Jules försoning: varför han bestämmer sig för att sluta döda

Jules bestämmer sig för att lämna sitt jobb som yrkesmördare efter att ha överlevt skotten från en man som gömde sig i Bretts lägenhet. Han tolkar det som en gudomlig intervention som tvingar honom att ändra sitt liv. Vincent har upplevt samma fara, men avvisar sin kollegas slutsats.

Beslutet kommer före den sista frukosten. På kaféet berättar Jules vad han vill göra och får ett tillfälle att handla i enlighet med sin avsikt: han kan döda en rånare, men väljer att låta honom gå. Samtalet som följer med det valet förändrar betydelsen av en monolog som tittarna redan har hört före en avrättning.

Jules försoning i Pulp Fiction utvecklas mellan hans innersta övertygelse och ett beteende som börjar förändras. Slutet visar ett konkret avståndstagande från våld. Hans fortsatta liv skildras inte, så förändringen får bedömas utifrån vad han säger och gör den morgonen.

Ett beslut som tar form redan före kafébesöket

Skotten som missar ger Jules en upplevelse som han inte längre kan införliva i sin vardag. Fram till dess har han använt våld för att utföra Marsellus uppdrag. Att överleva får honom att tro att han har fått en möjlighet vars innebörd kräver ett svar. Den religiösa vissheten tillhör rollfiguren: filmen visar skotten och att han överlever, medan han själv formulerar förklaringen.

Den avslutande delen av Words in Pictures från juli 1994 placerar beskedet om hans pensionering under bilresan, före det oavsiktliga skottet som dödar Marvin. Den placeringen klargör orsaken till förändringen. Den efterföljande städningen för in hinder och ouppklarade åtaganden i ett beslut som Jules redan har berättat om.

Vincent försöker diskutera om det var ett mirakel och ifrågasätter hur hans kollega ska klara sig ekonomiskt i framtiden. Jules styr samtalet mot vilken inverkan händelsen har haft på honom. Han behöver inte övertyga Vincent om sin förklaring för att acceptera att han måste ge sig av. Deras vägar börjar skiljas åt genom deras olika reaktioner på en fara de upplevde tillsammans.

Hans plan är fortfarande vag. Han tänker lämna tillbaka portföljen till Marsellus och sedan resa runt i världen, med Caine från tv-serien Kung Fu som förebild. Bilden låter honom uttrycka en längtan utan ett tydligt yrkesmässigt mål. I Jules Winnfield, föregår det att överge en välbekant identitet sökandet efter en ny som han kan leva med.

Bibelcitatet slutar rättfärdiga den som skjuter

Inför Brett hade Jules framfört sitt citat som en del av ett hot vars utgång han kontrollerade. När han talar med rånaren erkänner han att han i åratal använde orden utan att stanna upp och förstå dem. Han drogs till deras effekt på personen som skulle dö. Monologen bidrog till att ge intrycket att den som utförde avrättningen hade en högre auktoritet än sin pistol.

Den sista upprepningen gör det möjligt att ompröva det beteendet. Först överväger han en tolkning där han själv hör till de rättfärdiga, den andre förknippas med ondskan och hans vapen blir ett skydd. Det är en bekväm uppdelning för den som har makten: varje skott skulle kunna framställas som ett rättmätigt försvar av den egna positionen.

Sedan överväger han en tolkning där rånaren skulle vara den rättfärdige, han själv en herde och världen ondskan. Den möjligheten tilltalar honom eftersom han då får behålla en välgörande roll. Till slut erkänner han dock att mannen framför honom är svag och att hans eget beteende är en del av det våld som förtrycker andra.

monologens uppbyggnad gör att omprövningen sker medan han talar. Jules prövar olika ståndpunkter tills han hittar en som tvingar honom att ta ansvar. Önskan att bli en beskyddare väcks först när han har erkänt skadan som hans nuvarande roll orsakar. Den insikten gör att hans avsikt inte kan misstas för en oskuldsförklaring.

Samuel L. Jackson behåller Jules förmåga att inge skräck samtidigt som han ger utrymme åt tvekan i resonemanget. Pauserna låter oss höra någon som försöker hitta ord för en förändring. I Samuel L. Jacksons samarbete med Tarantino, förenar scenen rollfigurens verbala skicklighet med en osäkerhet som han nu behöver uttrycka inför en annan man.

Att låta rånarna gå sätter avsikten på prov

Rånet ger honom ett omedelbart prov, eftersom Jules återtar kontrollen över konfrontationen och fortfarande kan välja att döda. Hotet finns kvar under samtalet: vapen är riktade mot varandra och Vincent ingriper när han kommer tillbaka från toaletten. En förändring i beteendet kräver att Jules hindrar spänningen från att mynna ut i det resultat som publiken har lärt sig att förknippa med hans monolog.

Jules skyddar portföljen, låter rånaren behålla pengarna ur sin plånbok och ser till att Pumpkin och Honey Bunny kommer därifrån. Att acceptera den förlusten har ett praktiskt värde: det gör det lättare att avsluta konflikten. Det innebär också att avstå från att visa sin överlägsenhet genom ett straff, trots att de två främlingarna har försökt råna honom.

Uppgörelsen är fortfarande villkorad av den makt han kan utöva. Jules håller den andre under hot under en del av samtalet och kräver att han lyssnar. Att beteendet från förr finns kvar gör ansträngningen tydlig: han har fortfarande samma medel till sitt förfogande, men börjar använda dem för att se till att alla kan lämna lokalen med livet i behåll.

Tarantino bekräftade för Mark Seal på Vanity Fair 2013 att försoning uttryckligen är en del av filmen. Här märks den i ett beslut som går att verifiera inom berättelsen: Jules låter någon gå som han tidigare skulle ha dödat. Handlingen har en tydlig räckvidd, och berättelsen slutar utan att slå fast att förändringen är permanent.

Slutet på Pulp Fiction placerar den utgången efter att tittarna har sett Vincent dö vid en annan tidpunkt i berättelsen. Klippningen låter Jules berättelse sluta med en öppen möjlighet, trots att vi vet att hans kollega fortsätter att vara utsatt för yrkets våld. Skillnaden belyser deras val utan att bevisa att det finns någon övernaturlig fördelning av belöningar och straff.

Jules tillkännagivna pensionering omfattar ett ouppklarat åtagande: han måste lämna tillbaka portföljen innan han börjar vandra. Den detaljen håller övergången förankrad i den värld han känner till. Han har en ny avsikt, men måste fortfarande ta sig igenom relationerna och förpliktelserna som präglade hans tidigare liv.

Det är också betydelsefullt vem som får höra hans mest utförliga reflektion. Vincent diskuterar förändringen med en kollegas förtrolighet; rånaren får höra förklaringen medan han fruktar för sitt liv. Till slut redogör Jules för sitt ansvar inför en person som kunde ha blivit ännu ett av hans offer. Samtalet innebär att insikten får konsekvenser för någon som är närvarande.

När han låter paret gå kan tittarna jämföra det som sker med mötet i lägenheten. Upprepningen av monologen hade förberett oss på en avrättning. Att ha hört orden och sedan se mannen överleva visar på en tydlig skillnad. Det räcker för att löftet om förändring ska börja kännas trovärdigt, utan att någon epilog om hans framtid behövs.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning