Låten som Mia sätter på när hon kommer hem med Vincent är Girl, You'll Be a Woman Soon, i Urge Overkills version. Neil Diamond står som låtskrivare. Scenen ger inspelningen en framträdande plats: Mia går fram till en rullbandspelare och musiken blir en del av rummet de delar.
Låtens betydelse sträcker sig längre än att man känner igen den. Värdens val förändrar stämningen under kvällen, låter henne röra sig utan att hålla igång ett samtal och följer med under ett avsnitt där personerna agerar var för sig. Ljudet håller ihop förloppet även när kameran inte längre visar dem tillsammans i samma bild.
Sambandet mellan låt och bild byggs upp medan musiken spelas, genom rörelserna vi ser och handlingarna som sker utanför den andra personens synfält. Genom att följa hur musiken börjar, fortsätter och avbryts går det att se hur en hemmalyssning formar den här delen av Pulp Fiction.
I den här scenen bidrar en låt som väljs i hemmet också till att organisera det publiken ser. Musikanläggningen etablerar en tydlig ljudkälla, Mias rörelser ger den ett synligt gensvar och klippningen låter inspelningen fortsätta medan hon byter rum. Varje element ger låten en funktion utöver att bara kunna lyssnas på.
Neil Diamonds komposition och Urge Overkills version
Eftertexterna till Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994) anger Neil Diamond som låtskrivare och Urge Overkill som artist. Låtskrivarens namn identifierar verket, medan bandets namn gör det möjligt att hitta rösten och inspelningen som hörs i långfilmen. Det är olika uppgifter, även när låttiteln är densamma.
På sin sida om Stull anger Touch and Go att EP:n ursprungligen gavs ut 1992 och bekräftar att den innehåller samma version som används i filmen. Inspelningen fanns alltså redan före premiären 1994. När den används i filmen får den ett tydligt lyssningssammanhang: ett hem, ett möte och särskilda rörelser.
Den här bakgrunden hjälper oss att förstå arbetet med musikvalet. Låten behåller sin identitet som inspelning och får en koppling till Mia genom sin placering i sekvensen. Att känna igen den från scenen och att lyssna på den som en del av ett album är två sätt att närma sig samma framförande, med olika bilder i lyssnarens minne.
Rullbandspelaren och Mias initiativ
Mia använder en rullbandspelare. Stillbilden som Paula Benson återger i Film and Furniture (2014) visar två stora spolar placerade lodrätt på apparaten. Utrustningen i hemmet spelar upp band; de synliga spolarna är det som gör den lätt att känna igen.
Genom att visa hur hon sätter på musik blir ljudkällan tydlig och knyts till värden. Inspelningen hör hemma i scenens miljö och Mia reagerar på den med både kropp och röst. Det är ett exempel på diegētisk musik: personerna kan höra den, samtidigt som den också fyller en funktion för publiken.
När Mia rör sig genom vardagsrummet och sjunger med till inspelningen kan hon hålla kvar uppmärksamheten utan att vänta på ett svar från Vincent. Musiken ger henne något eget att göra medan han är kvar i ett annat rum. Det egna initiativet blir betydelsefullt när vi betraktar Mia Wallace, eftersom vi då kan uppmärksamma vad hon gör, inte bara vilket intryck hon gör på sin följeslagare.
Skillnaden jämfört med dansen på restaurangen ligger i hur deltagandet organiseras. Där hade båda en plats i ett gemensamt nummer; här räcker Mias relation till låten för att skapa rörelse. Genom att lyssna och sjunga med till den inspelade rösten kan hon ta plats utan att varje gest blir en vädjan riktad till Vincent.
Kameran följer hennes rörelser och några pelare skymmer henne kortvarigt. Låten hörs under hela förflyttningen: ljudkällan har redan etablerats. Musikanläggningen kan fortsätta att vara närvarande utan att synas i bild. Skillnaden mellan att se och höra gör vardagsrummet större än det utsnitt som visas i varje bild.
En ljudmässig kontinuitet som till slut bryts
Filmens slutgiltiga kontinuitetsrapport, sammanställd av Words in Pictures i juli 1994, noterar låten medan bilden växlar mellan vardagsrummet och badrummet. Ljudet länkar samman två personer som inte längre delar bild. Deras åtskilda handlingar upplevs som delar av samma musikaliska miljö.
Medan musiken spelas fattar personerna beslut som den andra inte har uppsikt över. Ljudkontinuiteten håller ihop rummet, men den visuella separationen fördelar informationen ojämnt: att höra samma bakgrundsljud innebär inte att man vet vad som händer på andra sidan dörren. Publiken kan koppla samman handlingarna tack vare klippen mellan de två rummen.
En låts igenkännbara längd gör att återkomsten till varje rum känns som en del av samma tidsrymd. Bildbytena behöver inte innebära att en ny ljudmiljö börjar. Sekvensen behåller därmed något vardagligt – någon har satt på musik hemma – även när handlingarnas följder börjar glida bort från det normala.
Kontinuiteten placerar musikens avbrott i anslutning till att Mia faller ihop och bilden tonar till svart. Avbrottet skiljer den del som burits av låten från nödlägets början. I Mia Wallaces överdos förändras situationen för personerna; här blir det avgörande att låten slutar utgöra den sammanhängande ram som tidigare förenade deras åtskilda rörelser.
Om du vill lyssna på den här versionen utanför filmen är det bra att kontrollera att Urge Overkill står angivet tillsammans med titeln. Uppgiften om artisten hjälper dig att hitta rätt inspelning, medan formatet visar hur ett exemplar säljs: det är två olika saker att hålla reda på när du söker efter en musikutgåva.
Det kommersiella formatet avgör inte heller vilken apparat som syns i filmen. Att en inspelning ges ut på skiva gör inte alla apparater som den spelas upp från på skärmen till skivspelare. Utgåvan som lyssnaren kan köpa och uppspelningsmediet som en rollfigur använder hör till olika sammanhang. Samma framförande kan förekomma i båda.
Den här åtskillnaden är användbar när en scen väcker intresse för en låt. Eftertexterna leder dig till den specifika versionen, medan bilden gör det möjligt att känna igen föremålet rollfiguren använder. Genom att identifiera de två delarna var för sig undviker du att köpa en annan version bara för att titeln är densamma eller att missta hemmets apparat för formatet på en kommersiell utgåva.
Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning
