Grindhouse samlade två långfilmer och ramade in dem som en återskapad visning av exploateringsfilm. Death Proof var den andra filmen i programmet, i en version som hade anpassats till helheten.
Två filmer och ett tredje sätt att visa dem
Grindhouse hade premiär i USA 2007 som ett program bestående av Planet Terror, av Robert Rodriguez, och Death Proof, av Quentin Tarantino. Det var inte en film om en enda handling som två regissörer hade gjort tillsammans. Varje regissör bidrog med en långfilm med egna rollfigurer, egen ton och egen utveckling. Sammanställningen tillförde en visningsupplevelse som inte kan reduceras till att lägga två filer efter varandra.
Programmet började med Planet Terror och fortsatte med Death Proof. Mellan filmerna och runt omkring dem förekom material som efterliknade upplägget för en filmvisning: falska trailers, skyltar och projiceringseffekter. Publiken fick ett medvetet komponerat paket, med övergångar och skiftande tempo. Om man bara ser en del går det att följa dess berättelse, men sammanhangen går förlorade.
Samarbetet byggde vidare på en tidigare yrkesrelation mellan de båda filmskaparna. I det här projektet var minnet av visningarna och filmkopiorna lika viktigt som intresset för vissa genrer. Produktionsanteckningarna förklarar att ett samtal om en affisch för ett dubbelprogram bidrog till att konkretisera idén. Resultatet byggde på en gemensam syn på film, inte på att de båda regissörerna skulle ha en identisk stil.
Sidan om Robert Rodriguez tillsammans med Tarantino ger en bild av samarbetet i deras karriärer. I Grindhouse är det däremot intressant att se den tydliga arbetsfördelningen: två hela filmer samordnades för att skapa en biokväll med en egen början och ett eget slut.
Att efterlikna en visning och dess filmkopiors fysiska egenskaper
Begreppet grindhouse för tankarna till biografer förknippade med exploateringsfilm och kontinuerliga visningar eller dubbelprogram. Förslaget från 2007 återupplivar en del av detta minne, liksom minnet av drive-in-biografer. Det bör inte begränsas till en enda gata i New York. Skaparnas referenser omfattar både urbana upplevelser och visningskretsar på andra platser.
De simulerade bildfelen och skenbara avbrotten gör filmkopian till en del av föreställningen. Vid en vanlig visning kan ett hopp eller ett saknat filmavsnitt uppfattas som ett fel som hindrar en från att njuta av verket. Här används det i stället som en påminnelse om filmer som hade cirkulerat och slitits. Framställningen av en dålig kopia är avsiktligt skapad, även om den för tankarna till oavsiktliga skador.
De falska trailers som visas före filmerna utvecklar den här idén. De utlovar andra filmer med titlar, bilder och överdrifter som hör till samma föreställningsvärld. Alla dessa projekt behöver inte ha funnits som långfilmer vid den tiden för att fungera i visningsprogrammet. Deras omedelbara syfte är att skapa en påhittad repertoar och förbereda publiken på en viss sorts underhållning.
grindhouse- och drive-in-kulturen ger den historiska bakgrunden till dessa konventioner. Death Proof använder dem selektivt: bildtexturen kan verka gammal, men rollfigurerna lever inte i en enhetlig rekonstruktion av 1970-talet. Samtida föremål och vanor samsas med bilar, musik och visuella grepp förknippade med andra epoker.
Den här blandningen är viktig eftersom den skiljer hyllning från återskapande. Filmen försöker inte erbjuda en exakt kopia av en viss historisk visning. Den väljer ut minnen och kombinerar dem med en ny berättelse. effekterna av skadad film och saknade filmavsnitt har därför en estetisk och komisk funktion som bör granskas separat från de verkliga problemen med att bevara film.
Vad förändras när man ser Death Proof på egen hand
Den version av Death Proof som ingår i Grindhouse är kortare än den mest kända internationella versionen. Förkortningen är anpassad efter hela programmets rytm. Tarantino förklarade i intervjuer 2007 att filmerna hade anpassats för att fungera tillsammans, samtidigt som de fortfarande kunde visas separat. Därför beskriver man inte förhållandet mellan versionerna särskilt väl genom att säga att den ena av misstag stympats och den andra bara återställts.
Den fristående versionen ger mötena och samtalen mer utrymme. När den första filmen, de falska trailers som visas före filmerna och programmets totala speltid försvinner förändras förväntningarna vi har när vi ser Death Proof. Ett parti som ger en paus under en lång visning kan upplevas annorlunda när det utgör början på en fristående långfilm.
skillnaderna mellan versionerna av Death Proof omfattar konkret material och förtjänar en egen jämförelse. Här är det sammanhangets funktion som är relevant: samma slut kan avsluta Mikes berättelse och samtidigt, inom Grindhouse, markera slutet på en mycket längre upplevelse. Det abrupta och triumferande slutet får därmed en dubbel betydelse.
Fristående från programmet bygger Death Proof fortfarande upp spänningen genom mötet mellan biljakt och slasherstruktur. Inom Grindhouse står den kombinationen dessutom i dialog med Planet Terrors överdrifter. De båda filmerna bjuder på olika sorters nöjen, och programmet använder den skillnaden genom att växla mellan en ansamling av hot och en mer utdragen väntan. Enheten kommer från den gemensamma visningen, inte från att filmernas särprägel suddas ut.
Tillbaka till Death Proof-guiden.
Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten
