Hesekiel 25:17: Bibeln och Jules recitation

Hesekiel 25:17 finns faktiskt i Bibeln, men det långa stycke som Jules reciterar i Pulp Fiction återger inte versen ordagrant. Inledningen innehåller bilder och personer som saknas i bibeltexten; avslutningen behåller hotet om hämnd, men formuleringen är ändrad. Därför är det missvisande att betrakta det som ett fullständigt bibelcitat eller som något Tarantino helt har hittat på.

Mellan Bibeln och filmen från 1994 finns en annan föregångare: förtexterna till The Bodyguard, den amerikanska versionen av en japansk film med Sonny Chiba i huvudrollen. Genom att skilja den versionen från Bodyguard Kiba går det att reda ut årtalen 1973 och 1976 och hitta det tillägg som filmdokumentationen hänvisar till.

Recitationens betydelse beror också på vem som lyssnar. Inför Brett gör Jules den till en skrämselceremoni; inför Pumpkin återkommer han till sina ord och granskar sin egen roll i dem. Samma bibelhänvisning får alltså olika funktioner. Genom att jämföra versen, dess filmiska föregångare och de här situationerna går det att förstå detaljen utan att blanda ihop textens äkthet med dess dramatiska effekt.

Vad står det egentligen i Hesekiel 25:17?

Numret hänvisar till en verklig vers i Hesekiels bok. I sitt närmaste sammanhang riktas tillkännagivandet om hämnd mot filistéerna: det ingår i en specifik profetia, inte i en allmän beskrivning av hur en rättfärdig man bör handla. Den bibliska situationen skiljer sig redan där från den privata konfrontationen mellan en yrkesmördare och personen han hotar.

Reina-Valera från 1909, en utgåva i public domain som eBible hänvisar till, återger hela Hesekiel 25:17 så här:

”Jag ska låta dem drabbas av stor hämnd och vredesdom; då ska de inse att jag är Herren, när jag utkräver min hämnd på dem.”

Inledningen av filmmonologen, ”The path of the righteous man”, leder in på ett resonemang som inte finns i den versen. Där står inte heller något om det skydd och den vägledning som Jules tar upp senare. Däremot har utdraget ”with great vengeance and furious anger” en tydlig koppling till det bibliska hotet. Avslutningen anpassar innehållet; den återger inte hela Bibelns slutmening ordagrant.

En jämförelse med Hesekiel 25 i King James Version bekräftar att skillnaden handlar om mer än en översättning från engelska till spanska. Monologen lägger till en moralisk inramning innan den kommer fram till straffet. På så sätt kan talaren inta rollen som beskyddare och utmåla den andre som en fiende som förtjänar våld. Recitationens längd bygger upp denna auktoritetsposition: den ger Jules en högtidlig motivering för en handling som han själv står i begrepp att utföra.

The Bodyguard som föregångare och de två årtalen

Bodyguard Kiba är en japansk film från 1973, regisserad av Ryuichi Takamori och med Sonny Chiba i huvudrollen. Eureka Entertainments officiella filmuppgifter skiljer den produktionen från The Bodyguard, dess alternativa amerikanska version. Den här skillnaden är viktig eftersom recitationens föregångare finns i material som lades till för den amerikanska marknaden, inte bara i vilken kopia som helst med den japanska titeln.

Chris Poggiali beskriver hur filmen omarbetades i sin essä till häftet för Sister Street Fighter, utgivet av Arrow Video 2018. Den amerikanska distributören beställde en dubbning, en ny klippning och en ny prolog som spelades in i New York. Texten som tillskrivs Hesekiel 25:17 lades till i introduktionen. Resultatet, The Bodyguard, gick upp på amerikanska biografer 1976.

Åren 1973 och 1976 betecknar alltså olika tidpunkter i en films spridning. Det första året avser den japanska produktionen; det andra premiären för versionen som innehåller det relevanta tillägget. En hänvisning som bara nämner titeln och skådespelaren kan dölja den skillnaden. Här är det ändringen av filmkopian som är viktig, eftersom en detalj som presenteras som en del av verket kan härröra från en anpassning för en annan publik.

Richard Harland Smith kopplar uttryckligen ihop prologen med Pulp Fiction i sin artikel The Street Fighter, publicerad av Turner Classic Movies 2015. Hans studie visar att inslaget som Tarantino införlivar i recitationen har amerikanskt ursprung. Föregångaren går att spåra till ett ingrepp i den japanska filmen: introduktionen som lades till när filmen förbereddes för biografer i ett annat land.

Ursprunget förändrar frågan om vem som skrev monologen: att tillskriva hela utvidgningen till Tarantino suddar ut ett tidigare led. Hans bidrag kan undersökas i hur talet placeras i nya situationer. En text som användes för att introducera en film hörs nu från en rollfigur som använder den mot någon och senare omprövar den. Den dramatiska effekten ligger i den förändrade användningen, liksom i valet av ord.

Från hotet mot Brett till samtalet med Pumpkin

I lägenhetsscenen med Brett styr Jules samtalets tempo, och recitationen kommer före skotten. Den avslutande kontinuiteten i Pulp Fiction, sammanställd av Words in Pictures 1994, gör det möjligt att placera scenen före avrättningen. Mottagaren deltar inte i en religiös diskussion: han får höra en dom vars högtidlighet understryker maktobalansen mellan dem.

Senare återvänder filmen till samma ögonblick från badrummet där en annan man väntar. Även om tittaren får höra stycket igen är det inte ett nytt tillfälle då Jules har bestämt sig för att recitera det. Det är samma situation sedd ur en annan synvinkel. Om man räknar varje förekomst av talet som en fristående händelse förändras dess förhållande till det som sker.

På restaurangen blir Pumpkin en annan sorts samtalspartner. Jules förklarar att han har använt stycket i flera år utan att stanna upp och fundera över betydelsen, och omprövar den rollfördelning som texten föreslår. Förändringen märks i hur han läser: han slutar automatiskt placera sig själv i den gynnsamma rollen och medger att hans eget beteende kan motsvara det onda han fördömer.

Den förskjutningen ger recitationen en särskild funktion i skildringen av Jules Winnfield. Först använder han den för att stänga ute möjligheten till svar; sedan för att uttrycka tvivel på sig själv. Hänvisningen behåller sin auktoritativa prägel, men talaren börjar ifrågasätta den tolkning han tidigare tog för given.

En jämförelse på svenska behöver klargöra vilken typ av text man läser. En bibelutgåva, en undertext och en dubbningsreplik bygger på olika slags översättningsarbete. Att hitta olika ord i dem räcker inte för att avgöra att någon version är fel: först måste man fastställa om man jämför samma original och vilket syfte översättningen hade.

Reina-Valera från 1909 använder äldre verbformer som diere och använder namnet Jehová. Det ordförrådet hör till den utgåva som valts för att visa versen. Det säger inget om översättningsvalen i en hemmaversion av Pulp Fiction och gör det inte heller möjligt att återskapa hur ett visst svenskt ljudspår i filmen lät.

För att jämföra två översättningar av recitationen är det användbart att känna till originalspråket, utgåvan och formatet: en utskrift av en viss dubbning är inte detsamma som en översättning gjord utifrån manuset. Om man behåller dessa uppgifter tillsammans med texten undviker man att en anonym version som sprids på internet börjar betraktas som den enda officiella formuleringen på svenska.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning