Grisen, hunden och personligheten i dialogen i Pulp Fiction

I dialogen om grisen och hunden i Pulp Fiction använder Jules personligheten för att förklara varför han tolererar hos ett djur det han föraktar hos ett annat. Vincent prövar den skillnaden. Diskussionen går vidare när smutsighet inte längre är det enda kriteriet och en egenskap dyker upp som kan väga upp den: den charm som Jules tycker att hundar har.

Förändringen är viktig eftersom de två kumpanerna diskuterar två närliggande, men skilda frågor. Den ena är vilka djur Jules skulle äta; den andra är vilka han tycker illa om. Vincent behöver precisera den andra frågan för att hundexemplet ska kunna kopplas till resonemanget. Personligheten kommer in i samtalet när Jules måste motivera den olika värderingen.

Den hypotetiska grisen som Vincent föreslår prövar hur långt det nya undantaget sträcker sig. Jules svarar genom att överdriva hur charmig grisen skulle behöva vara för att han skulle acceptera den. Det intressanta med utbytet är den rörelsen: varje replik tar fasta på något den andre just har sagt och tvingar fram en justering av villkoren för en åsikt som först verkade enkel.

Det Vincent sätter på prov är sambandet mellan ett beteende och det avståndstagande det borde väcka. Jules talar om grisen som om hans omdöme grundade sig på en avgörande egenskap. Hans kumpan väljer ett annat djur för att ta reda på om den egenskapen räcker i alla fall.

Hunden prövar Jules regel

Jules motiverar sin aversion med de smutsiga vanor han tillskriver grisen. Vincent invänder att hundar också äter avföring. Hans invändning tar kriteriet han just har hört och tillämpar det på ett annat djur. På så sätt tvingar han fram en diskussion om hur regeln används, utan att behöva bevisa att grisar är rena.

Jules första svar håller samtalet kvar vid mat: han äter inte hund heller. Det svaret går ihop med hans ursprungliga nej. Hittills har Vincent inte visat att Jules äter ett djur som han anser vara smutsigt. För att komma vidare behöver han fråga vad Jules tycker om hunden.

Nästa fråga introducerar just den skillnaden. Vincent vill veta om Jules placerar hunden i samma motbjudande kategori som grisen. Frågan handlar inte längre bara om vad som ligger på tallriken. Nu måste de förklara varför två beteenden som Vincent framställer som jämförbara värderas olika av hans kumpan.

Den här lilla förändringen av frågan bär upp dialogen. Vincent lyssnar på svaret och snävar in det som diskuteras; Jules svarar på preciseringen med en annan distinktion. Scenen visar hur en meningsskiljaktighet byggs upp genom successiva justeringar, även när båda talar obehindrat som i ett informellt samtal.

Personligheten fungerar som en motvikt

I den sista versionen av Pulp Fiction, utarbetad av Words in Pictures för Brown 25 Productions den 25 juli 1994, tillskrivs Jules repliken ”Personlighet räcker långt”. Den kommer när han medger att hundar har en egenskap som minskar betydelsen av de obehagliga vanor som diskuterats.

Jules medger att hunden är smutsig, men tonar ner hur starkt han dömer den. Personligheten tillför sedan ett positivt skäl att behandla den mer överseende. Bristen finns fortfarande med i jämförelsen; det som förändras är hur mycket den betyder jämfört med en egenskap han uppskattar.

Kommentarens innebörd beror på dess kompenserande funktion. Personligheten gör något mer uthärdligt som, betraktat för sig, skulle väcka avsky. Jules gör därmed en helhetsbedömning: en otrevlig egenskap kan väga lättare när djuret har en annan egenskap som får honom att luta åt dess fördel.

I det här avsnittet går Jules Winnfield från en tvärsäker förklaring till en mer nyanserad bedömning. Han håller fast vid sin preferens och hittar ett sätt att få den att gå ihop med invändningen. Självsäkerheten i hans sätt att tala följer med förändringen; han kan ändra sina skäl utan att framställa det som ett nederlag.

Det finns också en skillnad i vad han tar för givet. Han tillskriver hundar personlighet i allmänhet. Han kräver inte att man ska föreställa sig ett exceptionellt exemplar innan han erkänner den fördelen. Den lätthet med vilken han tillskriver hunden en egenskap förbereder nästa fråga: vad skulle hända om grisen kunde ha den också?

Den charmiga grisen förlänger undantaget

Vincent bygger sin hypotes på det nya kriteriet. Om personligheten kan väga upp smutsigheten borde en tillräckligt charmig gris få liknande överseende. Invändningen tvingar fram en utvidgning av möjligheten till ett annat djur än det som Jules just har gjort ett undantag för.

Jules svarar genom att höja ribban rejält. Grisen skulle behöva vara oerhört charmig. Med den överdriften går han med på att leka med antagandet, samtidigt som han behåller avståndet mellan de två djuren. Den lätthet med vilken han hade gett hunden en fördel blir ett mycket svårare villkor när det är grisens tur.

Jules tar Arnold, grisen i serien Green Acres, som måttstock och kräver att den hypotetiska grisen ska vara tio gånger så charmig. Slutklämmen ger Vincent en igenkännbar jämförelse och drar den till en komisk ytterlighet. Den överdrivna måttstocken gör att undantaget kan bestå samtidigt som Jules fortsätter att ta avstånd från grisen.

Den dynamik som finns mellan Jules och Vincent ger utrymme för den här leken. Vincent kan driva argumentet ett steg längre och Jules kan svara med en slagfärdig replik. Ingen av dem behöver avsluta utbytet med att formellt ge den andre rätt. Den kvicka repliken blir ett sätt att fortsätta samspelet mellan kumpanerna.

Kommentaren kan också tolkas som en antydan om hur sympatiska samtalspartnerna själva är. Deras infall gör dem trevliga att lyssna på, trots att publiken känner till deras våldsamma arbete. Samtalets charm kan påverka hur mycket man uppskattar deras sällskap under pausen. Den spänningen för diskussionen om djur närmare upplevelsen av att betrakta rollfigurerna.

Diskussionen slutar med att grisen fortfarande är hypotetisk. Skämtet öppnar för ett tänkbart undantag, men innebär inte att Jules ändrar vad han äter. Det intressanta är att höra hur mycket motiveringen till en preferens kan förändras när någon annan fortsätter att granska den.

Den gemensamma bildkompositionen med Jules och Vincent håller en stor del av utbytet inom en och samma synliga situation. De äter medan de diskuterar, och andra människor fortsätter att röra sig i restaurangen. Jämförelsen mellan djuren utvecklas verbalt och bärs upp av den uppmärksamhet kumpanerna ägnar varandra.

När slutklämmen kommer fångar de närmare bilderna Vincent och Jules skratt var för sig. Lyssnarens reaktion får ett eget utrymme. Publiken kan se hur han tar emot repliken innan bilden återvänder till den som formulerade den. Komiken rymmer den svarstiden, utöver orden som byggt upp skämtet.

Övergången från den gemensamma bilden till dessa reaktioner synliggör ett litet resultat av samtalet: båda kan skratta tillsammans utan att ha rett ut alla problem i argumentationen. Samtalet har fortfarande två deltagare, med sina preferenser och invändningar. För några ögonblick riktas uppmärksamheten mot glädjen de finner i att svara varandra och i att känna igen en bra replik.

Visa alla artiklar i Pulp Fiction: personer och berättelser som byter ordning