Stuntman Mike: mördaren i Death Proofs falska trygghet

Stuntman Mike gör sitt yrke till en del av sin personlighet och sin bil till ett löfte om osårbarhet. Filmen sätter den bilden på prov: vad finns kvar av den när hans offer kan slå tillbaka?

En man som presenterar sig genom sitt tidigare yrke

Mike använder ordet stuntman som en del av sitt namn. Han väntar inte på att andra ska upptäcka vad han jobbar med, utan tar med det i den första information han ger om sig själv. Hans envishet antyder att yrket fortfarande präglar hans identitet, även om de tv-jobb han nämner inte väcker den uppskattning bland de unga kvinnor han önskar sig.

Generationsskillnaden märks i samtalen. Hans referenser har inte automatiskt den status som han tycks tillskriva dem. Figuren måste förklara vem han var och vad han gjorde, medan kvinnorna fortsätter att ägna sig åt sina egna intressen. Filmen visar hur han anstränger sig för att upprätthålla bilden av en erfaren man utan att bekräfta att den bilden är attraktiv eller relevant för alla.

Mikes ärriga ansikte och kläder bidrar till hans framtoning, men de ger inte i sig någon bakgrundshistoria. Det finns ingen anledning att tillskriva honom ett specifikt trauma, en psykologisk diagnos eller en enda orsak till hans våld. Det vi säkert vet framgår av hans beteende: han spanar, närmar sig och utnyttjar situationer som verkar helt normala för att komma nära kvinnorna.

Hans förflutna som stuntman hör till fiktionen och det som figuren själv berättar. Det verkliga stuntarbetet ska inte blandas ihop med hans kriminella användning av ett fordon. Filmen tar ett yrke som förknippas med riskkontroll och visar en man som gör den fördelen till ett verktyg för att kuva andra.

Samtalet som ett sätt att närma sig

Mike håller sig inte alltid gömd. Han kan ge sig in i ett samtal, lyssna och anpassa tonen efter den han har framför sig. Den här begränsade sociala förmågan gör honom mer oroande än ett hot som från första stund är uppenbart våldsamt. Åskådaren måste lägga märke till små missljud mellan hans artighet och hans enträgna blickar.

Med Arlene utnyttjar han en uppgift som låter honom inleda ett utbyte på villkor som andra redan har ställt upp. Hans sätt att närma sig henne blandar humor, provokation och beräkning. Scenen visar inte att han har en oemotståndlig charm. Den visar att han kan utnyttja en social situation och göra den till ett tillfälle att komma nära. scenen med lap dance utvecklar den spänningen på ett särskilt sätt.

Hans relation till Pam tar sig ett annat uttryck. Erbjudandet om skjuts verkar bygga på ett rimligt villkor: han har inte druckit. Mike använder det som ett tecken på att han går att lita på, samtidigt som han döljer den verkliga faran. Filmen visar hur en vanlig försiktighetsåtgärd från passagerarens sida inte räcker när hon inte känner till hans avsikt. Ansvaret för övergreppet ligger hos den som planerar det.

Kurt Russell gestaltar de här skiftningarna utan att helt byta karaktär. Leendet, pausen och den samtalston han använder kan verka vänliga i några sekunder och sedan avslöja en obehaglig njutning. Det intressanta i hans tolkning är att båda läsningarna får existera samtidigt. Mike måste framstå som socialt uthärdlig tillräckligt länge för att kunna närma sig.

Fördelen som ligger bakom hans mod

Bilen är den materiella förutsättningen för att han ska känna sig säker. I filmens logik tror Mike att han kan tåla skador som andra inte skulle överleva. Den första krocken i Death Proof visar hur mycket hans våld bygger på den här ojämlikheten. Han är inte ute efter en jämn tävling eller ett skicklighetsprov mellan deltagare som har gått med på att ta risken.

Att han väljer kvinnor som måltavlor och granskar deras kroppar ger hans beteende en dimension av sexualiserad dominans. Filmen behöver inte visa ett sexuellt förhållande för att jakten ska uppfattas som ett försök att ta ifrån dem deras frihet. Mike iakttar dem i deras egna stunder och tänker göra deras förflyttningar till en föreställning som är regisserad för hans egen njutning.

När Kim skadar honom rämnar fasaden. Smärtan som han utsatte andra för kan inte längre hållas på avstånd från hans egen upplevelse. Hans klagomål och reträtt blottar en sårbarhet som Russells spel gör nästan grotesk. Förändringen motsäger inte det som kommit före, utan visar att hans självsäkerhet byggde på att hålla faran borta från sin egen kropp.

Den andra jakten tvingar honom dessutom att förlora initiativet. Han bestämmer inte längre när han ska närma sig och när han ska försvinna. Kvinnorna håller kontakten och tvingar honom att reagera. slutet på Death Proof slår därmed sönder både hans fysiska skydd och berättelsen han byggt upp om sig själv.

Russells skiftning i uttryck gör att slutet inte enbart bygger på fysisk motståndskraft. Att höra Mike be om att allt ska ta slut förändrar vår relation till hans röst. Samtalet som han tidigare använde för att närma sig skyddar honom inte längre och övertygar inte heller dem som känner till hans avsikt.

Mike är obehaglig genom kombinationen av erfarenhet och feghet. Hans förmåga att köra och planera attacker är verklig inom berättelsen; någon moralisk eller heroisk överlägsenhet har han inte. Filmen slutar med att blottlägga skillnaden mellan att utsätta sig för en yrkesrisk och att njuta av ett övergrepp som är utformat så att bara andra får ta konsekvenserna.

Tillbaka till Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten