Tarantino som filmfotograf på Death Proof

Death Proof anger Quentin Tarantino som filmfotograf. Det är en uppgift som hör till en film där utseendet växlar mellan en sliten filmkopia och renare bilder, med fysiskt handlande som är lätt att följa.

En specifik uppgift i ett kollektivt verk

Quentin Tarantino anges som filmfotograf på Death Proof. Det går att kontrollera i filmens eftertexter och skiljer långfilmen från de samarbeten han hade med Robert Richardson i Kill Bill och senare filmer. Man bör inte göra den skillnaden till en berättelse om att Richardson skulle ha petats utan att kunna hänvisa till ett uttalande eller dokument som förklarar det. Eftertexterna visar vem som hade ansvaret för uppgiften, men bevisar inte i sig omständigheterna kring en tidigare anställning.

Filmfoto omfattar beslut om bildens utformning i relation till iscensättningen: ljussättning, exponering, färg och samordning av kameraarbetet. Att någon anges med ansvaret betyder inte att en enda person utförde alla uppgifter. Kamera-, ljus- och maskinteam samt laboratoriet är fortfarande en del av processen. I en biljakt med flera fordon blir det samarbetet särskilt tydligt.

Tarantino stod därmed både för regin och för ett visuellt ansvar som han i andra projekt hade delat med en filmfotograf på ett annat sätt. Skillnaden kan vara till hjälp när man studerar Death Proof, men ger inte stöd för att tillskriva honom varje kamerarörelse. Det är viktigt att skilja mellan att utforma en bild, regissera den och utföra det praktiska arbetet: det är olika uppgifter som kan ligga hos samma person eller fördelas mellan flera yrkesverksamma.

Som jämförelseram kan man använda filmfotograferna på hans filmer. Den genomgången visar att hans filmer inte har en enda, oföränderlig bildtextur. Bildspråket i Death Proof svarar mot en konkret idé, som ursprungligen utformades för att ingå i ett dubbelprogram och präglas av referenser till visningar av exploitationfilm.

Baren, vägen och utseendet hos en sliten filmkopia

Den första delen bygger på nattliga interiörer och sociala miljöer. Borden, bardisken och dörrarna avgränsar små områden där samtalen kan pågå samtidigt som någon iakttar från en annan plats. Kameran nöjer sig inte med att illustrera varje replik. Den skapar också relationer mellan den som tittar och den som ännu inte vet att någon betraktar hen.

Färger och texturer bidrar till känslan av att se en film som har visats på många biografer. Repor, störningar och synliga klipp är en del av den här presentationsformen. Det skenbara slitaget ska dock inte förväxlas med ett slarvigt foto. För att en brist ska uppfattas som ett medvetet grepp måste den samspela med en bildkomposition som gör det möjligt att följa personer och handling.

På vägsträckan förändras de visuella förutsättningarna. Den öppna miljön kräver att vi kan uppfatta fordonens inbördes positioner och förstå hur ett närmande blir till ett hot. Kompositionen måste balansera hastighet, landskap och människokropp. En spektakulär men förvirrande bild skulle försvaga scenen, eftersom faran bygger på att vi vet vem som är utsatt och varifrån angreppet kommer.

Den förlängda versionen innehåller också ett avsnitt i svartvitt i den andra delen. Den variationen gör inte hela berättelsen till ett stelt system där varje färg motsvarar ett psykologiskt tillstånd. Den fungerar som ett tydligt avbrott i upplevelsen och som en del av leken med format och material. Innan man uttalar sig om den visuella upplevelsen i alla versioner behöver man ange vilken klippning man menar.

Visuellt upphov utan att sudda ut medarbetarna

Fotografkrediteringen inbjuder till att betrakta Death Proof som ett experiment i direkt kontroll över bilden. Tarantino intresserar sig för ansikten under samtal, kropparnas detaljer och bilarnas närvaro. Sambandet mellan dessa områden bygger inte bara på dialogerna: det uppstår också genom hur kameran gör föremål och blickar till tecken på hot eller begär.

I samtalen kan tiden vi får att betrakta något vara lika viktig som bildutsnittet. Att hålla kvar vid en blick eller en reaktion gör det möjligt för publiken att upptäcka en tonförändring innan rollfiguren förklarar den. I actionscenerna ger bildens varaktighet oss möjlighet att bedöma hur stadigt någon sitter på ett fordon i rörelse. Det är olika utmaningar, men de möts i uppmärksamheten på det som sker inom bildrutan.

En sådan analys kräver inte att filmen framställs som ett personligt avståndstagande från Richardson. Samarbetet med Robert Richardson hör till andra projekt och har sin egen historia. Det är användbart att jämföra dem för att urskilja skillnader i ljussättning eller komposition, så länge skillnaderna inte görs om till påhittade rivaliteter.

Man behöver också skilja mellan foto och slutbearbetning. Det slutliga utseendet är en kombination av det som spelades in under inspelningen, klippning, färgbehandling och visuella effekter. Den slitna texturen i Death Proof i Grindhouse är en del av den större helheten. Att Tarantino står för fotot gör inte efterbearbetningen överflödig och innebär inte heller att varje slitageeffekt är en oavsiktlig följd av det använda materialet.

Det särskilda med krediteringen blir tydligare på det sättet: regissören tog på sig ett ytterligare ansvar inom en kollektiv produktion. Resultatet kan studeras bild för bild, men slutsatser om hur arbetet organiserades professionellt bör begränsas till vad eftertexter och vittnesmål faktiskt ger stöd för.

Mer bakgrund finns i Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten