
Death Proof förenar en mördares förföljelse med samtal mellan väninnor och ett hot som till slut tar över vägen. Stuntman Mike använder sin erfarenhet som stuntman för att upprätthålla en bild av kontroll. Kvinnogrupperna han möter har egna intressen, arbeten och relationer, som utvecklas genom samtal som kan verka långt ifrån faran. Filmen gör avståndet obehagligt: vi känner till hotet samtidigt som vi ser människor som är upptagna med att njuta av sin lediga tid.
Uppdelningen i två stora delar förändrar ljuset, miljöerna och relationen till bilen. Bilen kan vara en plats för samtal, ett eftertraktat föremål eller ett redskap för övergrepp. Scenografin förändrar dess betydelse genom att uppmärksamma vem som kör, vem som ser på och vem som utsätts. Filmens ursprung som del av dubbelvisningen Grindhouse tillför ytterligare en dimension: märkena från en sliten filmkopia och tonala kast återskapar en bioupplevelse, samtidigt som actionscenerna måste förbli tydliga så att varje förändring av avstånd eller hastighet går att förstå.
Death Proof följer Stuntman Mike, en filmstuntman som gör bilen till ett våldsinstrument riktat mot kvinnor. Filmen ägnar långa avsnitt åt två grupper innan den ställer deras vardagsliv mot hotet. Samtalstiden låter oss se deras samhörighet och olikheter, så när faran kommer drabbar den människor vars liv är större än mötet med förövaren.
Grindhouse och formen hos en upphittad film
I Cannes officiella presentation förklaras att Death Proof gick upp på amerikanska biografer som en del av Grindhouse, tillsammans med Planet Terror, av Robert Rodriguez, och påhittade filmtrailrar. Death Proof som del av Grindhouse knyter långfilmen till traditionen med dubbelvisningar av exploitationfilm. Projektet leker med förväntningen på ett filmpaket med effekter, överdrifter och tonväxlingar mellan flera delar.
Reporna och hoppen som efterliknar en skadad filmkopia gör bildmediet påtagligt. Allt vi ser verkar inte komma från en polerad och enhetlig presentation. Utseendet påverkar relationen till publiken: det kan locka till ett leende, bryta kontinuiteten eller förstärka känslan av att se en film som återupptäckts från en annan tid.
På presskonferensen i Cannes 2007 förklarade Tarantino att de två filmerna hade kortats ned för det gemensamma programmet och också var tänkta att visas var för sig. Skillnaderna mellan Grindhouse-versionen och den förlängda versionen beror på denna dubbla presentation. Det extra materialet förändrar hur länge vi tillbringar med rollfigurerna och hur vissa möten utvecklas, samtidigt som den totala speltiden påverkas.
Två grupper och olika förhållningssätt till risk
Den tvåaktiga strukturen i Death Proof flyttar handlingen från Austin till Tennessee och låter en grupp huvudpersoner ersättas av en annan. Den första delen kretsar kring natten, barerna och en främling som gör sig påmind; den andra öppnar berättelsen mot dagsljus och kvinnor med koppling till filmarbete. Hotet återkommer, men möter andra förmågor och relationer.
Kurt Russell spelar Stuntman Mike, enligt Cannes programuppgifter. Hans skådespeleri växlar mellan familjaritet, bitterhet och en uppmärksamhet som kan bli påträngande. Mike försöker framställa sig som någon värd att bli nyfiken på och använder sin yrkesberättelse för att ta över samtalet. Filmen håller ett oroande avstånd mellan denna skenbara sociala förmåga och sättet han betraktar dem framför sig på.
I den andra gruppen anges Rosario Dawson som Abernathy, Tracie Thoms som Kim och Zoë Bell som Zoë i Cannes programuppgifter. Närvaron av Zoë Bell som rollfigur i Death Proof knyter spänningen i riskmomenten till en yrkeserfarenhet inom fiktionen. Kvinnornas tillit till varandra ger dem utrymme att skämta, diskutera och väga in vad var och en är beredd att göra. Deras olikheter spelar roll eftersom varje gemensamt beslut innebär att någon måste gå med på någon annans initiativ.
Filmen använder spänningen i förföljelser och jaktscener med olika tempo. Först kan den låta oss lära känna ett hot under lång tid; sedan tvingar den rollfigurerna att reagera på det med omedelbara beslut. Övergången mellan de båda uttrycken bygger på bilen, vars förmåga att ge rörelsefrihet också blir en källa till utsatthet när en annan förare bestämmer sig för att tränga in i samma utrymme.
Foto, klippning och rörelsens ljud
Festivalens faktablad anger Tarantino som filmfotograf för Death Proof och Sally Menke som klippare. Kameran kopplar samman ansikten, händer, karosser och väg för att göra en snabbt föränderlig situation begriplig. I den sista jakten i Death Proof gör det möjligt att förutse en risk innan nästa kontakt uppstår att hålla reda på var varje fordon befinner sig.
Bilden av en utsatt kropp förmedlar en annan skörhet än bilden av en person som skyddas av kupén. Bilden förmedlar ansträngning, balans och uthållighet, medan klippningen avgör hur länge en svårighet förblir synlig. Scenografin bygger på denna fysiska upplevelse: varje nytt hinder kräver en anpassning av rörelsen och gör det påtagligt hur mycket det kostar att behålla kontrollen.
Ljudspåret i Death Proof samspelar med motorer, vind, bromsar och smällar som förankrar handlingen i det materiella. Låtarna bidrar till att skapa lediga miljöer och en njutningsfull relation till färden. När fordonsljuden tar större plats känns vägen inte längre som en bekymmersfri resa: varje hörbar förändring kan förebåda närhet, acceleration eller minskat handlingsutrymme.
Stuntmannayrket knyter Mike till ett minne av filmbranschen som han behöver berätta om för andra. Hans offentliga identitet bygger på arbete som utförts för att någon annan ska framstå som huvudpersonen. Att presentera sig genom dessa meriter är också ett sätt att kräva uppmärksamhet och erkännande, även om hans samtalspartner inte nödvändigtvis delar de referenser han tycker är värdefulla.
Den andra gruppen för in ett annat förhållningssätt till yrket. Filmarbete är en del av pågående samtal och vänskapsrelationer; det fungerar som en gemensam erfarenhet och praktisk kunskap. Filmen ställer därmed olika attityder till en liknande fysisk aktivitet mot varandra. Att ha lärt sig hantera risker avgör inte i sig hur man behandlar andra människor.
Den skillnaden gör att skicklighet inte blir någon moralisk garanti. Mike tolkar sitt övertag som en rätt att bestämma villkoren för mötet, medan väninnorna behöver förhandla om beslut sinsemellan. Yrkesmässigt erkännande, tillit och makt hänger samman, men rollfigurerna använder sina förmågor inom mycket olika relationer. Konflikten handlar både om beteende och skicklighet.




