Innan de stora filmserierna skrev och regisserade Stallone filmer om stadsdelar, bröder och människor med framgångsdrömmar – filmer som förtjänar att uppmärksammas för sin egen skull.
Stallone innan han reducerades till sina ikoner
Quentin Tarantinos försvar av Sylvester Stallone lägger särskild vikt vid Paradise Alley, hans regidebut från 1978. I Cinema Speculation, som publicerades 2022, ägnar han filmen ett kapitel. I en recension av boken som publicerades i Momentary Cinema den 22 oktober 2023 framhålls att Tarantino uppskattar Stallones personlighet som manusförfattare och filmens särpräglade vision, samtidigt som han erkänner dess ojämnheter. Intresset riktas mot ett specifikt verk, inte mot att hävda att skådespelarens hela karriär är felfri.
För att förstå det valet kan det vara bra att för ett ögonblick lägga den mest återgivna bilden av Stallone åt sidan. Hans kropp och senare rollfigurer kom att ta upp en stor del av det offentliga samtalet, men att skriva en scen från en stadsdel och att regissera en actionfilm kräver inte precis samma beslut. Paradise Alley låter oss se skaparen som formar relationer, hittar på röster och bygger upp en miljö kring tre bröder. Den fysiska styrkan är en del av den världen, men förklarar den inte i sin helhet.
Det är också viktigt att skilja mellan filmernas olika medverkande. Stallone skrev och spelade huvudrollen i Rocky, från 1976, som regisserades av John G. Avildsen. I Rocky II, som hade premiär 1979, tog han även på sig regin. Däremellan kom Paradise Alley. Den ordningsföljden visar att hans bana som regissör inte bara började med att han förlängde ett redan etablerat kommersiellt varumärke: först prövade han en annan berättelse, med andra rollfigurer och ett annorlunda förhållande mellan humor, spektakel och melodram.
Paradise Alley: ord, bröder och en boxningsring
Filmen placerar bröderna Carboni i 1940-talets New York. Cosmo, som spelas av Stallone, bidrar med en verbal energi som står i kontrast till Victors fysiska styrka. Lenny fullbordar en triangel av intressen och känslor som inte alltid går hand i hand. Fribrottningen erbjuder en möjlighet att tjäna pengar, men den förändrar också hur bröderna ser på varandra. Ett sätt att klara sig kan bli ett sätt att utnyttja varandra.
Stadsdelen har en egen dramatisk funktion. Mötena, samtalen och småaffärerna ger en mänsklig skala åt en berättelse som annars hade kunnat begränsas till att bygga upp inför matcherna. Filmen ägnar uppmärksamhet åt människorna kring huvudpersonerna, även om alla dessa sidospår inte utvecklas lika mycket. Överflödet ger en känsla av liv, men skapar samtidigt några av filmens obalanser. En del av dess särprägel kommer av att miljön tillåts svälla utanför huvudhandlingen.
Cosmo är särskilt användbar för att studera Stallone som manusförfattare. Hans auktoritet bygger inte bara på fysisk dominans. Han försöker övertyga, sälja in en möjlighet och få de andra att gå in i den berättelse han själv lägger fram. Orden är ett överlevnadsverktyg. Rollfiguren kan vara både rolig och irriterande i samma samtal, eftersom hans fantasi går hand i hand med egenintresse och en tydlig oförmåga att bedöma följderna av sina idéer.
Boxningsringen förvandlar dessa familjespänningar till offentligt spektakel. Kroppen som tar emot stryk tillhör en person, medan andra räknar ut vad stryket kan ge. Filmen ställer därmed kampens känslomässiga laddning mot en mindre bekväm fråga om vem som bestämmer och vem som får betala. Bröderna behöver inte framställas som entydiga symboler för att man ska se den ojämlikhet som uppstår mellan dem när möjligheten att tjäna pengar tycks rättfärdiga allt.
Rocky II och ansvaret för att regissera en uppföljare
I Five Things, som återgavs av W i april 2020, utsåg Tarantino Rocky II till sin personliga favorit från 1979 och hyllade Stallones skådespelarinsats. Kommentaren bekräftar också hans intresse för uppföljaren.
Rocky II ställer en annan typ av problem. Publiken känner redan Rocky och förväntar sig att åter få uppleva en igenkännbar känslomässig resa. Uppföljaren måste bevara den bekantskapen och förklara varför rollfiguren behöver fortsätta kämpa. Stallone har nu en rollfigur vars sätt att tala, tafatthet och envishet redan betyder något för publiken. Att regissera honom innebär att avgöra hur mycket han kan förändras utan att förlora det som gjorde honom så lätt att tycka om.
Livet utanför ringen är avgörande för den uppgiften. Arbetet, pengarna, förhållandet till Adrian och svårigheterna att anpassa sig hindrar återkomsten till kampen från att bli en ren genrekonvention. Rocky måste hitta sin plats i en värld vars regler inte kretsar kring fysisk uthållighet. Hans värdighet bygger på mer än att tåla slag. Rollfiguren är fortfarande sårbar även när det inte finns någon synlig motståndare att möta.
En jämförelse mellan filmerna visar två sätt att arbeta med populär melodram. Paradise Alley fördelar uppmärksamheten mellan bröderna och en mer vidsträckt miljö, medan Rocky II samlar mycket av sin energi kring en central rollfigur som bär med sig minnet av den föregående filmen. I båda filmerna behöver den fysiska ansträngningen en känslomässig berättelse för att bli betydelsefull. En match kan vara sevärd i sig, men den får verkliga följder först när vi vet vilken relation, önskan eller utfästelse som står på spel.
Tarantinos försvar av Stallone ger anledning att se närmare på hans arbete som manusförfattare och regissör. Det innebär inte att en udda film måste anses bättre än en succé eller att alla dess brister ska ursäktas. Det handlar om att ge Stallone samma uppmärksamhet som andra populära filmskapare: att undersöka hur han bygger upp rollfigurer, vilken ton han eftersträvar och vilken värld som växer fram mellan scenerna. Paradise Alley är en särskilt avslöjande ingång, eftersom filmen bevarar ambitioner som den senare bilden av huvudrollsinnehavaren kan ha hamnat i skymundan för.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
