Buddy Joe Hooker medverkade som stuntperson i Death Proof. Hans medverkan knyter filmen till en yrkestradition som Tarantino beundrade och ville placera i händelsernas centrum.
En hyllning som bygger på verkligt arbete
Buddy Joe Hooker förekommer inte i berättelsen i Death Proof bara som ett namn som nämns av en filmfantast. Han ingick i stuntteamet som utförde bilactionen. I produktionsanteckningarna finns han med bland de yrkespersoner som samlades för projektet, tillsammans med namn som Terry Leonard och Tracey Dashnaw, under Jeff Dashnaws ledning. Det gör det möjligt att tala om en konkret medverkan utan att urskillningslöst tillskriva honom alla manövrar.
Skillnaden är viktig eftersom en film kan hylla ett yrke genom handlingen och samtidigt anlita yrkespersonerna själva. Här möts de båda sakerna. Mike använder sin påhittade bakgrund som stuntperson för att presentera sig; det verkliga teamet visar på film en förmåga som inte bygger på vad rollfiguren påstår. Avståndet mellan yrkesroll och beteende är medvetet obekvämt.
Mike använder sin erfarenhet, som han påstår sig ha, för att skrämma andra och förklara bilens skydd. Produktionens stuntpersoner arbetar däremot inom ett samordnat system vars mål är att skapa en kontrollerad bild. Om man blandar ihop de här två nivåerna riskerar man att tillskriva yrkespersonerna skurkens moraliska vårdslöshet. Hyllningen ligger i skickligheten i arbetet, inte i ett godkännande av det Mike gör.
En tradition som bygger på samarbete
Hookers specialisering på fordonsaction passar en film där tyngd och kontakt spelar roll. En bils rörelse måste samordnas med en annan bils, med kamerapositionerna och med scenens kontinuitet. Intrycket av en improviserad krock är en berättarteknisk effekt: filminspelningen kräver förberedelser, kommunikation och beslut om vilka delar som kan visas i varje tagning.
I intervjuer om sitt yrke har Hooker gjort skillnad mellan behoven i olika bilfilmer. Det hjälper oss att undvika att reducera specialiteten till att upprepa samma stunt, fast allt mer spektakulärt. Arbetet förändras beroende på fordonet, scenen och vilken information regissören behöver få fram. I Death Proof är det lika viktigt att en biljakt är tydlig och att en rollfigur exponeras som att en kollision är våldsam.
Arbetsfördelningen motsvarar inte heller nödvändigtvis det vi ser på film. Ett välkänt ansikte kan synas i en bild medan en skickligt utförd körning bär upp nästa. I andra ögonblick visar filmen Zoë Bell när hon utför sina egna stunts. De lösningarna svarar mot olika behov; de utgör ingen tävling om vem som var närmast faran.
Den kompletterande dokumentären Stunts on Wheels: The Legendary Drivers of Death Proof riktar uppmärksamheten mot de här yrkespersonerna. Dokumentärens fokus hjälper oss att uppmärksamma något som marknadsföringens rubriker ofta kokar ner: sekvensen är inte resultatet av en enda persons skicklighet. Fordonskoreografi kräver en kombination av individuell erfarenhet och samordning i grupp.
I en intervju uttryckte Hooker sitt ogillande av en kamera och klippning som gör det omöjligt att uppskatta stuntpersonens arbete. Den synpunkten är användbar när vi ser Death Proof: arbetet behöver utrymme på filmduken för att publiken ska kunna uppfatta det. Hans omdöme innebar inte heller att han utan förbehåll ställde sig bakom Tarantinos alla beslut; han kritiserade längden på vissa dialoger. Oenigheten visar att han var en medarbetare med egna åsikter, intresserad av hur filmens slutliga form gör yrket synligt eller försvårar för publiken att se det.
Vad vi ser av yrket i biljaken
I den sista biljaken i Death Proof, förmedlas faran genom lättbegripliga inbördes positioner. Den aggressiva bilen närmar sig, den angripna bilen ändrar riktning och den utsatta kroppen måste reagera på rörelsen. Scenografin gör att åskådaren kan uppfatta det här sambandet i stället för att hela tiden dölja det bakom klipp som gör det omöjligt att bedöma avstånden.
Med erfarna stuntpersoner går det att filma rörelser med en fysisk konsekvens som klippningen kan använda. Men den färdiga bilden innehåller ett urval av tagningar, ljud och säkerhetsjusteringar. Det vore fel att se Hookers medverkan som ett bevis för att det inte förekom några visuella effekter eller att alla bilder filmades utan skyddsåtgärder.
Hyllningen förändrar också vilka som förtjänar uppmärksamhet utanför fiktionen. Förare och koordinatorer hamnar ofta i skuggan av huvudrollsinnehavarna. Death Proof uppmuntrar oss att leta efter deras namn, eftersom filmens tema just är en värld av yrkespersoner som kan förvandla en manöver till underhållning. Men för att känna igen dem måste man läsa eftertexterna och ta del av vittnesmålen; man kan inte gissa sig till vem som körde varje bil utifrån en kort bild.
För att fördjupa den frågan kan stuntpersonernas arbete hjälpa oss att skilja mellan samordning, utförande och stand-in-arbete. När det gäller Hooker kan vi säkert säga att hans erfarenhet bidrar till resultatet. För att slå fast exakt vem som utförde varje manöver krävs särskild dokumentation; den informationen bör inte hittas på bara för att den passar ihop med Tarantinos beundran för actionfilm från tidigare årtionden.
Mer bakgrund finns i Death Proof-guiden.
Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten
