Jules Winnfield, spelad av Samuel L. Jackson i Pulp Fiction, är en yrkesmördare som använder samtalet för att styra det som händer omkring honom. Han kan underhålla Vincent, skrämma Brett eller försöka lugna en beväpnad person. Hans ord får konsekvenser eftersom de backas upp av en verklig förmåga att utöva våld.
Hans självsäkerhet beror dock på vem han talar med. Med kollegor diskuterar han; under ett uppdrag ställer han villkor; när han behöver en tjänst måste han lyssna. Den variationen gör det möjligt att se en man med yrkesvanor, stolthet och förmåga att anpassa sig. Vältaligheten går hand i hand med otålighet, och hans förmåga att förklara saker innebär inte att alla hans beslut är konsekventa.
Förändringen han genomgår påverkar just hur han använder dessa förmågor. Jules börjar ifrågasätta sitt arbete och hejdar sig till slut från att utöva våld som han tidigare skulle ha använt. Filmen låter oss se beslutet växa fram, med motstånd och motsägelser, utan att visa ett senare liv som bekräftar att han fullföljde det.
Jules känns igen på hur han tar plats i ett samtal. Han lyssnar på svaren, hittar något att haka upp sig på och anpassar tonen efter den andres reaktion. Hans verbala övertag får olika innebörd i olika relationer.
Rösten som förvandlar ett samtal till ett hot
Inför Brett blir ätandet och frågorna en del av skrämseltaktiken. Jules tar sig friheter som hans samtalspartner knappast kan neka honom. Hans familjära ton känns påträngande: den gör det möjligt att komma nära, förlänga väntan och tvinga fram svar. Rädslan uppstår ur obalansen mellan den som kan välja ämne och den som försöker lista ut vilket svar som gör att straffet uteblir.
I scenen i Bretts lägenhet växer ojämlikheten genom avbrott och tonförändringar. Jules kan gå från en vardaglig fråga till ett aggressivt krav utan att låta Brett göra en motsvarande förändring. Det påstådda samtalet sätter den ene under lupp medan den andre behåller rätten att ändra reglerna.
I Samuel L. Jacksons skådespeleri blir skillnaden tydlig genom pauser, ihållande blickar och variationer i röststyrka. Stunderna av skenbart lugn ger tid att se på den som hotet riktas mot. När Jules höjer rösten bryter han det lugn han själv har skapat; det plötsliga utbrottet fungerar eftersom han först har styrt tempot.
Våldet bär upp denna iscensättning av auktoritet. Hans självsäkerhet när han talar suddar inte ut ansvaret som gärningsman och gör inte hans förklaringar till ett rättfärdigande. Det spelar också roll vilken uppmärksamhet Brett får: Jules lyssnar för att sätta press på honom. Förmågan att förstå en reaktion kan användas för att utnyttja den andres sårbarhet.
Med Vincent, Jimmie och Mr. Wolf får han en annan roll
Vincent har betydligt större utrymme att säga emot. Dynamiken mellan Jules och Vincent rymmer meningsskiljaktigheter, skämt och tillrättavisningar som vore farliga om Brett stod för dem. Båda arbetar för Marsellus. Att Jules tar initiativet i vissa stunder beskriver hans beteende inom duon, utan att fastställa någon formell rangordning mellan dem.
Jules lyssnar på sin kollegas berättelser och synar hans argument. Det finns något tävlingsinriktat i hans nyfikenhet: han vill hitta en svag punkt att ifrågasätta och hålla fast vid sin egen förklaring. Deras förtrolighet gör att meningsskiljaktigheten kan fortsätta. Hans auktoritet blir mindre självklar när samtalspartnern känner till hans vanor och kan svara utan att be om lov.
Vincent råkar skjuta ihjäl Marvin medan Jules kör. Jules reaktion rymmer både ilska och behov av hjälp. Olyckan bryter varje känsla av felfri yrkesskicklighet: han måste hantera en situation som hans kollega har orsakat, och hans talförmåga räcker inte för att lösa den på egen hand.
Hjälpen kommer från Jimmie, en vän vars hus han behöver använda. I samtalet i köket över en kopp kaffe försöker Jules mildra situationen, men Jimmie avbryter honom och kräver att problemet ska vara ur världen innan Bonnie kommer tillbaka. Den som brukar förhöra andra måste nu acceptera värdens villkor.
Den här omkastningen visar vad saken handlar om i praktiken. Jules inser att det kan skada honom att försöka dominera varje samtal. Att behöva en tjänst tvingar honom att ta hänsyn till den som erbjuder den. Hans tålamod kräver ansträngning: han måste hålla tillbaka sin stolthet och samtidigt hantera Vincents reaktioner, eftersom Vincents lättstötthet gör deras gemensamma beroende mer komplicerat.
Med Mr. Wolf följer han instruktioner och hjälper till att rengöra bilen. Initiativet går över till den som organiserar lösningen. Jules kan erkänna någon annans kompetens och samarbeta, även om han fortfarande är arg på Vincent. Att kunna lyda i den situationen är en del av hans yrkeserfarenhet, lika mycket som att kunna tysta folk under ett uppdrag.
En förändring som prövas i handling
Jules tolkar det som ett mirakel att han kom oskadd undan skotten i lägenheten. Den avslutande delen av Pulp Fiction, framtagen av Words in Pictures för Brown 25 Productions den 25 juli 1994, placerar beskedet om hans avhopp i bilen, före Marvins olycka. Den ordningsföljden knyter beslutet till det han just har varit med om och till den betydelse han tillskriver händelsen.
Jules beslut att lämna brottsligheten växer alltså fram medan han fortfarande deltar i arbetets förpliktelser och problem. Avståndet mellan avsikt och handling ger karaktären djup: han behåller sin ilska och de knep han lärt sig under sitt liv som yrkesmördare samtidigt som han försöker hitta en utväg.
På restaurangen blir pengarna i Jules plånbok en del av en förhandling som slutar utan dödsfall. Hans ingripande kräver att han tar hänsyn till flera personer och hejdar en upptrappning. Han har fortfarande ett vapen när han talar, men hans omedelbara mål gör att rånarna kommer därifrån med livet i behåll.
Förändringen märks i den uppmärksamhet han ägnar den andre. Jules ser en sårbar person vars liv han väljer att skydda. Han behåller sin förmåga att hota, men lär sig att begränsa hur han använder den. Filmen slutar med det konkreta valet och lämnar öppet hur han senare skulle hålla fast vid sitt uttalade åtagande.
Vardagsvanor erbjuder en annan ingång till karaktären. När Jules pratar om mat uttrycker han sina preferenser, hittar undantag och försvarar kriterier som Vincent kan ifrågasätta. Det är samtal där en till synes obetydlig åsikt förtjänar en lång förklaring i hans ögon. De visar att han tycker om att argumentera även när inget uppdrag kräver det.
Jules avstår från fläskkött på grund av de vanor han tillskriver djuret. Vincent tar upp hunden som exempel, och Jules nyanserar sin bedömning av den genom att hänvisa till dess personlighet. Diskussionen rör sig från vad man äter till vilka kriterier man använder för att kategorisera djur. Varje replik förskjuter ämnet en aning, och undantaget blir till slut mer intressant än den ursprungliga preferensen.
När publiken lyssnar på samtalet kan den känna igen ett vardagligt sätt att diskutera: att hålla fast vid en ursprunglig åsikt och omformulera skälen när ett motexempel dyker upp. Denna lilla verbala ansträngning skapar komik och igenkänning i en relation som också präglas av deras våldsamma arbete.
Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning
