Mia Wallace i Pulp Fiction: karaktär och visuell närvaro

Mia Wallace, som spelas av Uma Thurman i Pulp Fiction, kommer in i berättelsen efter att andra män redan har talat om henne. Hon är Marsellus Wallaces hustru, och Vincent får i uppdrag att hålla henne sällskap under en kväll. Den positionen påverkar bemötandet innan de ens hunnit lära känna varandra. När Mia börjar prata framträder hennes egna intressen: att gå ut, dansa, minnas en erfarenhet som skådespelare och få till ett samtal som stimulerar henne.

Hennes självsäkerhet varierar. Hon kan välja vad de ska göra och insistera på att genomföra det, men hon oroar sig också för att en anekdot inte ska vara rolig eller frågar hur man kan dela en tystnad utan att känna sig obekväm. De här tveksamheterna hjälper oss att förstå en karaktär vars närvaro ofta drar till sig uppmärksamhet genom de bestämda gesterna.

Kvällen visar både hennes initiativförmåga och hur utsatt hon är för ett allvarligt misstag. Filmen låter oss följa händelserna utan att tillskriva henne en hemlig avsikt att skada sig själv. Hennes överlevnad och det efterföljande samtalet ingår i porträttet, liksom en visuell framtoning som kläderna och skådespeleriet tillsammans skapar.

En värdinna som tar initiativet

Mias ställning som Marsellus hustru får praktiska konsekvenser i Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994). Vincent ska underhålla henne och är medveten om ansvaret som hans chef har lagt på honom. Hon trivs i det bekväma hemmet och kan själv bestämma hur hon vill tillbringa kvällen. Hon kan utnyttja den situationen för att planera kvällen. Filmen placerar henne i en konkret relation präglad av pengar, äktenskap och lydnad på jobbet.

I början av avsnittet om Vincent och Mia, ordnar hon mottagandet utan att genast visa sig för sin gäst. Hon lämnar en lapp, betraktar honom via hemmets övervakningsskärmar och vägleder honom genom porttelefonen. Vincent måste hitta apparaten och följa hennes anvisningar. Mia gör väntan till en liten lek; rösten och kontrollerna låter henne styra mötet från ett annat rum. Redan i introduktionen märks hennes sätt att agera.

Senare håller hon fast vid sitt val av Jack Rabbit Slim's trots Vincents inledande motstånd. När tävlingen utlyses vill hon delta och vinna trofén. För att få sin följeslagare att ändra sig påminner hon honom om Marsellus uppdrag. Mias och Vincents dans blir resultatet av hennes envishet. Hon vet hur hon ska utnyttja sin position i en specifik situation: Vincent har små möjligheter att säga nej utan att svika det han har blivit ombedd att göra.

Samtala, lyssna och blotta sig

Under middagen med Vincentbehöver Mia också den andres medverkan. När hon berättar om tv-piloten hon arbetade med kan hon presentera sig som någon med egen erfarenhet och egna ambitioner. Ändå tvekar hon inför att dra sin rollfigurs skämt, eftersom hon är rädd för att göra någon besviken. Samma kvinna som driver på för att delta i tävlingen kan känna sig obekväm inför en betydligt mindre bedömning: en enda persons reaktion på ett skämt.

Hennes kommentar om tystnaderna antyder en intimitet som de fortfarande håller på att förhandla om. Mia säger att hon vill kunna vara med någon utan att fylla varje paus; Vincent påpekar att de knappt känner varandra. Hon lyssnar på svaret och låter honom hitta nästa samtalsämne. Samtalet går framåt för att båda bidrar. Mias självsäkerhet undanröjer inte behovet av att ta hänsyn till tempot och följeslagarens reservationer.

När ryktet om fotmassagen kommer på tal avvisar Mia den version som Vincent har trott på. Hon förklarar att Antwan bara skakade hand med henne på hennes bröllop och låter Marsellus och Antwan veta varför misshandeln ägde rum. I relationen mellan Mia och Vincentkan det svaret tolkas som ett krav på att bli lyssnad på direkt. Vincent måste inse att han hade förväxlat ett rykte med tillförlitlig information om henne.

Tillbaka hemma fortsätter Mia att njuta av musiken medan Vincent går undan. Då inträffar förväxlingen mellan heroin och kokain och överdosen. Händelsen förändrar plötsligt hennes förmåga att agera: hon blir beroende av andras hjälp. Hennes jakt på nöjen under kvällen förklarar inte i sig misstaget och ger inte heller stöd för att tolka det som en önskan att dö.

Mia överlever och åker hem med Vincent. Efteråt drar hon på eget initiativ skämtet som hon inte hade berättat tidigare. Det kan tolkas som att samtalet återupptas i liten skala: hon kan fortfarande välja vad hon ska berätta och när. Scenen låter Mia komma till tals igen efter en period då andra hade diskuterat och fattat beslut kring hennes medvetslösa kropp.

En närvaro skapad genom gester och kläder

I Fashionista (6 augusti 2014) berättade Betsy Heimann för Cheryl Wischhover att hon hade tänkt sig Mia som en kvinnlig version av rollfigurerna i Reservoir Dogs. Wischhover mindes hur hon klädde ut sig till Mia på halloween 1994. Berättelsen förenar en designidé med ett enskilt exempel på hur den togs emot. Den vita skjortan och de mörka byxorna skapar rollfigurens visuella kontrast.

Mia Wallaces kläder skapar en silhuett som förblir tydlig när hon byter ställning eller börjar dansa. Hårets kontur ramar in ansiktet och drar blicken till ögonen. De här elementen samspelar med Thurmans skådespeleri: att ställa en fråga, invänta svaret eller räcka upp handen för att delta i tävlingen är korta handlingar som gör hennes sätt att ta plats i en scen igenkännbart.

Gesten när hon avfärdar Vincents invändning mot restaurangen får till och med en grafisk förlängning: filmen lägger till en prickad linje som följer figuren hon ritar i luften. Det greppet förknippar Mia med en mycket direkt visuell humor. Hennes förmåga att leka med samtalspartnern överförs från dialogen till bilden, utan att hon behöver förklara varför hon vill gå till just det stället.

Skådespeleriet förändrar också hennes närvaro när situationen blir sårbar. Intresset för Vincents reaktion på skämtet och allvaret i den efterföljande krisen gör det omöjligt att hålla fast vid en enda attityd under hela kvällen. Kläderna skapar kontinuitet mellan de här ögonblicken, medan rösten, rörelserna och möjligheten att svara förändras. På så sätt behåller den visuella gestalten en igenkännbar identitet samtidigt som rollfiguren går igenom olika tillstånd.

När Mia presenteras för restaurangens publik avslöjas en detalj om hennes karaktär: hon tar mikrofonen, säger vad hon heter och presenterar även Vincent. Den avslutande sekvensen i Pulp Fiction (Words in Pictures, 25 juli 1994) fångar det ögonblicket före dansen. Hon tar på sig uppgiften att tala för tävlingsparet, en kort och offentlig fortsättning på initiativet hon visade när hon valde vad de skulle göra.

Där presenteras hon med upplysningen att hon är gift. Den självpresentationen håller Marsellus kvar i situationen trots att han inte är där. Kapitlet hade redan introducerat henne genom hennes äktenskap; på scenen identifierar Mia sig fortfarande med det, men vänder sig samtidigt själv till publiken. Gesten visar hur hennes sociala ställning och lust att ta initiativ går hand i hand. Under några ögonblick förvandlar hon en utflykt som hennes mans anställde fått i uppdrag att ordna till ett framträdande som hon själv har bett om.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning