Jack Rabbit Slim's: så byggdes restaurangen i Pulp Fiction

Jack Rabbit Slim's är den fiktiva restaurangen i Pulp Fiction dit Mia Wallace tar med Vincent Vega på middag. Inredningen förvandlar en kväll ute till ett besök på en pågående föreställning: bilkarosser fungerar som bås, personalen imiterar film- och musikikoner och stora affischer täcker väggarna. Den övergripande referensen är 1950-talet, återskapat som en samling populärkulturella bilder som gästerna kan känna igen medan de äter.

David Wasco och Sandy Reynolds-Wasco utformade lokalen genom att kombinera Los Angeles-arkitektur, filmreferenser och föremål med koppling till bilen. Resultatet byggdes för inspelningen; fasaden och matsalen hörde inte till någon restaurang som drevs under det namnet. Trovärdigheten kommer av detaljerna i servicen: där finns en reception, bordsbokningar, servitörer, bord och framträdanden som formar besökarens upplevelse. Alla är del av samma kommersiella fiktion. Platsens personlighet märks i hur en bil förvandlas till en sittplats eller en kändis till personen som tar beställningen.

När man kommer in på Jack Rabbit Slim's hinner man utforska inspelningsmiljön innan filmen koncentrerar sig på Mias och Vincents bord. Kameran följer Vincents väg in, stannar vid miniatyrbilbanan och låter personal och artister träda fram. Restaurangen presenteras genom en rundtur: detaljerna fyller bildrutan som en rad attraktioner.

Bilar, arkitektur och filmaffischer

I en intervju med Flavorwire, publicerad den 21 augusti 2009, berättade Wasco-duon om designens inspirationskällor. Tarantino föreslog Speedway med Elvis Presley, eftersom filmen har bås byggda av avkapade bilar, och Red Line 7000 för miniatyrbilbanan på en annan klubb. Han bad också om affischer från American International Pictures, förstorade för väggarna. Dessa källor bidrar med igenkännbara inslag: sittplatser, underhållning och grafisk dekor. Filmreferenserna fyller en praktisk funktion inne i restaurangen.

Sandy Reynolds-Wasco beskrev helheten som en uppskruvad tolkning av Los Angeles googiearkitektur i The Believer den 1 mars 2008. Hon nämnde också inflytandet från Albert Freys byggnader. I Flavorwire hänvisade teamet till John Lautner och till kommersiella byggnader som drar blickarna till sig från vägen. Restaurangen tar fasta på viljan att fånga blicken och förlänger den inomhus, där bilar blir till möbler.

Flavorwire-intervjun pekar också ut Tiny Naylor's som förebild för det stora inslaget som hänger ovanför banan. Bilarna omger den centrala ytan och ger varje bord en egen silhuett. När gästerna sitter i en bilkaross förblir de en del av föreställningen även medan de äter. De förstorade affischerna behåller i sin tur sin närvaro i bakgrunden: filmen tar plats i större skala än ett fotografi som hänger bredvid ett bord.

I sin intervju med Thea Glassman för The Messenger 2023 berättade Reynolds-Wasco att de tänkte på omslag till pulp-tidskrifter när de valde färger. Artikeln lyfter fram den blå belysningen och de mintgröna borden: en kombination som ger matsalen en lättigenkännlig färgskala, tillsammans med de arkitektoniska referenserna och filmreferenserna.

En servicebemanning av imitatörer

I avsnittet med Vincent och Mia, välkomnar en anställd utklädd till Ed Sullivan dem och visar dem till bordet; en annan, klädd som Buddy Holly, serverar. Ricky Nelson gestaltas på scenen. Bland personalen finns också personer utklädda till Marilyn Monroe, Mamie Van Doren, James Dean, Dean Martin och Jerry Lewis. Den slutliga kontinuitetslistan för Pulp Fiction, daterad den 25 juli 1994, identifierar dessa gestaltningar under rundvandringen och serveringen.

Varje referens har sin egen roll. Ed Sullivan behåller sin funktion som programledare även inne på restaurangen: han kan välkomna gästerna och presentera ett framträdande. Buddy Holly blir servitör, medan andra kända personer rör sig bland gästerna. Rollbesättningen gör det möjligt att gå från vardagliga sysslor till uppträdanden utan att lämna inspelningsmiljön. Gästerna möter kändisbilder som bär fram tallrikar, tar beställningar eller hanterar en mikrofon.

Effekten bygger på att gästerna känner igen utklädnaderna. Marilyn Monroe och Mamie Van Doren är två olika gestaltningar; filmen utnyttjar deras likhet i ett kort meningsutbyte. Att känna igen dem blir en del av restaurangens underhållning, precis som att upptäcka en bekant person i bakgrunden. Under Mias och Vincents middag kan servicen avbryta samtalet och sedan dra sig tillbaka, så att paret blir kvar i sitt bås. Det händer saker runt omkring dem utan att de hela tiden behöver delta.

En inspelningsmiljö som känns som en riktig restaurang

I Thea Glassmans artikel för The Messenger, återpublicerad av Innovative Artists den 6 september 2023, berättar Wasco-duon hur de byggde upp miljön: fasaden gjordes i en nedlagd bowlinghall och interiören filmades i en lagerlokal som byggts om till inspelningsmiljö. Ankomsten och entrén binder samman de båda platserna. Att restaurangen upplevs som en sammanhängande verksamhet är filmens förtjänst, även om dess olika delar skapades var för sig.

Den här nostalgin kan också läsas satiriskt. Enligt Bridget Johnsons artikel från platsen, publicerad i PJ Media den 4 maj 2008, förklarade Tarantino vid ett samtal på Akademin att Jack Rabbit Slim's drev med temarestauranger som Planet Hollywood. Ansamlingen av imitatörer, fordon och referenser skruvar upp den sortens underhållning till en överdriven nivå. Varje inslag lovar gästen mer än bara en måltid och gör kulturell igenkänning till en del av servicen.

Det är viktigt att skilja mellan inspelningsmiljön och den verkliga inspelningsplatsen när man ska förstå restaurangen utanför berättelsen. En adress som användes för fasaden är inte samma sak som matsalen där scenen spelades in. Inte heller blir en senare verksamhet med ett liknande namn därmed restaurangen från Pulp Fiction. Filmen skapar en övertygande rumslig helhet av en entré, en reception och en livlig matsal: publiken får all information den behöver för att förstå hur platsen fungerar.

Eftertexterna till Pulp Fiction gör det möjligt att namnge dem som står för gestaltningarna i servicen. Steve Buscemi spelar servitören utklädd till Buddy Holly; Jerome Patrick Hoban spelar Ed Sullivan; Gary Shorelle gestaltar Ricky Nelson. De två blondinerna som syns i samtalet är Susan Griffiths som Marilyn Monroe och Lorelei Leslie som Mamie Van Doren. Eric Clark spelar James Dean. De är skådespelare som spelar restaurangpersonal eller artister genom att gestalta någon annan.

Den dubbla funktionen avgör vad de gör i scenen. Hoban välkomnar de nyanlända och presenterar underhållningen; Buscemi tar en beställning; Shorelle står på scenen. De yrkesmässiga gesterna får utklädnaderna att kännas som en del av restaurangens verksamhet. Gestaltningen stannar inte vid att posera intill en vägg: personerna kommer i kontakt med huvudpersonerna, styr deras rörelser och upprätthåller stämningen i matsalen medan uppmärksamheten riktas mot bordet.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning