Pulp Fiction växlar upp så snart Misirlou börjar spelas. En inspelning från före filmen blir ett omedelbart uttryck för energi.
Dick Dales version och en äldre melodi
Misirlou-versionen som inleder Pulp Fiction är Dick Dale and His Del-Tones inspelning från 1962. Dale förvandlade en melodi som hade cirkulerat i östra Medelhavsområdet långt tidigare till ett exceptionellt intensivt stycke elgitarrmusik. Han komponerade inte melodin från grunden och spelade inte in låten för Tarantino: hans avgörande bidrag var den tolkning som filmen återupplivar.
Gitarren tar täten med ett snabbt anslag och en upprepning av toner som ger en känsla av rusning. Melodin är fortfarande igenkännbar, men tycks drivas fram av en oavbruten energi. Kompet håller farten uppe och får huvudinstrumentet att framstå som en röst som utmanar rummet. Man behöver inte känna till dess historia för att känna effekten av det plötsliga ljudpåslaget.
Melodins ursprung gör det omöjligt att se surfmusiken som en isolerad tradition. I den här inspelningen bygger en amerikansk musikform också på material som kommit från andra platser. Pulp Fiction står för ännu en resa: från en skiva från början av sextiotalet till en film från nittiotalet som placerar den bland brottslingar i Los Angeles.
Det intressanta med valet är hela versionen som ljudupplevelse. En annan tolkning av Misirlou skulle kunna behålla melodin men ge ett helt annat intryck. Dales inspelning bidrar med fart, anslag och klang. Det är dessa egenskaper som får övergången från restaurangsamtalet till förtexterna att kännas som en plötslig acceleration.
Från Honey Bunnys skrik till titeln
Filmen börjar med att Pumpkin och Honey Bunny pratar om rån. Dialogen låter oss höra deras resonemang, tvekan och ömsesidiga tillit innan de bestämmer sig för att agera. Musiken kommer in när samtalet övergår i ett hot och bilden fryser. Klippningen avbryter rånets förlopp och öppnar upp ett annat utrymme för förtexterna.
Misirlou ackompanjerar inte en synlig biljakt och beskriver inte en handling som fortsätter att utspela sig på skärmen. En del av dess kraft kommer från just den separationen. Bilden har stannat upp och musiken tar över den fysiska energin. Publiken får en föraning om en fartfylld film, trots att det den ser är namn och text mot bakgrunden.
Den stora titeln och gitarranslaget förstärker varandra. Båda kräver uppmärksamhet utan att be om lov och gör förtexterna till en aktiv del av inledningen. Det finns ingen mjuk övergång som låter oss glömma det föregående skriket. Musiken behåller gestens intensitet och för den vidare i en annan riktning, närmare spektaklet och lyssnandets njutning.
Frånvaron av sång gör att intrycket vilar på rytmen och klangen. Ingen text förklarar vad huvudpersonerna är för slags människor eller hur deras historier kommer att sluta. Inledningen föreslår en attityd snarare än en sensmoral. Gitarren tycks förebåda rörelse, fräckhet och överdrifter utan att slå fast en enda betydelse som handlingen måste leva upp till.
Valet skapar också en distans till restaurangscenens realism. Rånet tillhör rollfigurernas värld; förtexterna kan visa upp den hand som organiserar filmen. Misirlou gör förändringen märkbar utan att någon förklaring behövs. Åskådaren går från att lyssna på ett samtal till att ta emot en medveten presentation av filmens ton.
En identitet som redan rymmer förändring
Under förtexterna avbryts Misirlou av ljudet av en radiokanal som ställs in, och Kool & the Gangs Jungle Boogie tar vid. Inledningen lovar alltså inte en film som enbart ackompanjeras av surfmusik. Redan det första musikaliska utropet rymmer möjligheten att byta stil, kanal och energi utan att lämna samma värld.
Det är fråga om en följd av låtar, inte en mashup där delarna läggs ovanpå varandra för att skapa ett nytt stycke. Skillnaden gör det lättare att höra klippningen: först dominerar en inspelning, sedan en annan. Radioeffekten gör diskontinuiteten till en igenkännbar gest, som om någon vred vidare till en annan del av sin musiksamling.
Sambandet med surfrock i Pulp Fiction ger en bredare genreinramning, men Misirlous funktion beror på just den här specifika platsen. Den gör entré med en skarp början, en mycket stark visuell koppling och en utgång som hindrar den från att bli en exklusiv norm. Låten identifierar filmen samtidigt som filmen visar att den kommer att fortsätta söka sig till andra ljud.
Effekten beror också på den relativa volymen och klippet: inträdet gör sig gällande som en händelse, inte som bakgrundsljud som spelades utan att någon märkte det.
Kopplingen blir så stark att många lyssnare känner igen Pulp Fiction innan de känner till inspelningens tidigare historia. Att återkalla Dales namn och året 1962 ger minnet mer djup. Klippningen skapar inte musiken, men hittar ett sätt att föra in den som gör den oskiljaktig från en ny kulturell händelse: ett rån som stannat upp, en enorm titel och en gitarr som tycks driva på allt som följer.
Tillbaka till Pulp Fiction-guiden.
Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning
