Tarantinos tydligaste lovord till George Miller har ett datum och en film: december 2015, Mad Max: Fury Road.
Ett val som uttrycktes 2015
Den 15 december 2015 publicerade Première sitt samtal med Quentin Tarantino vid presentationen i Paris av The Hateful Eight. På frågan om årets bästa film valde han Mad Max: Fury Road. Han berättade också om sina inledande reservationer inför att Mel Gibson ersattes av Tom Hardy och hur hans inställning förändrades efter att han sett filmen. Uttalandet dokumenterar en konkret entusiasm, som väcktes efter att han sett filmen, och inte ett förhandsberöm av lojalitet mot en filmserie.
Den förändringen är betydelsefull eftersom den skiljer minnet av en stjärna från upplevelsen av ett nytt verk. En välkänd rollfigur kan verka oskiljaktig från sin ursprungliga skådespelare; en annan film måste visa på duken att relationen kan förändras. Svaret beror inte enbart på att den nya skådespelaren härmar välbekanta gester. Det spelar roll vilken plats berättelsen ger rollfiguren och vilken värld den låter honom eller henne möta.
Uttalandet från 2015 bör inte användas för att hitta på recensioner av alla tidigare delar. Mad Max 2: The Road Warrior, från 1981, är en central referenspunkt när man jämför hur Millers filmskapande har utvecklats, men den historiska betydelsen ger inte i sig något citat av Tarantino om filmen. Det går att analysera sambandet mellan de båda filmerna och samtidigt tydligt skilja det dokumenterade lovordet från den senare kritiska tolkningen.
Från Mad Max 2 till Fury Road: vägen som berättelse
I Mad Max 2 formar fordonens rörelser och kampen om resurser en värld som knappt behöver några längre förklaringar. Föremålen gör det möjligt att dra slutsatser om hierarkier och behov. En bränsletank eller ett fordon som kan ta sig genom ett område har ett värde eftersom filmen visar vad människor kan göra med dem och vad de är beredda att riskera för att få tag på dem.
Fury Road driver denna förmåga att berätta genom handling vidare i en mycket koncentrerad jaktstruktur. Färdriktningen, de inbördes positionerna och bytena av fordon är lika viktiga som orden. Tittaren måste förstå en situation som förändras snabbt. Tydlighet kräver inte långsamt tempo: den kan uppstå genom att ett rumsligt mål upprepas och villkoren för att nå det sedan förändras.
Kropparna synliggör ansträngningen som håller rörelsen igång. Att köra, hålla sig fast, hjälpa någon eller nå ett föremål är enkla handlingar som blir intensiva eftersom de utförs under press. Filmen får färden att upplevas som en rad fysiska beslut. Skådespelet är viktigt genom sin omfattning, men också genom det omedelbara sambandet mellan en gest och dess möjliga konsekvens.
Jämförelsen mellan de två filmerna gör det möjligt att se hur en idé består: civilisationen kan framställas som en bräcklig organisation kring maskiner, resurser och grupper. Det behövs ingen föregående lektion om samhällskollapsen för att förstå att varje användbart föremål är omstritt. Världsbygget sker medan rollfigurerna agerar i den, och tittaren lär sig reglerna samtidigt som konflikterna utspelar sig.
Furiosa, Max och den gemensamma handlingen
I Fury Road introducerar Furiosa ett mål som Max inte har tänkt ut. Det förändrar förväntningen att huvudpersonen som gett filmen dess namn ska förklara och leda hela äventyret. Relationen mellan dem byggs upp genom prövningar av tillit, samarbete och oenighet. Förståelsen uppstår inte genom att den ena håller ett utförligt tal om sitt förflutna; den växer till stor del fram när de ser vad den andra gör när tillfälle ges att hjälpa eller svika.
Filmen fördelar också förmågor mellan flera rollfigurer. Ett ögonblick av handling kan bero på den som kör, den som spanar och den som utför en till synes obetydlig uppgift på en annan del av fordonet. Den samordningen gör att skådespelet inte kan reduceras till en isolerad bragd utförd av en osårbar person. Överlevnad blir en gemensam aktivitet, och klippningen måste göra detta beroende begripligt.
Den visuella miljön bidrar till att konflikterna snabbt går att läsa av. Skillnaden mellan slutna och öppna utrymmen, maskinernas storlek och närvaron av sårbara kroppar hjälper till att styra vår uppmärksamhet. Överflödet tar inte bort behovet av att orientera tittaren. När en bild innehåller mycket blir det särskilt viktigt att veta vilken handling som förändrar situationen.
Blickarnas riktning styr också tempot. Att veta vem som upptäcker ett hinder före de andra gör det möjligt att förutse en manöver och känna dess risk utan att någon rollfigur behöver förklara den.
Därför är Tarantinos lovord mer intressant som en uppmaning att se filmen än som en medalj som ska sätta punkt för diskussionen. Fury Road gör det möjligt att se hur en film i stor skala bygger känslor genom rörelse, resurser och tillit. Hans val från 2015 bekräftar en konkret filmupplevelse. Jämförelsen med Mad Max 2 breddar utforskandet av Miller, men upprätthåller skillnaden mellan det Tarantino faktiskt sade och det varje tittare kan upptäcka när filmerna ses på nytt.
Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
