Vad skiljer Death Proof i Grindhouse från den förlängda versionen?

Death Proof finns både som en del av Grindhouse och som en fristående långfilm. För att jämförelsen ska bli rättvis måste man identifiera den specifika versionen: den vanliga internationella versionen och visningen i Cannes ska inte likställas enbart för att de är längre.

Först: identifiera vilken version som jämförs

Den version av Death Proof som ingår i Grindhouse brukar anges vara cirka 87 minuter lång. Den mest spridda fristående internationella versionen är ungefär 113 minuter. Siffrorna ger en vägledning, men ersätter inte identifieringen av en specifik kopia. Logotyper, eftertexter, uppspelningssystem och material som visas tillsammans med filmen kan påverka den speltid som anges i en katalog eller visas i en spelare.

Det finns också en dokumenterad skillnad som är värd att hålla fast vid: den officiella katalogposten för filmfestivalen i Cannes 2007 anger 127 minuter. Därför är det inte korrekt att kalla vilken hemmaversion som helst på 113 minuter för ”Cannes-versionen”. Att två klippningar är längre än Grindhouse-versionen bevisar inte att de är identiska. För en bild-för-bild-jämförelse måste man ha tillgång till de specifika kopiorna och granska dem.

Den främsta skillnaden är funktionell. Den kortare klippningen ingår i ett program med en annan film och mellanliggande inslag. Den fristående versionen måste fungera på egen hand inför publiken. Utrymmet för en viss typ av samtal förändras när åskådaren redan har sett en hel film innan den börjar.

Därför är det bra att placera Death Proof i Grindhouse innan man bestämmer sig för att den ena versionen helt enkelt är ”den kompletta” och den andra ”den censurerade”. Att material har lagts till bevisar inte i sig att censur har förekommit. I det här fallet förklarar regissörens egna uttalanden att tempot anpassades till dubbelprogrammet.

Det tydligaste exemplet: den återinförda lapdancen

Den mest välkända skillnaden är Arlenes dans för Mike. I Grindhouse-programmet är leken med ett saknat klipp en del av imitationen av en skadad eller ofullständig filmkopia. Den förlängda versionen visar scenen. Förändringen gäller både mängden material och förhållandet mellan löfte och uppfyllelse.

I den kortare klippningen förvandlas en förväntan som dialogen har skapat till ett skämt om själva visningen. Publiken förstår att en förmodat lockande del har gått förlorad. Filmen döljer inte luckan: den pekar ut den och gör den till en del av sin personlighet. I den längre klippningen riktas intresset i stället mot hur länge mötet mellan Arlene och Mike varar och hur de båda tar plats i rummet.

Tarantino bekräftade på presskonferensen i Cannes att han hade återinfört scenen och att en stor del av det tillagda materialet kom från sådant som tagits bort för Grindhouse. Den förklaringen gör det rimligt att tala om återställda scener i en annan klippning. Den berättigar inte till att betrakta varje förändring som en objektiv förbättring eller att anta att en enda version rymmer alla regissörens beslut.

Den längre versionen ger också samtalen och övergångarna mellan situationer mer utrymme. Effekten är kanske mindre iögonfallande än dansen, men den påverkar hur väl man lär känna huvudpersonerna. Pauser, diskussioner och förflyttningar låter relationerna utvecklas innan våldet sätter tempot. Åskådaren tillbringar mer tid i ett gruppsammanhang som ännu inte har reducerats till angreppet.

Två olika tempon i samma övergripande struktur

Berättelsens stora block och det avslutande maktskiftet mellan förföljaren och de förföljda är fortfarande lätta att känna igen. Jämförelsen gäller inte två oförenliga berättelser. Det som förändras är proportionen mellan väntan, samtal och handling, liksom förekomsten av vissa scener. Samma händelse kan upplevas annorlunda när den kommer efter en längre tid tillsammans med personerna.

Grindhouse-versionen använder sin kortare speltid som en del av en gemensam bioupplevelse med Planet Terror. Tempot går inte att bedöma helt fristående från programmets ordning. De falska trailers och skenbara avbrotten skapar en överenskommelse med publiken innan Death Proof avslutar visningen. En grindhouse- och drive-in-tradition hjälper till att förklara den här visningsformen.

Den fristående versionen lägger större vikt vid samtalen och vid en mer långvarig betraktelse av grupperna. Det kan göra att det första våldet känns mer abrupt, just eftersom vardagslivet har fått mer tid att etablera sig. Versionen låter också åskådaren uppfatta nyanser i samspelet som den korta klippningen komprimerar för att hålla hela programmets tempo uppe.

För att känna igen en utgåva bör man inte bara titta på den angivna speltiden. Dansscenen, programmets format och inledningsmaterialet ger bättre ledtrådar. En utgåva som betecknas som förlängd bör verifieras utifrån innehållet, särskilt när katalogposter blandar uppgifter från olika länder eller visningar. Den mest precisa jämförelsen anger alltid utgåvans namn tillsammans med den skillnad som beskrivs.

Valet av version förändrar upplevelsen, men gör inte den andra versionen felaktig. Den ena låter en studera dubbelprogrammets upplägg; den andra ger Death Proof mer utrymme som fristående film. Den givande frågan är vad varje klippning gör med åskådarens tid och med de förväntningar som byggs upp före angreppet.

Tillbaka till Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten