Butterflys lapdance i Death Proof: låten, blickarna och versionerna

Arlenes dans, under smeknamnet Butterfly, förvandlar ett skämt från Jungle Julia till ett obekvämt möte med Stuntman Mike. Om hon är med beror på vilken version av Death Proof man ser.

Ett löfte som någon annan har gett

Jungle Julia har utlyst en lek i radion som berör hennes vän: en man som känner igen henne som Butterfly och uppfyller villkoren för låtönskningen får be henne om en dans. Den publiciteten förvandlar något intimt till en förväntan som delas av främlingar. Arlene har varken organiserat en professionell föreställning eller gått till baren för att träffa Mike. När han presenterar sig som någon som känner till meddelandet använder han information som spridits av någon annan för att närma sig henne.

Scenen kommer efter flera tillfällen då mannen och hans bil redan har väckt oro genom sina blickar. Denna förberedelse gör det omöjligt att uppfatta dansen som en helt fristående paus. Tittaren har fått ledtrådar som det sociala samtalet ännu kan dölja. Mike verkar vara en stamkund med filmhistorier, men hans envishet och sätt att betrakta henne sätter press på hans förslag. Obehaget uppstår ur skillnaden mellan den till synes festliga situationen och det vi redan har sett av honom.

Arlene försöker styra samspelet: hon sätter gränser, svarar och bestämmer hur hon ska agera inför sina väninnor. Vanessa Ferlitos rolltolkning fångar den här förhandlingen. Att reducera henne till ett hypnotiserat offer skulle sudda ut hennes tidigare motstånd; att beskriva stunden som ett möte utan press skulle bortse från hur Mike använder hån och utmaningar för att få som han vill. Scenen visar båda sidorna utan att likställa dem.

Beteendet hänger samman med Arlene Butterflys personlighet, även om det här framför allt är hennes agerande i baren som står i fokus. Hennes inledande obehag och senare kroppsliga självsäkerhet behöver inte stå i motsats till varandra. En person kan välja att ta kontroll över en situation som hon inte själv har valt på alla villkor. Tarantino låter de skiftningarna bli synliga innan det efterföljande våldet förändrar hur man ser på kvällen.

Down in Mexico och blickarnas fördelning

Låten till dansen är Down in Mexico, framförd av The Coasters. Den ska inte förväxlas med Hold Tight!, som hör till den senare bilfärden, eller med Chick Habit, som är knuten till eftertexterna. Rytmen i Down in Mexico bär upp en scen som kretsar kring kroppens rörelser och reaktionen hos mannen som sitter. Musiken hörs inne i barsituationen: den fungerar inte som en verbal förklaring som lagts till utifrån.

Kontrasten mellan rörelse och stillhet präglar det visuella förhållandet. Butterfly dansar och förändrar avståndet mellan sig och Mike; han tar emot framträdandet, tittar och väntar. Den placeringen ger honom en privilegierad position som betraktare. Samtidigt sätter hon numrets omedelbara rytm. Kameran gör samspelet till en förhandling om uppmärksamhet, där makten att bestämma hur en kropp visas samexisterar med pressen som har lett fram till stunden.

Sekvensen kan läsas som ett prov på hur Stuntman Mike visar upp sig inför kvinnorna. Hans uppförande innehåller ännu inte bilens öppna våld. Han förlitar sig på en blandning av familjär ton, provokation och skenbar tålamod. Dansen låter honom fortsätta inta en acceptabel plats i en sammankomst som tillhör andra, medan publiken bär med sig en misstanke som de andra rollfigurerna inte delar i samma utsträckning.

Det behövs ingen återgivning av låttexten för att analysera den musikaliska effekten. Sången, pauserna och det rytmiska drivet bidrar med en lekfull sensualitet som komplicerar den hotfulla tonen. Låten slår inte fast att Mike är ofarlig: den skapar stämningen där hans hot tillfälligt kan kamoufleras. Förhållandet mellan låtar och specifika ögonblick utvecklas vidare i soundtracket till Death Proof.

Den saknade scenen och den återställda scenen

I den version av Death Proof som ingår i Grindhouse-dubbelprogrammet utelämnas dansen genom greppet med den saknade filmrullen. Filmen utlovar en attraktion och låtsas att en skadad kopia har tappat bort den. Den utökade versionen, som distribuerades som en fristående långfilm, innehåller numret. Därför kan två tittare minnas mötet på olika sätt utan att någon av dem förväxlar filmerna.

Utelämnandet låter publiken delta i ett skämt om gamla exploateringsfilmskopior. Det som saknas sammanfaller med ett ögonblick som klippningen hade förberett för att väcka nyfikenhet. Klippet beror inte på ett fel i en hemmavideoutgåva och är inte en scen som alla distributörer har censurerat. Det ingår i en viss version och i dess gestaltning av en ofullständig biovisning.

När dansen finns kvar förändrar längden relationen till Arlene. Det finns mer tid att se hur hon accepterar, ändrar och genomför förslaget, och att dröja kvar vid Mikes blick. Den utökade klippningen flyttar därmed intresset från skämtet om det som saknas till obehaget i det som faktiskt är där. Den avslöjar inte i sig någon hemlig betydelse: den utvecklar en spänning som den kortare versionen lämnar hängande.

Skillnaden gör det möjligt att skilja mellan innehåll och upplevelse. I båda klippningarna bidrar mötet till att Mike kommer närmare gruppen, men tittaren får inte lika mycket tid, musik och framträdande. För att hitta sekvensen är det bäst att först ta reda på vilken version det gäller, eftersom det avsiktliga utelämnandet också är ett berättargrepp.

Mer sammanhang finns i Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten