Jules plånbok: inskriptionen och ursprunget i Pulp Fiction

Jules Winnfields plånbok i Pulp Fiction har broderad text Bad Mother Fucker. Det är en trotsig presentation av ägaren, men plånboken fyller också en praktisk funktion vid restaurangrånet: den gör det möjligt för Pumpkin att hitta den bland plånböckerna han har samlat in. Detaljen förenar identifiering, humor och en demonstration av vem som styr samtalet.

Plånboken hamnar först i bytet och blir sedan ett föremål som Jules kan peka ut exakt. Ägaren behåller initiativet genom att beordra Pumpkin att leta efter den, öppna den och ta ut kontanterna. Inskriften får betydelse i dessa rörelser: den följer en person som håller sin samtalspartner under hot medan han bestämmer hur mötet ska avslutas.

En karaktärs föremål har också en historia utanför berättelsen. Att känna igen dem på filmduken och veta vem som tillverkade eller bevarade dem är två olika frågor. Jules plånbok gör det möjligt att undersöka båda: vad broderiet uttrycker under en scen och vad dokumentationen av ett konkret föremål senare kan tillföra.

Inskriften gör det möjligt att hitta plånboken bland bytet

De tre broderade orden förvandlar en vanlig plånbok till ett karaktärsuttalande. Uttrycket är vulgärt och framställer i det här sammanhanget ägaren som någon att frukta, beredd att hävda sig. Föremålet bär den hårda framtoningen på utsidan. För att läsa den behöver man varken öppna plånboken eller känna till innehållet: den går att identifiera innan pengarna kommer fram.

Under rånet samlar Pumpkin kundernas plånböcker i en påse, och Jules lägger sin där. Senare, när han redan har kontroll över konfrontationen, beordrar han Pumpkin att hitta den. Pulp Fictions slutkontinuitet, sammanställd av Words in Pictures 1994, dokumenterar närbilden av plånboken och dess inskrift. Texten fungerar som ett kännetecken som skiljer just den plånboken från de andra.

Scenen knyter samman en praktisk fråga med ett svar som avslöjar personlighet. Jules kan identifiera sin egendom med hjälp av de broderade orden. Pumpkin måste leta efter den och känna igen den medan ägaren fortfarande riktar sitt vapen mot honom. En instruktion om något så vardagligt som att hämta en plånbok blir en del av en situation där den ena har makten över den andra. Humorn uppstår ur den vardagliga precisionen mitt i hotet.

Därefter säger Jules åt honom att öppna plånboken och ta ut kontanterna, som han får behålla. Det skiljer föremålet från innehållet: plånboken fortsätter att identifiera ägaren även om denne går med på att avstå från pengarna. Det konkreta valet är viktigare än en automatisk likställning mellan det aggressiva valspråket och skyldigheten att skjuta.

Detaljen fångar en spänning hos Jules Winnfield: han kan behålla sin auktoritet och samtidigt avgöra hur mycket skada han ska vålla. Inskriften förstärker bilden av hårdhet, medan hans agerande kommer till uttryck genom instruktioner och genom att han låter den andre behålla kontanterna. Plånboken är en del av det beslutet utan att ensam behöva förklara hela karaktärens utveckling.

Tillverkning och ägare: den dokumenterade proveniensen

Propstore beskriver lot 286 i sin Los Angeles-katalog från 2022 som en av fem plånböcker som Gary's Leather tillverkade för filmen. Den var brun med svart broderi och kom från John Felgate, rekvisitörsassistent. Enligt katalogposten använde Felgate den personligen efter premiären, och lotet innehöll ett äkthetsintyg från honom.

Det finns också en direkt iakttagelse av Tarantino: Alex Pappademas beskrev honom med en plånbok med samma text i sitt porträtt för GQ, publicerat 2009. Uppgiften placerar ett liknande tillbehör i regissörens händer vid den tidpunkten. Den identifierar inte just det exemplaret som en personlig plånbok från tiden före inspelningen.

Ett rekvisitaföremål blir ett samlarobjekt

Att plånboken togs med i den auktionen dokumenterar hur den togs emot som samlarobjekt.

Den här presentationen visar vad ett föremål behåller när det skiljs från filmen. Formen, materialen och broderiet finns kvar, men Jules röst och instruktionerna som följde med dess framträdande försvinner. Katalogposten knyter åter de fysiska egenskaperna till scenen. Minnet av karaktären ger tillbehöret ett sammanhang som dess vardagliga funktion inte förklarar.

Inskriften underlättar den kopplingen eftersom den bidrar till igenkänningen i själva berättelsen. Filmen lär tittaren att känna igen plånboken genom texten: tittaren ser samma tillvägagångssätt som gör det möjligt för Pumpkin att hitta den. När man senare ser en bild av tillbehöret har den som minns scenen ett tydligt kännetecken att knyta det till.

Propstore kopplar föremålets synliga slitage till Felgates personliga användning efteråt. Det bevarade utseendet samlar därmed olika skeden av dess materiella historia. Ett märke som finns på föremålet när det kommer till en auktion behöver inte redan ha synts i den filmade bilden.

Det här är användbart när man jämför en katalogbild med en filmruta. Tiden som gått, hantering och senare användning kan förändra ett föremål som fortfarande har en dokumenterad koppling till produktionen. Tillbehörets historia fortsätter efter dess sista framträdande framför kameran.

Därför är det bra att läsa beskrivningen av föremålets skick tillsammans med proveniensen. Den första förklarar hur föremålet ser ut när det undersöks; den andra beskriver den väg det sägs ha färdats. För en plånbok som återanvändes utanför filmens värld gör den skillnaden det möjligt att förstå slitaget som en del av dess senare historia, utan att varje synligt spår görs till en detalj från scenen.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning