Tarantino och Kubrick: beundran, distans och konkreta filmer

Den kritiska relationen mellan Tarantino och Kubrick ryms inte i en etikett som total beundran eller totalt avståndstagande.

The Killing motsäger ett generellt avståndstagande

Quentin Tarantino har uttryckt reservationer mot Stanley Kubrick, men också entydigt berömt filmer av honom. I en intervju från 1992 med Paul Zimmerman för Orbit, när han jämförde The Killing med Asfaltdjungeln, uttryckte han sin preferens för Kubricks film. Det omdömet kom före många av de kontroverser som senare omgav hans filmåsikter. Beundran för ett enskilt verk var redan en del av hans samtal när han presenterade Reservoir Dogs.

The Killing, som hade premiär 1956 och i Spanien är känd som Atraco perfecto, hjälper oss att förstå denna samhörighet utan att anta att de båda regissörerna delar en komplett estetik. Berättelsen fördelar information mellan flera deltagare i ett rån och återvänder till händelser vars innebörd förändras när man får se ett annat perspektiv. Precisionen ligger inte enbart i rollfigurernas plan: den finns också i relationen mellan det som händer och den ordning i vilken publiken förstår det.

Greppet behåller en avgörande mänsklig dimension. Gruppmedlemmarna kan komma överens om ett tillvägagångssätt, men inte kontrollera alla sina begär, samtal och beroenden. En privat svaghet får kollektiva konsekvenser. Åskådaren uppskattar organisationens intelligens samtidigt som hen ser villkoren som hotar att rasera den. Denna samexistens mellan beräkning och skörhet erbjuder en beröringspunkt med andra kriminalhistorier, utan att varje likhet behöver förvandlas till en kopia.

A Clockwork Orange: entusiasm för vissa bilder, invändningar mot helheten

I Tarantino-profilen som publicerades i The New Yorker i oktober 2003 framträder både hans distans till Kubricks filmkonst och hans entusiasm för de första tjugo minuterna av A Clockwork Orange. Kombinationen motsäger föreställningen att han helt enkelt skulle ha avfärdat filmen. Han kan beundra kraften i en inledning och ifrågasätta den hållning han uppfattar i helheten; det är värderingar av olika aspekter.

Inledningen av A Clockwork Orange skildrar en värld där våldet tar formen av en representation. Kläderna, musiken och kropparnas placering tvingar oss att se brutala handlingar som organiserade bilder. Denna organisering känns obehaglig eftersom den skapar ett avstånd mellan det fasansfulla i det som sker och det tilltalande i hur det gestaltas. Åskådaren får inte ett neutralt beteende till skänks: hen får en iscensättning som gör hen medveten om hur hen betraktar det.

Den moraliska diskussionen uppstår just där. En film kan skildra ett förkastligt våld och använda grepp som väcker fascination. Det är en legitim kritisk fråga om denna spänning utgör en motsägelse eller en strategi. Svaret kan inte härledas enbart ur sympati eller antipati mot regissören. Man måste undersöka hur varje sekvens fungerar och vilka förändringar berättelsen senare för in i vår relation till rollfiguren.

Alex, spelad av Malcolm McDowell, inbjuder inte till en bekväm identifikation. Hans energi och förmåga att vända sig till åskådaren samexisterar med handlingar som gör det omöjligt att betrakta honom som oskyldig. Senare förskjuter den behandling han utsätts för problemet till frågor om frihet och straff. Filmens intresse ligger i att hålla dessa frågor samman utan att likställa dem: att förstå faran med ett institutionellt ingrepp suddar inte ut den skada som den drabbade tidigare har orsakat.

Känslomässig distans och kritisk smak

När en filmskapare säger att en annan upplevs som kylig handlar beskrivningen om en mottagarupplevelse. Den bevisar inte att filmen saknar känslor och innebär inte att alla åskådare måste reagera på samma sätt. Hos Kubrick kan den kontrollerade kompositionen, upprepningen och vissa perspektivskiften skapa en känsla av främmandeskap. För vissa åskådare kyler detta känslan av närhet; för andra gör det den starkare genom att hindra en omedelbar och välbekant reaktion.

Tarantino brukar bygga situationer där samtal och utdragna beteenden gör att en rollfigur känns nära innan en konflikt bryter ut. Kubrick kan kräva en annan sorts uppmärksamhet, mer inriktad på relationen mellan individer, rum och system. Jämförelsen beskriver synliga metoder, inte en absolut oförenlighet. Båda har arbetat med humor, hot och motsägelser mellan vad rollfigurerna säger och vad de gör.

Därför bör man inte heller automatiskt tillskriva Tarantino ett avståndstagande från År 2001 – ett rymdäventyr utifrån en allmän reservation mot Kubrick. En åsikt om en regissör är inte i sig en recension av varje titel. Vill man veta vad han tycker om en viss film behövs ett identifierbart uttalande om just den filmen. Virala listor suddar ofta ut den skillnaden och förvandlar en kommentar om en del av verket till ett omdöme om en hel karriär.

Uttalandena från 1992 och 2003 ger en mer precis bild: preferens för The Killing, beundran för inledningen av A Clockwork Orange och distans till vissa effekter av Kubricks filmkonst. Den blandningen är typisk för en långvarig kritisk relation. Den gör det möjligt att diskutera klippning, skådespelarnas närvaro och bildernas ansvar utan att kräva att omdömet ska sluta i total anslutning. Oenigheten blir mer intressant när filmerna som ger upphov till den fortfarande finns i blickfånget.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar