Arlene Butterfly i Death Proof: gränser, vänskap och vaksamhet

Arlene, som kallas Butterfly, ger sig ut i natten med sina egna gränser. Inbjudan som Julia har spridit via radion sätter gränserna på prov och öppnar en möjlighet för Mike att närma sig henne.

En vän som inte bestämmer reglerna för skämtet

Arlene, spelad av Vanessa Ferlito, tillhör den första gruppen kvinnor i Death Proof. Hennes relation till Julia präglas av en förtrolighet som rymmer tillit, ironi och förebråelser. Hon tar inte passivt emot allt som programledaren föreslår. När hon får veta vad Julia har sagt om henne i radion uttrycker hon sitt obehag och tvingar vänskapen att visa sin skavande sida.

Julias skämt gör Butterfly till ett löfte riktat till främlingar. Hennes namn och ett villkor för att närma sig henne sprids utanför gruppens privata sfär. Problemet för Arlene är inte bara att någon kan flirta med henne. Det är att någon annan offentligt har skapat förväntningar på hur hon ska bete sig, utan att hon har samma kontroll över tillkännagivandet.

Den här skillnaden hjälper oss att förstå hennes karaktär. Hon kan roa sig, prata om sex och förhandla om en relation utan att acceptera alla förslag. Filmen ger henne tydliga gränser, även om hon inte alltid lyckas hävda dem utan svårighet. Den kombinationen hindrar henne från att reduceras till en sexuellt tillgänglig figur som skapats för mötet med Mike.

Relationen till Jungle Julia visar också en obalans i socialt inflytande. Julia har en offentlig röst och ett självsäkert, utåtriktat sätt. Arlene måste hantera följderna av Julias framträdande under kvällen. Konflikten bryter inte vänskapen, men visar att närhet inte utesluter en form av påtryckning.

Att känna igen en närvaro som återkommer

Arlene bidrar till uppfattningen om Mike som någon som inte riktigt passar in i nattens sällskap. Att han dyker upp gång på gång gör det svårt att se honom som en främling som råkar passera. Åskådaren kan dela den misstanken utan att ännu få en fullständig förklaring till hans avsikter.

Hennes blick ger en ingång till spänningen inifrån gruppen. Alla scener kretsar inte uteslutande kring vad mördaren ser. Arlene tittar också, bedömer och uttrycker sina farhågor. Filmen låter kvinnorna uppfatta tecken, även om de inte räcker för att förutse exakt hur angreppet kommer att gå till.

Mötet med Stuntman Mike bygger på information som redan har spridits i omgivningen. Han hittar inte på alla regler för hur man närmar sig henne, utan utnyttjar en möjlighet som skämtet i radion har skapat. Samtalet blandar en lekfull yta med försök att utmana hennes stolthet. Arlene måste fatta ett beslut i en situation där ett nej kan framställas som feghet eller ovilja att ha roligt.

Den här påtryckningen är viktigare för förståelsen av karaktären än föreställningen om att mannen skulle ha en oemotståndlig förmåga att förföra. Mike söker ett svar och anpassar sin ton för att få det. Arlene kan gå med på en del av leken utan att känna till det kriminella syfte han döljer. Att samtycka till en dans innebär inte att gå med på någon av angriparens senare handlingar.

En närvaro som inte bara handlar om dansen

Lapdancen är det ögonblick som de flesta förknippar med Butterfly, men den fångar inte ensam hennes funktion i filmen. Scenen kommer efter samtal som har tydliggjort hennes betänkligheter och relationen till Julia. Om man lyfter ut den ur sitt sammanhang blir karaktären en isolerad bild, och den tidigare konflikten om vem som bestämmer vad hon ska göra går förlorad.

Scenregin i Butterflys dansnummer förtjänar en egen analys. När det gäller karaktärsporträttet räcker det att konstatera att scenen samlar en förhandling om exponering, val och påtryckning. Arlenes kropp står i centrum, men scenens innebörd beror också på den tidigare dialogen och den information som Mike undanhåller.

Vanessa Ferlito förmedlar en blandning av beslutsamhet och sårbarhet. Arlene kan möta blicken, säga emot och sätta villkor, och ändå utsättas för en fara som inte kan avvärjas med ett muntligt svar. Filmen framställer inte hennes död som en moralisk följd av att hon har dansat. Ansvaret ligger fortfarande hos mannen som planerar angreppet.

Musiken är en del av den miljö som gör denna exponering möjlig, även om karaktären inte styr filmens ljudläggning. Soundtracket till Death Proof binder samman stunder av gemenskap och våld, och den kontinuiteten gör att en kväll som till synes handlar om nöjen plötsligt kan få en helt annan innebörd.

Arlene bidrar till att den första gruppen blir mer än en enhetlig samling kvinnor. Hennes obehag inför skämtet, hennes uppmärksamhet på Mike och hennes gränser i samtalen ger ett annat perspektiv än Julias självsäkerhet. Vänskapen rymmer meningsskiljaktigheter, och filmen ger dem utrymme att komma till uttryck.

Att våldet avbryter hennes livsbana får särskild tyngd just för att den fortfarande verkade öppen. Berättelsen hade inte uttömt hennes relationer eller möjliga val. Butterfly förknippas med ett liv som var i full gång, och angreppet krossar den kontinuiteten. Genom att minnas hennes betänkligheter och röst kan vi se vad som går förlorat bortom bilden av dansen.

Tillbaka till Death Proof-guiden.

Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten