Chick Habit och Death Proof: en sång mot Mike

Chick Habit, framförd av April March, ackompanjerar eftertexterna till Death Proof. Den poppiga tonen förvandlar slutet på actionscenerna till ett hånfullt avsked till förövaren.

Från Laisse tomber les filles till April March

Chick Habit är en engelsk bearbetning av Laisse tomber les filles, en låt skriven av Serge Gainsbourg och känd genom France Galls tolkning. April March spelade in sin version på 1990-talet och framförde också låten på franska. Sambandet mellan titlarna hjälper oss att förstå varför eftertexterna i olika utgåvor kan väcka lite olika musikaliska minnen.

April Marchs låt komponerades inte uttryckligen för Death Proof. Tarantino använder en tidigare inspelning och placerar den efter en händelse som förändrar hur den uppfattas. Den som känner till låten kan känna igen ett självständigt verk; den som hör den för första gången möter den i samband med Mikes nederlag. Båda ingångarna fungerar, eftersom filmen inte suddar ut låtens musikhistoria.

Det är viktigt att skilja mellan den engelska versionen, den franska tolkningen och France Galls inspelning. De bygger på samma komposition, men är inte samma inspelning eller samma röst. På det kommersiella albumet med musiken från Death Proof finns Chick Habit. I filmens internationella version hörs också Laisse tomber les filles, framförd av April March, under eftertexterna.

En varning som kommer efter händelserna

Låtens övergripande innehåll kretsar kring följderna av att behandla kvinnor illa och förlusten av en självsäker position. Den tanken passar en karaktär som har byggt sin makt på att välja ut dem han anser vara sårbara. Man behöver inte återge låttexten för att se sambandet: låten gör slutet till en musikalisk replik på hans beteende.

Placeringen är avgörande. Om låten hade kommit i början skulle den kunna fungera som ett tillkännagivande eller en föraning. När den kommer efter konfrontationen ackompanjerar den ett resultat vi redan har sett. Kommentaren blir tillbakablickande och festlig, med en energi som förlänger huvudpersonernas segergest. Filmen går från spänningen på vägen till ett avslut präglat av hån.

Det glittrande arrangemanget och det skenbara lättsinnet i framförandet tar inte bort våldet i upplösningen. I stället uppstår en friktion mellan popformen och det brutala i det som har hänt. Den friktionen gör att åskådaren kan känna lättnad och samtidigt lägga märke till hur starkt filmen bygger sin njutning kring en vedergällning. Musiken styr känslan, men tvingar inte alla att bedöma handlingen på samma sätt.

Slutet på Death Proof vänder på den relation som Mike hade skapat till sina offer. Chick Habit förlänger den vändningen i ett annat tonläge. Karaktären förlorar förmågan att påtvinga andra sin egen berättelse om hårdhet; den sista betydelsefulla kommentaren kommer från en kvinnlig röst som inte tillhör honom. Musikvalet berövar honom till och med kontrollen över tonen i vårt avsked till honom.

Växlingen mellan de engelska och franska tolkningarna gör en annan skillnad märkbar: en melodi kan behålla sin identitet samtidigt som den verbala relationen till lyssnaren förändras. För en publik ger engelskan en varning som går att förstå direkt; för en annan kan franskan först väcka minnet av den poptradition som låten kommer ur. Filmen låter dessa associationer samexistera utan att alla behöver närma sig låten på samma språk.

Eftertexternas ton och åskådarens minne

Eftertexterna fungerar här inte som en känslomässigt neutral zon. Låten behåller slutets driv och omvandlar det till ett verk som går att lyssna på även utanför filmen. Det självständiga uttrycket förklarar delvis varför låten kan befästa minnet av slutet: när åskådaren hör den igen kan känslan av triumf och sarkasm återkomma utan att hela jakten behöver återskapas.

Effekten beror inte heller på att man förstår varje ord på engelska eller franska. Rytmen, instrumenteringen och rösten förmedlar en tydlig attityd. Kunskap om låttexten tillför ett konkret lager, men övergången från action till pop innebär redan ett skifte i tonläge. Våldet hör till det förflutna i berättelsen, medan den känslomässiga belöningen fortsätter i ljudet.

Att placera Chick Habit i soundtracket till Death Proof gör det möjligt att skilja dess funktion från andra låtars. Down in Mexico gestaltar ett möte på baren och Hold Tight! ackompanjerar en situation som avbryts av hotet. April Marchs låt kommer när hotet har fått ett svar. Dess uppgift är att avsluta publikens relation till Mike, inte att beskriva en plats där karaktärerna fortfarande befinner sig.

Det franska ursprunget skapar en musikalisk koppling, men bevisar inte i sig någon förklaring av regissörens personliga avsikter. Det samband som går att analysera med säkerhet finns i kombinationen av text, ton och placering i klippningen. Tillsammans gör de en tidigare låt till ett särskilt passande avsked till karaktären.

Mer sammanhang finns i Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten