Jules äter inte fläsk eftersom han anser att grisar är smutsiga djur. Det är förklaringen han ger när Vincent erbjuder honom bacon till frukost i Pulp Fiction. Vincent frågar om han avstår för att han är jude, men Jules förnekar det. Samtalet framställer det som en personlig preferens som motiveras med en värdering av djuret, utan att fastslå något religiöst förbud.
Diskussionen fortsätter eftersom Vincent hittar ett sätt att pröva det resonemanget: hundar gör också äckliga saker. Jules skiljer då mellan hur smutsiga de olika djuren är och tillskriver hundar en personlighet som, enligt honom, väger upp deras brister. Vincent driver undantaget vidare med tanken på en gris med tillräckligt mycket charm.
Samtalet äger rum före rånet på kaféet och har tonen av ett samtal mellan kollegor som känner varandra väl. Maten ger dem en liten meningsskiljaktighet att diskutera, skämta om och använda för att se hur långt den andre är beredd att gå för att försvara sitt argument.
Jules säger nej under frukosten med Vincent, efter att de har löst problemet med bilen. I Pulp Fiction (Quentin Tarantino, 1994) leder erbjudandet om att smaka bacon till en diskussion om smak och avsmak. Var och en försvarar sin ståndpunkt med ett eget resonemang, och en enkel fråga växer till ett samtal med allt mer specifika invändningar.
Jules avböjer och får en fråga om religion
Jules Winnfield förklarar att han inte äter produkter av gris. Hans kollega försöker ta reda på orsaken genom att fråga om judendomen, men får ett nekande svar. Det förtydligandet är viktigt, eftersom det hindrar oss från att tillskriva honom en religiös identitet som dialogen inte ger honom. Det går inte heller att överföra rollfigurens preferens till Samuel L. Jackson, skådespelaren som spelar honom.
Jules motiverar sin aversion med djurets beteende, som han beskriver det, och den avsmak det väcker hos honom. Scenen bekräftar inte om hans påståenden om grisar stämmer. I stället används de för att visa hur han pratar och resonerar: i hans framställning får en personlig övertygelse kraften hos en regel som borde vara självklar för alla.
Vincent Vega börjar med att försvara smaken hos bacon och andra produkter. Hans invändning motsäger inte direkt Jules omdöme om djuret. I stället föreslår han ett annat sätt att avgöra vad som är värt att äta: njutningen av att äta det. För den ene avgör matens ursprung om den ska väljas bort; för den andre borde smakupplevelsen tala för den.
Jules svarar med exemplet med en råtta från ett avlopp. Det hypotetiska exemplet låter honom framhålla att god smak inte skulle räcka för att övervinna hans aversion. På så sätt för han tillbaka samtalet till det han vill få fram: det finns mat han skulle välja bort innan han ens övervägde om den smakade gott. Jämförelsen ska få Vincent att erkänna att även han har en liknande gräns för sin egen smak.
Hundarna blir ett undantag
Vincent byter då ämne för diskussionen. Han nämner beteenden hos hundar som också skulle kunna väcka avsmak och frågar Jules vad han tycker om dem. Det första svaret är konsekvent: han äter inte hund heller. Men Jules visar hunden en hänsyn som han inte visar grisen, och det ger upphov till ett nytt diskussionsämne.
Hundens personlighet fungerar som en förmildrande egenskap. Jules medger att hundar har äckliga vanor, men hävdar att de har något som gör dem lättare att acceptera. Hans argument går från en regel om renlighet till en värdering av karaktären. Undantaget visar att avsmak inte fungerar likadant i alla situationer.
Vincent lägger märke till den här förskjutningen och föreslår en gris med personlighet. I stället för att dra igång en ny diskussion använder han Jules nya kriterium för att konstruera en möjlighet som tvingar honom att nyansera sin ståndpunkt. Jules svarar att grisen skulle behöva vara väldigt charmig och nämner Arnold, grisen i Green Acres, som jämförelse i skämtet.
Humorn uppstår ur hur allvarligt de båda prövar en hypotes som knappast har någon praktisk betydelse. Vincent försöker inte ordna ett test eller ändra Jules meny. Han följer argumentets villkor eftersom han vet att kollegan kan försvara och justera dem och dra resonemanget till sin spets under flera turer.
Ett samtal mellan vänner före rånet
Den dynamiken mellan Jules och Vincent gör det möjligt för dem att diskutera på det här sättet utan att varje invändning blir ett gräl. Vincent ifrågasätter det han hör och Jules svarar självsäkert. Det ihärdiga samtalet känns som en naturlig del av deras umgänge: de vet att den andre gärna fortsätter prata, även när ingen av dem behöver komma fram till en lösning.
Det finns också en kontrast till det som upptar Jules den morgonen. Diskussionen om mat slutar i ett skämt, men hans beslut att lämna jobbet är fortfarande allvarligt. Efter att ha skrattat lägger Vincent märke till att Jules blir på annat humör, och samtalet går tillbaka till det som hände under besöket i lägenheten. Jules kan slappna av en stund utan att överge beslutet han just har fattat.
Senare, när Vincent går iväg till badrummet, sätter Pumpkin och Honey Bunny igång rånet. Samtalet vid frukosten har först skapat en vardaglig stämning vid bordet. Tonbytet märks eftersom filmen har gett utrymme åt en diskussion som verkar kunna fortsätta utan omedelbara konsekvenser.
Jules aversion mot gris säger alltså något om hur han samtalar och håller fast vid sina preferenser. Den avslöjar ingen hemlig nyckel till hans identitet och bevisar inte i sig att han har förändrats. Scenen låter oss lära känna hans humor och förtroendet mellan de två kollegorna innan morgonen förs in i en ny konflikt.
Den engelska versionen använder två ord för smutsighet som hjälper oss att följa hur argumentet förändras. Vincent kallar hunden ”dirty”, och Jules medger att den är smutsig, men skiljer det från ”filthy”, ett starkare ord som han använder för att motivera sin avsmak. Skillnaden gör att han kan behålla undantaget utan att helt avfärda sin kollegas iakttagelse.
När man läser en översatt transkription är det bra att vara uppmärksam på den här nyansskillnaden. Om båda orden återges med samma ord kan samtalet verka motsägelsefullt direkt. På engelska markerar Jules en skillnad i grad och lägger sedan till hundens personlighet som en förmildrande omständighet. Resonemanget går fortfarande att ifrågasätta, men det finns ett mellanled som översättningen kan göra mer eller mindre tydligt.
Det betyder inte att någon viss textnings- eller dubbningsversion måste anses vara korrekt. Det hjälper oss att se hur skämtet fungerar språkligt: Jules justerar kategorierna medan Vincent letar efter nästa exempel som kan sätta dem på prov.
Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning
