MacGuffins och föremål hos Tarantino: portföljer, diamanter och klockor

Karaktärer kan riskera livet för ett föremål vars innehåll betyder föga för tittaren. Men alla föremål som eftertraktas i Tarantinos filmer fungerar inte på samma sätt eller har en betydelse som går att byta ut mot en annans.

En drivkraft i handlingen behöver inte avslöja sitt innehåll

Begreppet MacGuffin används ofta om ett föremål eller en upplysning som driver handlingen framåt eftersom karaktärerna vill ha det, även om dess konkreta natur är av liten betydelse för publiken. Det centrala är jakten, konflikten eller faran som uppstår. Denna praktiska definition är användbar när man studerar flera av Tarantinos filmer, så länge den inte blir en automatisk etikett för allt som någon vill få tillbaka.

Portföljen i Pulp Fiction är det mest kända exemplet. Vincent och Jules ska hämta den åt Marsellus Wallace. Filmen visar hur intresserade de som öppnar den är och ett ljus som strålar inifrån, men slår aldrig fast vad den innehåller. Tittaren kan förstå uppdraget och riskerna utan att få någon lista över vad den rymmer. Ovissheten är en del av dess visuella effekt.

Teorier om en själ, vissa juveler eller annat innehåll hör till tolkningen när det saknas tillräcklig bekräftelse. Berättelsen kräver inte att man väljer någon av dem för att följa handlingen. Portföljen skapar en relation av ägande och lydnad: någon gör anspråk på något, andra har behållit det och två män kommer för att hämta tillbaka det. Den strukturen ger redan en anledning till konfrontationen.

Ljuset skapar en känsla av fascination, men gör inte varje reaktion till ett materiellt bevis. Att se en karaktär känna igen eller beundra innehållet betyder inte att vi kan identifiera det. Filmen upprätthåller en skillnad mellan att veta att något är värdefullt för dem och att veta exakt vad det är. Publiken får ta del av fyndets effekt utan att nödvändigtvis få en förklaring.

Diamanterna och den kollektiva planens misslyckande

I Reservoir Dogs är rånets diamanter mindre mystiska till sin natur. Vi vet vilken sorts byte brottslingarna är ute efter. Filmen flyttar ändå fokus från själva rånet till följderna: skadade, misstankar, motstridiga versioner och en möjlig infiltratör. Föremålet står för den ekonomiska anledningen till mötet, medan dramat koncentreras kring den förstörda tilliten.

Skillnaden mot Pulp Fiction är användbar. En MacGuffin behöver inte vara ett lysande mysterium eller förbli osedd. Den kan vara helt tydligt identifierad och ändå främst vara viktig för det beteende den framkallar. Diamanternas marknadsvärde förklarar risken de tar; filmen behöver inte utveckla en känslomässig historia om varje sten för att vi ska förstå konflikten.

Bytet gör det också möjligt att jämföra olika prioriteringar. Medan vissa karaktärer koncentrerar sig på sveket eller på att rädda en kamrat tänker andra fortfarande på att fly och behålla det de fått tag på. Föremålet hjälper oss att se skillnaderna utan att självt lösa dem moraliskt. Att vilja få tillbaka pengarna gör inte automatiskt en karaktär mer klarsynt, precis som omtanke om någon annan inte garanterar att tilliten är välgrundad.

Genom att utelämna rånet som en central och spektakulär sekvens synliggör Reservoir Dogs en särskild aspekt av mekanismen. Den ekonomiska drivkraften finns kvar, men händelsen som skulle uppfylla den hamnar i bakgrunden. Filmen kan bygga upp sin intensitet utifrån det som händer efteråt. MacGuffinen för samman personerna; deras relationer håller intresset vid liv när planen slutar fungera.

Butchs klocka är inte ett känslomässigt tomt föremål

Den gyllene klockan som tillhör Butch leder också till ett riskfyllt beslut, men att reducera den till en likgiltig MacGuffin gör dess funktion fattigare. Filmen ägnar en scen åt att etablera dess familjehistoria. Dess värde beror inte bara på metallen eller marknadspriset. Den är knuten till ett arv, minnet av fadern och en plikt som Butch ser som sin egen.

Om klockan byttes ut mot vilken ägodel som helst utan att något annat ändrades skulle beslutet att återvända förlora en del av sin kraft. Berättelsen har arbetat för att just det föremålet ska betyda något. Denna känslomässiga särprägel skiljer den från portföljens okända innehåll. Båda sätter människor i rörelse, men genom olika former av värde.

Koons scen förenar ett högtidligt arv med groteska detaljer. Blandningen suddar inte ut känslan, utan gör den vidareförda historien unik. Butch reagerar inte på en abstrakt symbol som varje tittare förväntas vörda. Han reagerar på en berättelse han fick höra som barn och som formar hans förhållande till det förflutna. Föremålet bevarar berättelsen även när ingen längre återger den i sin helhet.

En lista strukturerar målen, men ersätter inte relationerna

dödslistan i Kill Bill kan verka vara ännu en enkel drivkraft: namn som ska strykas. Men varje möte rymmer en tidigare relation och en annan kostnad. Listan ger hämnden en synlig struktur, medan scenerna hindrar målen från att bli likvärdiga. Det handlar inte om en samling utbytbara föremål som bara används för att förlänga jakten.

Att skilja mellan dessa funktioner gör det lättare att förstå Tarantinos berättarteknik. Portföljen samlar begär och mystik; diamanterna bevarar den ekonomiska horisonten efter ett misslyckat rån; klockan knyter samman handling och minne; listan ordnar en personlig skuld. Alla är materiella inslag som hjälper till att strukturera berättelsen, men deras kraft kommer från olika relationer. Den avgörande frågan är inte bara vem som vill äga dem, utan hur mycket tittaren behöver veta och känna kring dem.

Läs guiden om Tarantinos dialog och berättarstruktur.

Visa alla artiklar i Quentin Tarantinos dialoger: ord, tid och karaktärer