Grindhouse och drive-in: bioupplevelsen som Tarantino minns

Grindhouse syftar på ett sätt att se och distribuera filmer, men också på en estetik. Tarantino gör minnet av filmprogram, biografer och filmkopior till material för nya fiktioner.

En biokultur, inte en enda genre

Grindhouse förknippas med biografer som visade exploateringsfilmer, ofta i maratonvisningar eller dubbla visningar. Drive-in-biografer erbjöd en annan sorts upplevelse: publiken satt kvar i sina bilar framför en utomhusduk. De båda kretsarna kunde visa samma filmer och använda liknande kommersiella strategier, men de var inte samma slags platser och skapade inte exakt samma relation mellan åskådare och bilder.

Exploateringsfilm omfattar många olika genrer. Skräck, action, erotik och våldsamma berättelser kunde marknadsföras med ett uppseendeväckande inslag som lockade publiken. Etiketten garanterar inte en viss kvalitet och betyder inte att alla filmer var likadana. Vissa var beroende av små budgetar, medan andra utnyttjade större industriella resurser eller fick ett betydligt längre kommersiellt liv än väntat.

Tarantinos relation till den här filmen innefattar ett intresse för filmer som kunde hamna utanför de mer prestigefyllda berättelserna om filmhistorien. Hans intresse handlar inte bara om att återupptäcka okända titlar. Han uppmärksammar också skådespelarinsatser, klipplösningar, musik och sätt att tilltala publiken som kan behålla sin energi när de förs in i ett annat verk.

B-filmer och exploitationfilm i Reservoir Dogs visar på det här intresset redan före Grindhouse-projektet. Regissören behöver inte återskapa en gammal biograf för att använda grepp som förknippas med sådana filmer. Kretsens minne märks i tonen, våldet och blandningen av referenser, som samsas med andra mer erkända traditioner.

Grindhouse gör filmprogrammet till en del av verket

Grindhouse, som hade premiär 2007, samlade Robert Rodriguez Planet Terror och Tarantinos Death Proof i ett dubbelprogram med extra material som väckte associationer till bioupplevelsen. Väntan mellan filmerna och skillnaden i speltid är också en del av en visning: de skapar förväntningar som ett fristående verk inte behöver hantera på samma sätt. Hela programmet var viktigt: publiken fick se en följd av delar och skiftningar i uttryck, inte bara en isolerad långfilm med ett gammaldags utseende.

Slitagemärken, bildförändringar och antydningar om saknat material bidrar till simuleringen. Det är medvetna val i en modern produktion som gestaltar en skadad filmkopia. Om man misstar dem för oavsiktliga inspelningsfel missar man deras funktion. Filmen skapar ett minne av hur vissa kopior kunde se ut efter många visningar.

Death Proofs plats i Grindhouse påverkar dess rytm och förhållande till helheten. När filmen senare visades separat som långfilm blev upplevelsen en annan. Skillnaderna mellan programversionen och den förlängda versionen måste studeras i respektive klippning, eftersom talet om en enda version kan dölja betydande förändringar i längd och struktur.

Samarbetet med Robert Rodriguez förenar två uttryck som inte blir identiska bara för att de ingår i samma program. Planet Terror utvecklar en blandning av skräck och action, medan Death Proof kombinerar samtal, hot och biljakter. Dubbelprogrammet låter skillnaderna bli en del av nöjet med visningen, precis som när ett och samma program samlade verk med olika ton.

Att bevara en upplevelse utan att förväxla den med hela historien

New Beverly Cinema visar en annan sida av Tarantinos relation till biografvisning. Filmprogrammet och engagemanget för visningar på 35 mm fortsätter hans verksamhet som biobesökare och samlare. Varje enskild visning har dock sin egen historia, och alla filmer som visas där bör inte tolkas som regissörens absoluta favoriter.

Diskussionen om film och digital projektion kräver också att man skiljer mellan visningsformat, bevarande och upplevelse. En fotokemisk filmkopia kan ha egenskaper som filmskaparen uppskattar, men att försvara den innebär inte att alla skador är önskvärda. Det simulerade slitaget i Grindhouse är ett estetiskt val; att bevara en film kräver omsorg om materialet så att den fortsätter att vara tillgänglig.

Once Upon a Time in Hollywood för in drive-in-biografen i Cliff Booths vardagsmiljö. Hans bostad ligger intill en filmduk och en biografanläggning som finns kvar runt hans privatliv. Drive-in-biografen som förknippas med Cliff gör filmkulturen till ett beboeligt landskap, inte bara en visuell referens. Film är både arbete, fritid och grannskap.

Nostalgi kan lyfta fram tilltalande aspekter och låta andra hamna i skymundan. Ett dubbelprogram som man minns med entusiasm återspeglar inte alla arbetsmässiga, kommersiella eller sociala förhållanden vid den tidens biografer. Analysen kan erkänna Tarantinos känslomässiga band utan att göra det förflutna till en enhetlig upplevelse eller idealisera varje film som visades i de här kretsarna.

Hans bidrag består i att behandla biografvisningen som en del av filmens minne. Programmets ordningsföljd, filmkopians skick och platsen man ser filmen från påverkar vad man minns. Grindhouse omvandlar dessa förutsättningar till filmisk form; New Beverly tar sig an dem genom sitt programarbete. Båda uttrycken visar att en film kan få en ny innebörd beroende på hur den möter sin publik igen.

Fortsätt till Tarantinos genrer och filmiska hyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer