Ozploitation och Tarantino: australiensisk film med risker och överdrifter

Ozploitation samlar en del av den australiensiska filmen där skräck, sex, action och kommersiell provokation möttes. Tarantino har bidragit till att göra den mer känd, men dess historia började inte med Hollywoods erkännande.

En mångskiftande del av den australiensiska filmen

Ozploitation är en benämning på australiensisk exploateringsfilm, särskilt produktioner från 1970- och 1980-talen. Etiketten samlar filmer som kunde sälja ett löfte om starka intryck: fart, fara, erotik, våld eller övernaturliga fenomen. Det är ingen enhetlig genre, och det går inte att utgå från att alla regissörer arbetade med samma resurser eller intressen.

Mad Max, Patrick och Turkey Shoot visar på denna mångfald. Den första förknippas med action och vägar; den andra skildrar skräck kring en inlagd patient och extraordinära krafter; den tredje använder en människojakt i en repressiv fantasi. Att gruppera filmerna gör det lättare att känna igen en produktions- och mottagningskrets, men innebär inte att deras handlingar eller bildspråk är likvärdiga.

Kategorin gör det också möjligt att diskutera en nationell filmhistoria som ibland ger företräde åt verk som anses kulturellt respektabla. Populära genrefilmer kan bevara information om branscher, publik och yrkesroller även om de har fått ett ojämnt kritiskt mottagande. Att lyfta fram dem kräver inte att man förklarar dem som mästerverk allihop; det räcker att ge dem tillräcklig uppmärksamhet för att kunna urskilja deras styrkor, begränsningar och arbetsvillkor.

Tarantinos intresse är en del av denna omvärdering, sett ur en utländsk åskådares perspektiv. Hans entusiasm ger filmerna internationell uppmärksamhet, men de australiensiska skådespelarna, regissörerna och filmteamen gjorde filmerna långt innan han talade offentligt om dem. Denna prioritet bör framgå, så att beundraren inte framställs som upphovsperson till den tradition han beundrar.

Not Quite Hollywood synliggör denna filmkärlek

Not Quite Hollywood, Mark Hartleys dokumentär från 2008, samlar filmklipp och vittnesmål från personer med koppling till denna film. Tarantino medverkar som beundrare och kommentator. National Film and Sound Archive of Australia lyfter fram hans medverkan i ett verk som förenar produktionsminnen, motstridiga omdömen och en stor variation av material.

Dokumentären visar en mer konkret relation än en lista över influenser som enbart bygger på likheter. Tarantino talar om filmerna och deras yrkesverksamma inom ramen för en undersökning ägnad åt ämnet. Hans medverkan betyder ändå inte att varje nämnd titel har inspirerat en viss scen i Kill Bill eller Death Proof. För att hävda det krävs ytterligare belägg.

Hartley ger utrymme åt actionsekvensernas fysiska förutsättningar och riskerna i vissa produktioner. Stuntpersoners och teknikers anekdoter är en del av periodens minne. De bör läsas som personliga vittnesmål, inte som rekommendationer att upprepa farliga metoder. Att beundra ett filmiskt resultat innebär inte att man måste idealisera alla metoder som kan ha använts för att uppnå det.

Den grindhousekulturen hjälper oss att förstå hur dessa filmer spreds och hittade publik utanför Australien. En titel kunde få ett nytt liv i ett dubbelprogram, en hemmavideo eller genom en rekommendation från en entusiast. Spridningen förändrar hur filmen tas emot utan att sudda ut det australiensiska sammanhang där den producerades.

Vägar och kroppar: en jämförelse med Death Proof

Death Proof har ett intresse för fysisk action och för att göra faran med ett fordon i rörelse påtaglig, vilket den delar med delar av denna filmtradition. Vägen är en yta där hastigheten kan sättas i relation till avstånd, hinder och utsatthet. När man ser landskapet röra sig runt fordonet blir det lättare att mäta den utsatthet som en isolerad närbild av föraren inte skulle förmedla på samma sätt. Spänningen ökar när åskådaren förstår vilken kropp som är utsatt och vilket handlingsutrymme den har.

Berättelsen om Death Proofs tillkomst hämtar också näring ur amerikanska traditioner av biljakter och mördarfilmer. Därför vore det missvisande att förklara filmens utformning enbart med Mad Max eller australiensisk film. Jämförelsen belyser en gemensam upptagenhet av actionens konkreta materialitet, men långfilmen placerar denna upptagenhet i en egen struktur.

Zoë Bells roll förstärker intresset för en kropp som kan utföra stuntarbete, men hennes nyzeeländska nationalitet gör henne inte automatiskt till en representant för den australiensiska filmindustrin. Det är viktigt att hålla isär de geografiska skillnaderna: yrkesmässiga beröringspunkter och regional närhet är inte utbytbara identiteter. Filmen samlar personer och referenser från olika platser.

Beundran för George Miller och Mad Max är en särskild koppling som förtjänar att utvecklas för sig. I en överblick över ozploitation bör Mad Max inte överskugga alla andra filmer. Skräcken i Patrick och överdrifterna i Turkey Shoot visar att kategorin också rymmer rytmer, miljöer och hot som inte kretsar kring en bil.

Tarantinos bidrag till detta minne består i att han talar entusiastiskt om filmerna och låter dem cirkulera i sin referenskultur. En mer precis analys håller isär vittnesmål, rekommendation och belagd påverkan. På så vis kan man erkänna en verklig samhörighet med australiensisk genrefilm utan att göra varje senare biljakt till en kopia eller tillskriva en enda beundrare äran för att ha räddat en hel filmindustri.

Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och hyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer