Aldo Ray och Ralph Meeker: skådespelarna Tarantino beundrar

Två skådespelare från femtiotalet hjälper oss att förstå en sorts filmisk närvaro som Tarantino fortsatt att söka hos senare generationer.

En beundran uttryckt genom namn och filmer

I intervjun med Kim Morgan för Sight & Sound, vars utdrag publicerades i Sunset Gun den 8 januari 2016, bekräftade Quentin Tarantino att han gärna hade velat arbeta med Aldo Ray och Ralph Meeker. Han förklarade också att Bruce Willis påminde honom om femtiotalets huvudrollsinnehavare som de och Brian Keith, och att han hade sett Nightfall med Willis. Hans beundran gäller en särskild sorts närvaro, tydlig på filmduken och kapabel att antyda karaktärer innan någon biografisk förklaring ges.

Begreppet karaktärsskådespelare kan vara missvisande om det uppfattas som synonymt med birollsskådespelare. Ray och Meeker hade huvudroller i filmer, utöver att spela andra roller. Det intressanta här är tätheten i en skådespelares personlighet: en röst, ett sätt att ta plats eller en kroppslig spänning som publiken lär sig känna igen. Den särarten kan bära en huvudroll lika väl som den kan förändra balansen i en kort scen.

Det är inte heller lämpligt att placera dem under en helt enhetlig bild av manlighet. Att tillhöra samma epok och vissa genrer betyder inte att de spelar likadant. Ray kan förmedla en blandning av fysisk tyngd, förvirring och sårbarhet. I några av sina mest kända roller utstrålar Meeker en mer skärande självsäkerhet, vars aggressivitet blir en del av problemet. Jämförelsen är fruktbar just när den gör det möjligt att uppskatta skillnaderna i stället för att sudda ut dem.

Aldo Ray i Nightfall och Meeker i Kiss Me Deadly

Nightfall, regisserad av Jacques Tourneur och premiärvisad 1957, är en bra ingång till Rays arbete. Huvudpersonen hamnar i en fara han inte kan kontrollera och måste agera samtidigt som han försöker få grepp om vad som har hänt. Skådespelarens fysik skulle kunna få en att vänta sig en lösning byggd på råstyrka, men filmen spelar också på hans osäkerhet. Hotet försvinner inte bara för att mannen som utsätts för det verkar kunna försvara sig.

Rösten bidrar till den effekten. Dess strävhet innebär inte att varje replik måste låta som en order. Den kan förmedla trötthet, återhållsamhet eller ett obehag som rollfiguren inte förklarar direkt. När information om det förflutna vävs in i berättelsen får denna närvaro nya nyanser. Åskådaren omprövar sin bild av en man vars yttre gav färre svar än det först verkade lova.

Ralph Meeker som Mike Hammer i Kiss Me Deadly, av Robert Aldrich, skildrar ett annat förhållande mellan styrka och kunskap. Detektiven går framåt med en självsäkerhet som inte garanterar att han förstår den värld han ger sig in i. Hans förmåga att skrämma kan öppna dörrar, men ger honom ingen säker uppfattning om vad som väntar bakom dem. Filmen gör denna skillnad mellan handlingskraft och okunskap till en ständig källa till oro.

Att jämföra de båda rolltolkningarna gör det lättare att skilja hårdhet från osårbarhet. En man kan inge respekt och ändå vara sårbar för manipulation, slumpen eller sin egen oförmåga att förstå. Hos Ray kan osäkerheten kännas som en börda; hos Meeker kan framåtrörelsens energi dölja den ett tag. Det är två olika sätt att låta huvudpersonens kropp samspela med en berättelse som vet mer än han.

Hollywood i förändring och ett mindre förenklat minne

I samtalet 2016 kopplade Tarantino framväxten av huvudrollsinnehavare som Elliott Gould, Jack Nicholson och Dustin Hoffman till att en äldre typ av filmstjärna trängdes undan, representerad i hans kommentar av Brian Keith. Iakttagelsen beskriver en förändring i smak och möjligheter. Den visar inte att alla skådespelare i en generation gick samma öde till mötes, och den gör inte varje nedgång i karriären till en likadan historia om att bli utstött.

Förändringen kan också förstås genom vilka rollfigurer en bransch anser vara attraktiva. I vissa perioder verkar hjälten behöva kroppslig självsäkerhet och få förklaringar; i andra blir en mer nervös, verbal eller öppet motsägelsefull gestalt tilltalande. Skådespelarna förlorar inte nödvändigtvis sin förmåga när den smaken förändras. Det kan vara berättelsernas utrymme för deras förmågor som förändras.

Därför är det viktigt att återvända till filmerna i stället för att nöja sig med etiketten bortglömd skådespelare. Glömska beror på vem som tittar, vilka filmer som visas och hur filmhistorien berättas. Nightfall och Kiss Me Deadly gör det möjligt att återupptäcka konkreta prestationer utan att förvandla huvudrollsinnehavarna till rena offer för en senare epok. En hyllning blir starkare när den visar ett skådespeleri än när den bara beklagar en karriär.

I sin intervju med Kim Morgan från 2009, som New Beverly publicerade igen 2017, beklagade Tarantino Rays nedgång och kopplade den till alkohol och lågbudgetfilmer. Det är hans tillbakablickande bedömning av Rays karriär, och den bör tillskrivas honom utan att göras till en fullständig förklaring av skådespelarens liv.

Även skådespelarnas privatliv kräver varsamhet. Den tragiska bild som kan skapas kring en skådespelare berättigar inte till att förklara varje roll med hjälp av biografin eller att tillskriva Tarantino en fullständig diagnos av Rays nedgång. Hans vittnesmål om beundran räcker för att inleda utforskandet. Därefter kan åskådaren själv se hur Ray och Meeker skapar spänning, vilken relation de bygger upp till sina medspelare och hur en till synes stadig närvaro släpper in sårbarheten.

Se urvalet av regissörer och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar