Gimp i Pulp Fiction: vem han är och vad som händer med honom

Gimp i Pulp Fiction är den huva-klädda mannen som Stephen Hibbert spelar i pantbankens källare. Maynard och Zed håller honom avskild, leder honom i koppel och ger honom i uppgift att vakta Butch. Hans närvaro hör till faran som boxaren och Marsellus upptäcker när de redan är fångna. Klädseln gör det omöjligt att känna igen ett ansikte, medan hans rörelser och ljud får ersätta ett samtal. Hans underkastelse under fångvaktarna och hans uppgift som väktare finns sida vid sida i samma scen.

Senare förklaringar utvecklar den korta rollen. Hibbert berättade hur han förberedde en roll utan repliker, och Tarantino beskrev det förflutna han hade föreställt sig och det slut han tänkt sig. Skillnaden är särskilt viktig när man talar om hans död: sekvensen lämnar Gimp för att följa Butch, medan den avslutande dokumentationen och regissören preciserar vad som hände. Hans närvaro skapar dessutom ett problem för Butch: han måste ta sig förbi någon som också är bunden och kuvad.

I Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994) introducerar Gimps framträdande en rutin som Maynard och Zed redan känner till. För dem är det en del av hur platsen fungerar att ta fram honom och ge honom order. Förvirringen drabbar Butch och Marsellus, som sitter fastbundna vid sina stolar och inte kan ingripa. Den skillnaden i vad de vet gör figuren hotfull redan innan han gör något mot boxaren: han hör hemma i en miljö vars regler de nyanlända inte känner till.

Hans roll under Butchs flykt

Maynard öppnar en lucka och låter Gimp, klädd i läder, komma fram. Han leder honom med ett koppel; Zed säger åt honom att gå ner på knä. Scenen i pantbanken presenterar honom genom dessa handlingar, utan något samtal som klargör hans namn eller tidigare relation till dem. Sättet han introduceras på gör det möjligt att se vem som bestämmer när han ska komma fram, var han ska röra sig och vilken ställning han ska inta inför de andra.

Senare fäster Maynard kopplet vid en bjälke och lämnar honom att vakta Butch medan han går till rummet intill tillsammans med Zed och Marsellus. Gimp hamnar därmed i en speciell position: han får ansvar för en annan fånge samtidigt som hans egna rörelser fortfarande är begränsade. Den här fördelningen av utrymmet visar konkret hur Zed och Maynard har kontrollen. De kan gå därifrån och lämna kvar en vakt som är beroende av dem, men som inte har samma handlingsfrihet. Genom att hålla rollfigurerna åtskilda slipper Butch se övergreppet mot Marsellus, och Gimp blir den enda vakten i hans rum.

Butch försöker ta sig loss från sina bojor. Gimp närmar sig, reagerar och börjar till slut skrika när boxaren lyckas frigöra sig. Slaget oskadliggör honom och öppnar vägen ut. För Butch Coolidge är hans vakt i det ögonblicket det omedelbara hindret mellan stolen och trappan. Sekvensen koncentrerar uppmärksamheten på brådskan: minsta varning kan få fångvaktarna att komma tillbaka innan han når övervåningen.

Stephen Hibberts fysiska gestaltning

Hibbert berättade för Paula Goldberg på PremiumBeat den 3 juli 2018 att han kände Tarantino från improvisationerna på The Groundlings. Hans provspelning bestod av en scen utan dialog: regissören gav honom order och han svarade med kroppen. Några av gesterna han övade in då kom med i inspelningen. På frågan om han försökte få fram komik beskrev skådespelaren sin utgångspunkt som att han var kuvad av de två männen och tvungen att lyda dem. Det var den situation han gestaltade, även om hans rörelser kunde framkalla en obehagligt komisk reaktion.

Resultatet bygger på mycket enkla relationer mellan kroppar. En order får honom att gå ner på knä; ett koppel begränsar hur långt han kan röra sig; Butchs rörelser fångar hans uppmärksamhet. Huva döljer den information som en skådespelares ansikte normalt förmedlar och flyttar fokus till lutningar, förflyttningar och ljud. Tittaren kan följa vad Gimp gör utan att få någon förklaring av vad han tänker. Den uppdelningen upprätthåller obehaget i mötet och hindrar honom från att bli ännu en samtalspartner till Butch.

I samma intervju mindes Hibbert att de hade föreställt sig att rollfiguren hade fått tungan avskuren. Det var en förklaring som växte fram under förberedelserna inför rollen; skadan visas inte i filmen. På duken samsas frånvaron av ord med skratt och skrik. Gimp kan fortfarande kommunicera, och hans förmåga att dra till sig uppmärksamhet blir avgörande för faran Butch utsätter sig för när han försöker fly.

Tarantinos förklaring av hans bakgrund och död

I svar till läsare av Empire, återgivna av Brit Dawson i Dazed den 24 april 2020, föreställde sig Tarantino honom som en liftare, eller någon som hade plockats upp sju år tidigare, som fångvaktarna hade kuvad tills han blivit ett lydigt offer. Formuleringen lämnar hans exakta identitet öppen: den ger honom en bakgrund som fånge, inte en detaljerad berättelse om ett kidnappningsdrama. Ingen scen i filmen skildrar tillfångatagandet eller visar hans liv före källaren.

Om hans öde förklarade Tarantino att han hade tänkt sig honom som död: efter slaget skulle kopplet ha strypt honom när han blev medvetslös. Han medgav också att slutet inte framgår exakt så i filmen. Den avslutande kontinuitetslistan för Pulp Fiction, daterad den 25 juli 1994, beskriver uttryckligen kvävningen efter slaget. Bildberättelsen följer Butch utan att stanna upp och undersöka kroppen eller lägga till en muntlig bekräftelse.

Regissörens förklaring hjälper oss att förstå Gimp som någon som tidigare blivit tillfångatagen och nu deltar i bevakningen av ett annat offer. Butch känner inte till den bakgrunden när han kämpar för att ta sig ut. Han har bara orderna han har hört och beteendet hos personen framför sig att utgå från. Hans angrepp är en reaktion på den omedelbara situationen, och filmen fortsätter med boxarens beslut utan att ge Gimp en egen avskedsscen.

Masken hade också en praktisk funktion för Stephen Hibbert. I sitt samtal med Arun Rath på NPR, publicerat den 24 maj 2014, berättade han att den dolde den skam han kände under gestaltningen. Han mindes också hur varmt det var på inspelningsplatsen och hur obekvämt lädret var, med stoppning under. Det är användbara detaljer för att förstå arbetet: kroppen på filmduken hade förberetts fysiskt på ett sätt som påverkade skådespelarens upplevelse, trots att rollfiguren bara är med i några minuter av berättelsen.

I samma intervju sade Hibbert att han var nöjd med att rollen inte hade gjort hans ansikte igenkännbart. Gestaltningen bevarar den här åtskillnaden mellan närvaro och identitet: man minns en figur, en hållning och ett sätt att reagera snarare än ett ansiktsuttryck. Hans bidrag till ensemblen bygger just på att göra ett beteende tydligt med begränsade medel. Huven döljer skådespelaren, men gesterna håller rollfiguren aktiv i scenen.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning