Zoë Bell spelar en fiktiv version av sig själv: en nyzeeländsk stuntkvinna på besök som delar sin passion för bilar och action med sina vänner. Att hon och rollfiguren har samma namn gör inte filmen till en självbiografi.
Nykomlingen som sätter gruppen i rörelse
Zoë kommer in i berättelsen som någon hennes vänner välkomnar. Hennes ankomst gör att den andra gruppen kan samlas kring en gemensam aktivitet. Filmen introducerar hennes energi genom hennes sätt att tala, hennes humor och hur snabbt hon förvandlar ett samtal till en plan. Det behövs ingen uppräkning av yrkesmeriter för att göra henne lätt att känna igen.
Hennes intresse för en viss bil sätter i gång utflykten som upptar filmens actiondel. Hennes initiativ visar på en annan sorts begär än Mikes. Zoë vill uppleva något som förknippas med en film och dela det med människor hon litar på. Förövaren använder däremot andras rörelser för att utsätta dem för fara. Deras vägar korsas, men de har inte samma förhållande till andra människor.
Vänskapen med Kim ger dem ett gemensamt språk. De kan båda prata om bilkörning och risk utifrån en erfarenhet som Abernathy inte delar i samma utsträckning. Den skillnaden splittrar inte gruppen, utan leder till förhandlingar, skämt och motstånd. Zoë måste få de andra att gå med på att delta, så hennes entusiasm blir inte automatiskt en order.
Samtalsscenen före actionsekvensen ger oss också möjlighet att höra hur hon berättar historier. Zoë tar gärna plats och utstrålar en självsäkerhet som inte bygger på att förföra Mike eller besvara hans blick. Hennes personlighet finns där redan innan han gör entré. Den självständigheten är en viktig del av hennes funktion i Death Proof.
Ett namn som delas av person och rollfigur
Bell arbetade som stuntkvinna innan hon spelade den här rollen och hade samarbetat med Tarantino. Filmen använder hennes namn, hennes ursprung och en tydligt fysisk förmåga. Vänskaperna, dialogerna och Mikes övergrepp hör dock till en fiktiv berättelse som skrivits och iscensatts. De ska inte användas för att dra slutsatser om skådespelarens privatliv.
Den skillnaden gör det lättare att uppskatta samspelet i rollbesättningen. Publiken kan märka att hennes skicklighet inte bara är en egenskap som lagts till genom dialogen, men ser fortfarande en rollprestation. Hennes entusiasm, svarens tempo och relationen till väninnorna bygger upp en rollfigur. Att kunna utföra en fysisk handling gör inte gestaltningen av den i en dramatisk situation överflödig.
Den karriär som Zoë Bell haft tillsammans med Tarantino förklarar bakgrunden till det yrkesmässiga valet utan att det behöver upprepas här. I Death Proof är det viktiga hur den erfarenheten kommer till uttryck i en person som njuter, blir rädd, blir arg och bestämmer sig för att agera. Rollfiguren reduceras inte till en uppvisning i färdigheter.
Det är också viktigt att skilja hennes självsäkerhet från att vara osårbar. Zoë kan känna sig bekväm med en krävande aktivitet och ändå hamna i fara när förutsättningarna förändras. När Mike dyker upp förvandlas en kontrollerad situation i berättelsen till ett oförutsägbart övergrepp. Hennes erfarenhet hjälper henne att stå emot, men ger henne ingen kontroll över angriparens beslut.
Att falla, komma tillbaka och återta initiativet
Under attacken hamnar Zoës kropp i en särskilt utsatt position. Publiken känner igen henne och kan följa hennes kamp, vilket ger actionsekvensen en personlig kontinuitet. Plötsligt ersätts inte rollfiguren av en anonym person vars enda uppgift är att falla eller hålla ut. Hotet drabbar någon vars entusiasm vi nyss har fått lära känna.
När hon faller avbryts den kontinuiteten för en kort stund. Vännerna och publiken måste konfronteras med möjligheten att ha förlorat henne. När hon kommer tillbaka förändrar hennes energi stämningen och gör att gruppen kan agera tillsammans igen. Återkomsten handlar inte bara om att reda ut en fråga i handlingen. Den återför en närvaro som verkade ha slitits bort ur filmen.
Zoë är då med och fattar beslutet att förfölja Mike. Ilskan ersätter den inledande glädjen, men förmågan att omsätta en avsikt i handling finns kvar. Samma kvinna som föreslog ett äventyr driver nu på en reaktion mot mannen som förstörde det. Den kontinuiteten gör att hennes förvandling inte känns som en ny personlighet som uppstått utan förvarning.
Den avslutande jakten fördelar uppgifterna mellan de tre huvudpersonerna. Zoë tar inte åt sig all hjältestatus bara för att hon är den mest framträdande stuntkvinnan. Hon behöver Kims körning och Abernathys medverkan. Filmen gör hennes individuella skicklighet till en del av ett samarbete, och det är samarbetet som förändrar det förväntade resultatet.
Sättet hon firar att hon fortfarande lever påverkar också väninnorna. Innan de planerar en hämnd måste de känna att de kan hitta tillbaka till varandra som grupp. Zoë bidrar till att återuppliva den gemensamma energin efter några ögonblick präglade av förlust.
I slutet av Death Proof består hennes funktion i att göra en reaktion tänkbar – en reaktion som den första gruppen inte hann organisera. Hennes inledande glädje, utsatthet och återkomst bildar en kort men tydlig utvecklingskurva. Filmen låter hennes personlighet finnas kvar mitt i faran och låter henne bestämma vad hon ska göra efter att ha överlevt.
Tillbaka till Death Proof-guiden.
Visa alla artiklar i Death Proof: två kvinnogrupper och ett hot bakom ratten
