Tarantino mot John Ford: kontroversen och nyanserna kring John Wayne

Kontroversen kräver att man skiljer mellan en regissör, en skådespelare och de enskilda filmer som kan komplicera varje generell bedömning.

Ett kontroversiellt uttalande och ett kritiskt svar

I december 2012 kritiserade Quentin Tarantino John Ford hårt i en intervju med Henry Louis Gates för The Root, med anledning av rasfrågor. Uttalandet ledde till en diskussion som inte bara handlade om huruvida en regissör borde uppskatta en annan. På spel stod skildringen av ursprungsbefolkningar, westernfilmens minne och hur man tillskriver en omfattande filmografi en moralisk hållning.

Kent Jones svarade i maj–juni-numret 2013 av Film Comment, i essän Intolerans: Quentin Tarantino mot John Ford. Han ifrågasatte generaliseringen och pekade på filmer som Fort Apache, Sergeant Rutledge och Cheyenne Autumn för att efterlysa en mer nyanserad läsning. Hans argument innebär inte att man måste ursäkta varje skildring i den klassiska filmen: det handlar om att undersöka hur varje film fungerar innan man gör en heterogen samling till en enda tes.

Kontroversen är användbar just när skillnaden mellan omdöme och belägg bevaras. Tarantino uttrycker en kritisk ståndpunkt; Jones diskuterar dess historiska räckvidd. Åskådaren behöver inte välja en auktoritet och sluta se. Man kan använda oenigheten för att ställa mer precisa frågor om vem som får komma till tals, ur vems perspektiv en historia berättas och vilka beteenden berättelsen framställer som legitima.

Vad förändras när man granskar en enskild film

Den klassiska westernfilmen har ofta använt konflikten mellan nybyggare, armén och ursprungsbefolkningar som drivkraft för äventyr. Den traditionen rymmer stereotyper, uteslutningar och förenklingar som förtjänar att omprövas. Men att erkänna ett generellt problem avgör inte automatiskt vad en enskild scen betyder. En film kan återge en fördom och samtidigt, på ett annat plan, ifrågasätta auktoriteten hos dem som står för den. Sådana spänningar kräver uppmärksamhet, inte en etikett som suddar ut dem.

Förföljaren, från 1956, är ett särskilt givande fall för den här diskussionen. Ethan Edwards, spelad av John Wayne, kan leda sökandet, men hans hat utgör också ett hot. Rollfigurens styrka innebär inte att hans perspektiv är måttstocken för hela filmens moral. Berättelsen låter oss beundra vissa förmågor och samtidigt frukta vad den som besitter dem kan göra.

Bildutsnittet, andra rollfigurers reaktioner och relationen mellan Ethan och hemmets rum bidrar till denna ambivalens. Att se en film genom dess huvudperson innebär inte nödvändigtvis att man godtar alla hans idéer. Det räcker inte heller att upptäcka en kritisk distans för att slå fast att alla problem med representationen är lösta. Analysen måste hålla fast vid båda aspekterna: vad verket ifrågasätter och vilka begränsningar det behåller när det gör det.

Samma försiktighet gäller filmskaparens biografi. Handlingar, uttalanden och personliga kopplingar kan ge sammanhang, men de ersätter inte en läsning av en scen. Om man använder dem som ett fullständigt bevis för betydelsen av alla hans filmer riskerar man att missa skillnader som faktiskt syns på duken. En grundlig diskussion om Ford kräver att man kan peka på bilder och berättartekniska samband, samtidigt som man formulerar en bedömning av honom som person.

Varför John Wayne behöver bedömas för sig

Det är också viktigt att skilja rollfiguren från skådespelaren. Att Wayne gör en auktoritär person trovärdig bevisar inte att berättelsen godkänner alla hans beslut; ett sådant godkännande måste kunna utläsas ur filmen.

John Ford och John Wayne samarbetade i några av filmhistoriens viktigaste filmer, men de är inte en och samma sak. Wayne arbetade med andra regissörer, och hans filmiska persona fick olika funktioner i olika verk. Tarantinos återkommande beundran för Rio Bravo, regisserad av Howard Hawks 1959 och med Wayne i huvudrollen, gör det omöjligt att beskriva hans ståndpunkt som ett fullständigt avvisande av skådespelarens filmiska gärning.

I Rio Bravo bygger sheriffens auktoritet på en liten grupp medarbetare. Väntan och samvaron ger rollfigurerna möjlighet att lära känna varandra, hjälpa varandra och gå varandra på nerverna. Intresset bygger inte bara på huvudpersonens förmåga att driva igenom ett beslut. Det spelar också roll hur han tar emot eller avvisar hjälp och hur han erkänner förmågorna hos dem som stannar vid hans sida.

Att jämföra den rollfiguren med Ethan Edwards visar hur mycket en stjärna kan förändras utan att upphöra att vara igenkännbar. Waynes kroppsspråk, röst och vissa gester skapar kontinuitet, men berättelsen förändrar deras innebörd. Samma närvaro kan skapa tillit i en grupp eller bli ett hot mot det som den påstås försöka återta. Denna variation är ett skäl att skilja bedömningen av skådespelaren från en övergripande värdering av westernfilmen.

En mer precis formulering av kontroversen håller därför isär tre nivåer: Tarantinos uttryckliga kritik av Ford, svaret från dem som anser att hans historiska läsning är otillräcklig och det faktum att Wayne också medverkar i filmer som Tarantino beundrar. Att hålla dessa saker isär mildrar inte oenigheten på konstlad väg. Det gör det möjligt att förstå vad diskussionen handlade om och förhindrar att ett kraftfullt uttalande omvandlas till ett mer omfattande påstående som motsägs av filmskaparens egna välkända preferenser.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar