Bava och Argento står för två olika möten med italiensk skräck: medvetenheten om ett personligt visuellt uttryck och entusiasmen inför våld som iscensätts.
Black Sabbath och upptäckten av en regissör
Quentin Tarantinos relation till Mario Bava har en särskilt välkänd titel: Black Sabbath, skräckantologin som hade premiär 1963. Den 1 juni 2021 återgav No Film School en SiriusXM-intervju där Tarantino nämnde den bland sina formativa filmminnen. Enligt intervjun var det en film som fick honom att lägga märke till personen bakom kameran och vilja upptäcka fler av regissörens verk.
Det förändrade sättet att se skiljer sig från att bara uppskatta en enskild berättelse. En åskådare kan minnas ett monster eller en upplösning utan att fundera över vem som har arrangerat bilderna. Att känna igen en regissör innebär att förstå att färgerna, längden på en väntan eller sättet ett ansikte visas på är resultatet av medvetna val. Filmen är inte längre bara något som händer, utan börjar också uppfattas som något som har konstruerats.
Strukturen i Black Sabbath, även känd som Rädslans tre ansikten, bidrar till den upplevelsen. Berättelserna skildrar olika hot, men åskådaren kan jämföra hur obehaget byggs upp under samma visning. Alla avsnitt behöver inte väcka exakt samma känsla för att man ska kunna se att de har ett gemensamt fokus på rum, föremål och hur en vardaglig situation förvandlas till en främmande upplevelse.
Antologiformatet kräver dessutom att berättandet är ekonomiskt. En kort berättelse har mindre tid på sig att etablera en värld och måste välja vilken information den avslöjar och vad den håller utanför bild. Ett telefonsamtal, ett föremål eller en orörlig gestalt kan få oproportionerligt stor betydelse. Spänningen bygger på att åskådaren väntar sig en förändring innan det står klart exakt hur den kommer att se ut. Bava gör väntan till en visuell upplevelse.
Deep Red och fascinationen för det konstlade
När det gäller Dario Argento kretsar det dokumenterade minnet kring Deep Red, från 1975, som i Spanien är känd som Mörkrött. Den 26 oktober 2020 återgav IndieWire Tarantinos kommentarer om intrycket som filmens följd av mord gjorde på honom när han var ung. Hans entusiasm handlade om den filmiska upplevelsens intensitet. Det är inte detsamma som ett moraliskt ställningstagande till de skildrade handlingarna eller ett belagt uttryck för att han föredrar alla Argentos filmer.
Deep Red gör själva seendet osäkert. Huvudpersonen bevittnar ett brott, men att se något betyder inte att man har förstått det. Utredningen tvingar en att gå tillbaka till bilder man redan har sett och fråga sig vilken detalj man har misstolkat. Sambandet mellan minne och varseblivning gör åskådaren till en del av problemet: även hen kan ha fått information utan att veta hur den ska kännas igen.
Iscensättningen tillför ytterligare ett lager. Miljöerna fungerar inte som neutrala bakgrunder, och föremål kan dra till sig uppmärksamhet innan deras berättarfunktion avslöjas. Bildutsnittet skapar löften och misstankar. Ibland tycks hotet finnas på en viss plats eftersom filmen har lärt oss att hålla uppsikt över den; ibland distraherar en detaljs visuella lockelse från det som senare visar sig vara avgörande. Utredningen blir också en granskning av vårt eget sätt att se.
Ljudet och musiken förstärker osäkerheten. Ett ljudminne kan fungera som en ledtråd, medan musikens energi i en sekvens förändrar förhållandet mellan förväntan och överraskning. Mordet framstår inte bara som en uppgift som för mysteriet framåt. Det blir en sekvens med sin egen rytm, vars förlopp kan fascinera och väcka obehag på samma gång. Den formella självständigheten hjälper oss att förstå den typ av entusiasm Tarantino beskrev.
Två vägar in i italiensk skräck – utan att blanda ihop genrerna
Att föra samman Bava och Argento betyder inte att alla deras filmer tillhör giallo-genren. Black Sabbath är en skräckantologi med berättelser och distributionsversioner som det är värt att hålla isär; Deep Red kretsar kring en brottsutredning. De två regissörerna har ett gemensamt starkt intresse för form, men deras verk bör inte förvandlas till utbytbara exempel på en påstådd, enhetlig italiensk formel.
För den som vill utforska de här preferenserna ger de två filmerna underlag för en tydlig jämförelse. Hos Bava kan man se hur ett kort avsnitt etablerar och omformar ett hot. Hos Argento kan man se hur en längre berättelse gör minnet av en bild till drivkraft i mysteriet. Den här visningsordningen är ett förslag till tolkning, inte en lista sammanställd av Tarantino. Hans uttalanden dokumenterar utgångspunkterna; därefter kan analysen av filmerna ta sin egen väg.
Sambandet med den italienska giallo-thrillern förtjänar en särskild diskussion om form och influenser. Här är det viktigt att se Tarantino som åskådare, uppmärksam på upplevelser som inte bara handlar om att hitta material till hans egen filmkonst. Intresset för andra italienska filmskapare, som Lucio Fulci, erbjuder ytterligare en annan väg. Genom att uppmärksamma skillnaderna kan vi tala precist om beundran och undvika att hitta på en rangordning som sammanför minnen från olika tillfällen till ett enda uttalande.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
