevara en konkret koppling till hans far. Filmen gör den drivkraften begriplig innan den visar vilken risk han är beredd att ta för klockans skull.
Klockan gör det också möjligt att skilja mellan två frågor: vad den betyder i berättelsen och vilket fysiskt föremål som användes för att gestalta den. Dess familjehistoria hör till fiktionen som Koons förmedlar. Den synliga rekvisitan gör det möjligt för arvet att gå från hand till hand och för dess frånvaro, många år senare, att tvinga Butch att ändra färdväg.
I Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994) dyker klockan först upp tillsammans med en förklaring och senare som något som saknas. Dessa två situationer formar dess funktion. Överlämningen till barnet etablerar ett familjeband; glömskan i lägenheten förvandlar det bandet till ett problem för den vuxne som försöker fly från Los Angeles.
Fyra generationer och flera förvaltare
Enligt berättelsen från kapten Koons köpte Butchs farfarsfar klockan under första världskriget och kom hem med den. Senare fick farfadern, Dane Coolidge, den. Koons berättar att Dane, innan han dog i Wake, bad Winocki se till att den kom fram till hans lille son. Kamraten tog hand om klockan och fullföljde överlämningen efter kriget.
Butchs far tog med sig klockan till Vietnam. Koons beskriver hur han gömde den under fångenskapen och hur Koons, efter faderns död, fortsatte att förvara den tills han kunde överlämna den till pojken. Kedjan omfattar alltså farfarsfar, farfar, far och son, men är också beroende av utomstående som tar på sig att förvalta klockan.
Kapten Koons monolog skildrar dessa överlämningar med en blandning av högtidlighet och förödmjukande kroppsliga detaljer. Det Butch får är ett arv som bevarats till priset av dem som transporterat det. Berättelsens obehag gör den kostnaden större inom fiktionen, även om sättet den berättas på också skapar humor.
Scenen visar den sista överlämningen; de tidigare får vi veta om genom Koons ord. Den skillnaden gör det möjligt att betrakta de militära bakgrundshistorierna som berättelsen Butch får höra. En analys av föremålet behöver varken styrka varje militärt påstående från rollfiguren eller göra familjen Coolidges fiktiva släktkrönika till historisk dokumentation.
Arvet blir en förpliktelse för Butch
För Butch Coolidge har klockan en konkret koppling till en frånvarande far. Han kan röra vid och bevara något som den mannen bar med sig. Koons berättelse ger ägandet en dimension av ansträngning: andra skyddade klockan under extrema omständigheter för att den skulle nå fram till Butch. Att förlora den skulle innebära att bryta den kontinuiteten.
Den här tolkningen förklarar varför klockans frånvaro utlöser en oproportionerligt stark reaktion i förhållande till dess omedelbara nytta. Butch måste fly, och föremålet hjälper honom inte rent praktiskt med det. Ändå har han svårt att acceptera att en ägodel som bevarats så omsorgsfullt ska bli kvar bara en kort bit bort. Det korta fysiska avståndet gör det tänkbart att hämta den, även om faran fortfarande är verklig.
Beslutet att återvända till lägenheten för att hämta klockan visar hur tung den förpliktelsen är genom en konkret handling. Rollfiguren nöjer sig inte längre med att minnas det förflutna: han lägger om sin flykt på grund av en skuld han känner gentemot det. Risken visar inte att valet är klokt. Den visar att hans prioriteringar ger arvet en plats som pengar inte har.
Fabienne glömmer inte familjearvet med avsikt. Hon gör ett misstag när hon samlar ihop sakerna, och Butch inser till slut att han själv bär ansvaret för att inte ha varit tydligare med var klockan låg. Diskussionen gör det omöjligt att reducera konflikten till ett par där den ena föraktar den andras förflutna. Föremålet betyder framför allt något för Butch, och den starka känslan överförs inte automatiskt till den som delar hans liv.
Avsnittet med guldklockan visar att ett ärvt åtagande får konsekvenser i nuet. Det finns ingen anledning att tolka varje senare händelse som en belöning för att hedra sina förfäder. Klockan förklarar återkomsten; Butchs beslut därefter drivs av egna skäl och bör bedömas utifrån varje enskild situation.
Ett handlingsdrivande föremål med en känd betydelse
Begreppet MacGuffin hjälper till att beskriva hur klockan får rollfiguren att agera. Att hämta den ger honom ett omedelbart mål och ändrar flyktvägen. Men här känner vi till det personliga skälet till att den är viktig. Filmen ägnar en lång scen åt att ge den ett förflutet innan dess frånvaro används för att driva handlingen framåt.
Dess roll som arvegods öppnar för en tolkning om kontinuiteten mellan föräldrar och barn. Den kan också ses som en börda: Butch får ett föremål tillsammans med en berättelse om uppoffringar som är svår att ignorera. Båda möjligheterna bygger på det Koons förmedlar till honom och den vuxnes reaktion, utan att man behöver tillskriva klockan övernaturliga krafter eller låta den bestämma hans öde.
De materiella egenskaperna hos Butchs klocka hör till en annan typ av fråga. Rekvisitan är ett synligt föremål som kan hållas i handen och bäras på handleden; historien om dem som förvaltat klockan kommer från den fiktiva berättelsen. Ett märke, en inskription eller ett tillverkningsdatum på rekvisitan skulle inte i sig kunna styrka familjen Coolidges upplevelser.
Klockans betydelse byggs upp genom kombinationen av dess närvaro och berättelsen om den. Utseendet gör den igenkännbar, men förklaringen Butch får som barn gör det begripligt att han återvänder för att leta efter den. Filmen kan visa ett litet föremål och låta det bära en relation till människor som inte längre finns.
Koons scen slutar utan att visa åren som skiljer barnet från den vuxne boxaren. Klippningen går från överlämningen av klockan till Butch i nutid och utelämnar uppväxten, flyttarna och de tillfällen då han kan ha fått höra berättelsen igen. Familjebandets kontinuitet bevaras genom ett föremål och en scen, utan att någon fullständig biografi mellan de två ögonblicken behövs.
Det språnget förändrar också åskådarens position. Först får vi information samtidigt som barnet och hör en förklaring vars betydelse han ännu inte kan mäta i handlingar. Därefter möter vi en vuxen som redan bär arvet med sig. Filmen låter oss koppla samman de två åldrarna utan att visa ett senare samtal som bekräftar hur mycket Butch minns.
När klockan saknas kan publiken själv återkalla den tidigare scenen. Berättelsen behöver inte upprepa Koons tal under diskussionen med Fabienne: den tidigare överlämningen finns kvar som en gemensam upplevelse för Butch och den som har följt filmen.
Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning
