Intensiva färger och ett glänsande vapen kan föra tankarna till giallo, men en visuell likhet bevisar inte i sig att det rör sig om en referens. Kopplingen till Tarantino blir tydligare när man identifierar varje grepp.
Giallo är mer än svarta handskar
Giallo betecknar en italiensk tradition av spänning och kriminalberättelser. Benämningen kommer från de gula omslagen på samlingar av populära romaner. På film fick genren igenkännbara former av utredning, hot och stiliserat våld. Mario Bava och Dario Argento hör till de filmskapare som starkast förknippas med genren, även om det finns betydande skillnader mellan deras filmer och olika perioder i deras karriärer.
Mördaren med handskar, det framträdande vapnet och en blick som styckar upp handlingen är bilder som ofta förknippas med genren. Men ingen av dem räcker i sig för att klassificera en film. Mysteriet kring mördarens identitet, ett vittnes ofullständiga uppfattning och betydelsen av detaljer som misstolkas kan också strukturera sådana berättelser.
Tarantino använder element som inbjuder till jämförelser, men det gör inte hela hans filmografi till giallo. Intensiva färger förekommer också i andra traditioner, och en närbild av en kniv kan fylla helt olika funktioner beroende på scenen. Innan man tillskriver ett verk ett inflytande är det värt att fråga sig vad åskådaren vet, hur kameran ser och vilken osäkerhet som bär upp berättelsen.
Förhållandet till Dario Argento och Mario Bava inbegriper en cineastisk beundran som bör beläggas genom verk och uttalanden. Den beundran innebär inte att man automatiskt kan tillskriva de båda filmskaparna varje våldsam bildruta hos den amerikanske regissören. Den övergripande kopplingen ger en bakgrund; för att identifiera en specifik referens krävs mer direkt belägg.
Death Proof har en tydligt identifierbar ljudmässig koppling
Death Proof använder musik från Argentos filmer, däribland Katten med nio svansar. Lånet av musiken skapar en mer precis koppling än den blotta likheten i färg eller pose. Ett musikstycke som skapats för en annan thriller kan placeras i en ny situation och bära med sig ett minne av hot, även om personerna och handlingen är annorlunda.
Musiken förvandlar inte i sig Stuntman Mike till en giallomördare. Under stora delar av Death Proof känner vi till hans närvaro och ser hur han närmar sig sina offer. Spänningen bygger mindre på att avslöja hans identitet än på att förstå vilket hot han utgör och vänta på ögonblicket då hans beteende blir öppet aggressivt.
Den första delen lägger stor vikt vid hans blick och hans urval av kvinnor. Kameran kan få oss att känna av hans bevakning innan kvinnorna har fått samma information som åskådaren. Jämförelsen med giallo gör det möjligt att fundera över bilder som präglas av en vilja att betrakta och av ett annalkande hot, men man bör också ta hänsyn till Death Proofs relation till amerikansk slasherfilm.
Fordonet ersätter dessutom det vanliga sortimentet av eggvapen som det främsta angreppsredskapet. Den trånga kupén förvandlar en till synes vardaglig färd till en situation där man är instängd. Hotet byggs upp genom bilens utrymme, vägen och en ojämlik möjlighet till skydd. Förvandlingen visar hur en släktskap i fråga om spänning kan ingå i ett verk som arbetar med material och genrer av olika slag.
Att stilisera ett övergrepp förändrar åskådarens position
Giallo har diskuterats för att genren omvandlar våld till en intensiv visuell och ljudmässig gestaltning. Denna spänning mellan skräck och formmässig lockelse är också relevant när man analyserar Tarantino. En scen kan väcka avsky för det som sker och samtidigt fascinera genom sin komposition. Att denna ambivalens finns innebär inte att alla åskådare reagerar på samma sätt.
I Kill Bill kan färgskiften, överdrifter och koreografi skilja vissa konfrontationer från ett realistiskt uttryck. Men svärdets roll i en strid för också tankarna till japanska och kinesiska filmtraditioner. Att beskriva all denna stilisering som ett inflytande från Argento skulle sudda ut andra, betydligt mer omedelbara samband och den blandning som kännetecknar filmen.
Det spelar också roll om vi betraktar angriparen eller delar hans perspektiv. En bildruta kan visa en hand eller ett vapen för att upplysa om ett hot utan att göra åskådaren till en ständig medbrottsling till rollfiguren. Man bör se hur uppmärksamheten sedan fördelas: om den stannar hos offret, döljer skadan, förlänger väntan eller plötsligt byter ton.
Mot slutet förändras Mikes position i Death Proof. Mannen som verkade ha kontroll över riskerna blir sårbar när han möter ett svar han inte hade räknat med. Det skiftet omorganiserar actionens lockelse och åskådarens relation till jakten. Filmen behåller inte för alltid samma rovdjurslika blickstruktur som den presenterade i början.
Kopplingen till giallo blir tydligare om man förenar precision med försiktighet. Det finns igenkännbara musiklån och beröringspunkter i intresset för hot, kropp och formmässig intensitet. Det finns också skillnader i struktur, mördarens identitet och upplösning. Genom att hålla fast vid skillnaderna kan man analysera ett samtal mellan traditioner utan att hitta på en släkthistoria för varje färg, handske eller eggvapen som förekommer på film.
Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och filmiska hyllningar.
Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer
