Narrativt förebådande fungerar när ett tidigare inslag förändrar hur man förstår en senare händelse. Hos Tarantino kan det vara en praktisk förberedelse, en upprepning eller en förväntan som filmen väljer att svika.
Att förbereda är inte detsamma som att tillkännage något bokstavligt
Ett förebådande kan vara diskret. Filmen presenterar en färdighet, ett föremål eller en relation och låter publiken lägga det på minnet innan det blir avgörande. När det dyker upp igen verkar slutet förberett utan att ha förklarats helt. Effekten bygger på ett avstånd: tillräckligt långt för att uppgiften ska sluta stå i centrum, men inte så långt att den blir omöjlig att känna igen.
Kill Bill ger ett tydligt exempel med Beatrix träning. Scenerna där hon lär sig etablerar uthållighet, disciplin och tekniker som senare får en praktisk funktion. Åskådaren får inte bara en biografi över huvudpersonen. Hen får veta vad hennes kropp klarar av under extrema förhållanden. Förberedelsen gör vissa senare lösningar till följder av tidigare erfarenheter, även om de presenteras medvetet spektakulärt.
Avsnittet med Pai Mei visar också att ett förebådande kan omges av konflikt. Färdigheten presenteras inte som ett faktablad för publiken, utan växer fram genom en krävande och förödmjukande relation. Lärandet är intressant i sig innan det får betydelse i en annan scen. Den dubbla funktionen hindrar det förflutna från att framstå som något som bara finns till för att motivera en framtida manöver.
Det är bra att skilja mellan synlig förberedelse och en förklaring i efterhand. Ibland visar en film först ett överraskande resultat och ger sedan information som gör det möjligt att förstå det. Båda strategierna knyter samman åtskilda ögonblick, men skapar olika upplevelser. I det ena fallet kan publiken vänta sig att en resurs ska användas; i det andra omtolkar den det den sett när den får en uppgift som den inte hade tidigare.
Brandy och eldkastaren i Once Upon a Time in Hollywood
Brandys närvaro hos Cliff etablerar ett liv tillsammans och deras rutiner före det slutliga angreppet. Hunden dyker inte upp för första gången när handlingen behöver lösa ett hot. Hennes relation till Cliff är redan en del av filmens hemmiljö. Denna förtrogenhet gör att hennes senare ingripande kan tolkas som en förstärkning av ett band som redan har skildrats.
Ricks eldkastare förbereds på ett annat sätt. Kopplingen till en tidigare filminspelning introducerar ett ovanligt föremål i en skådespelares liv. Senare återkommer föremålet utanför inspelningen och förändrar våldets omfattning. Sambandet mellan yrke, rekvisita och handling i hemmet gör att slutet korsar register som filmen hållit nära varandra från början.
Förberedelsen innebär inte att man måste betrakta slutet som oundvikligt. Vid första visningen kan en åskådare minnas vapnet som ett skämt kopplat till Ricks yrke, snarare än som ett bestämt löfte. När det återkommer förändras dess funktion. Denna förvandling från komisk detalj till avgörande resurs är en del av nöjet i att känna igen något, även om den också kan väcka obehag på grund av våldets oproportionerliga omfattning.
Dessa inslag bevisar inte att varje föremål i ett hus kommer att användas senare. En film behöver också sådant som bygger upp en miljö utan att bli en del av handlingens mekanik. Om allt tolkades som ett löfte skulle världen förlora sin bredd och reduceras till en förteckning över lösningar som väntar på att användas. Förebådandet fungerar i denna blandning av användbara detaljer och miljödetaljer.
Upprepning, ironi och sammanträffanden
Vincents frånvaro i badrummet i Pulp Fiction gör det möjligt att känna igen ett återkommande mönster kopplat till händelser som inträffar när han slutar iaktta sin närmaste omgivning. Motivet kan tolkas som en ironi kring hans frånkoppling. En upprepning är dock inte nödvändigtvis detsamma som en profetia inom berättelsen som rollfigurerna skulle kunna ha tytt. Mönstret hör till berättandet, inte till någon övernaturlig lag som bekräftas i berättelsen.
Skillnaden är viktig eftersom åskådaren har en helhetsbild som ingen rollfigur fullt ut delar. Hen kan koppla samman scener som skilts åt i klippningen och känna igen ett mönster. Den tolkningen bevisar inte att en person i fiktionen är förutbestämd att handla på ett enda sätt. Motivet formar vår upplevelse och kan förstärka ironin utan att upphäva handlingarnas oförutsägbarhet.
Något liknande gäller färgtolkningar. Kopplingen mellan orange och Mr. Orange kan verka suggestiv, men att lägga märke till föremål i en viss färg räcker inte för att bevisa en medveten ledtråd om hans identitet. För att tillskriva filmskaparen en specifik avsikt skulle det krävas dokumentation eller ett särskilt konsekvent visuellt upplägg. När man tolkar en bild bör man skilja mellan en verifierbar iakttagelse och en hypotes om vad upphovspersonen ville förebåda.
Vid omtittning förändras detaljernas betydelse
När man känner till slutet förändras uppmärksamheten. En replik som verkade vara en bisak kan bli betydelsefull eftersom vi nu vet vart den leder. Det innebär inte att den första visningen var felaktig. Filmen kan vara uppbyggd så att en detalj först fungerar som en del av en scen och sedan som en igenkännbar förberedelse. Dess användbarhet ökar just för att den möjliggör dessa två upplevelser.
Det finns också förväntningar som inte infrias. Att presentera ett hot innebär inte att det måste verkställas, och att förbereda en resurs garanterar inte att en rollfigur lyckas använda den. Spänningen kan bero på avståndet mellan möjlighet och utfall. När åskådaren känner igen en förberedelse börjar hen formulera hypoteser; filmen kan bekräfta dem, skjuta upp dem eller leda bort från dem utan att det för den skull är ett misstag.
Det mest effektiva förebådandet kräver inte att man letar efter hemliga budskap i varje bildruta. Det kräver att man ser hur information får nya funktioner under berättelsens gång. Beatrix träning, livet tillsammans med Brandy och Ricks vapen är specifika eftersom de knyter samman karaktär, handling och minne. När de återkommer blir de betydelsefulla på grund av det vi redan har sett, inte för att varje detalj hos Tarantino måste dölja en förutsägelse.
Läs Tarantinos guide till dialog och berättelsestruktur.
Visa alla artiklar i Quentin Tarantinos dialoger: ord, tid och karaktärer
