Tarantino som Pam Grier-fan: upptäckten av Coffy

Tarantinos beundran för Grier började framför en bioduk. Hans minne låter oss återvända till filmerna som gjorde henne till huvudrollsinnehavare.

Ett tonårsminne – utan att hitta på något om biobesöket

Quentin Tarantino berättade för Ray Pride i en intervju från december 1997, som journalisten återpublicerade 2024, att han hade sett Coffy när han var ungefär tretton år. Han mindes hur fascinerad han var av Pam Grier och förklarade att han följde hennes arbete. Det vittnesmålet ger en utgångspunkt för hans beundran. Det säger inte i sig något om en viss biograf, ett exakt datum eller en dubbelföreställning, så det är mer korrekt att återge minnet så som det berättades.

Förtydligandet är viktigt eftersom filmmytologin ofta gör en återblick till en fullständig scen: en viss stadsdel, en biljett som köpts i smyg, en publik som reagerar unisont. Inget av det behövs för att förstå Griers genomslag. Den dokumenterade upplevelsen innehåller redan det väsentliga: en tonårig åskådare upptäcker en skådespelare som kan ta plats i centrum av en actionfilm och fortsätter att intressera sig för henne efter det första mötet.

Coffy, regisserad av Jack Hill och premiärvisad 1973, ger en särskilt tydlig ingång till hennes närvaro på film. Grier spelar en sjuksköterska som ger sig ut på en hämndaktion mot knarkhandeln och korruptionen. Hennes rollfigur måste gå från iakttagelse till bedrägeri och från skenbar sårbarhet till beslutsamhet. Handlingen bygger på hur hon tolkar situationer och drar nytta av vad andra tror sig veta om henne.

Vad gör huvudpersonen i Coffy och Foxy Brown så speciell?

Griers dragningskraft kan inte beskrivas enbart som tuffhet. I Coffy ändrar hon sitt beteende beroende på var hon befinner sig och vem hon har framför sig. En del av spänningen kommer av att hon spelar en roll i berättelsen. Publiken ser två nivåer samtidigt: vad hennes motståndare ser och vad hon själv försöker uppnå. Den skillnaden ger henne initiativet redan innan våldet bryter ut.

Filmen synliggör också priset för detta initiativ. Coffy har ingen institution som leder hennes utredning eller garanterar henne skydd. Hennes väg går genom relationer där ekonomisk makt, hot och offentlig fasad förstärker varandra. När hon upptäcker att en respekterad person är en del av samma system blir hämnden mer än en enkel konflikt mellan en hjältinna och brottslingar som tydligt står utanför resten av samhället.

Foxy Brown, som hade premiär 1974 och också regisserades av Hill, visar en annan utformning av samma energi. Grier spelar åter huvudrollen i en berättelse om hämnd, men Foxy är en annan rollfigur. Filmen bör inte beskrivas som en direkt fortsättning på Coffy och man bör inte heller tillskriva Tarantino identiska uttalanden om de båda filmerna. Deras koppling i det allmänna medvetandet beror på skådespelaren och vissa gemensamma teman, inte på att huvudpersonerna skulle vara samma berättelsefigur.

Att se filmerna bredvid varandra visar hur Grier kan bära upp uttryck som en genreetikett kan dölja. Här finns ögonblick av beräkning, sorg, iscensatt förförelse och fysisk kraft. Stjärnan måste hålla ihop rollfigurens känsloliv genom mycket tvära tonförändringar. Att en scen försöker provocera eller roa tar inte bort det arbete som krävs för att rollfiguren ska kännas igen i nästa scen.

Fansen i publiken och etikettens begränsningar

Begreppet blaxploitation är användbart för att placera en industriell filmvåg och vissa former av filmvisning i sitt sammanhang, men det beskriver inte skådespelarna fullständigt. I Griers filmer ryms både möjligheter för en svart kvinna att få huvudrollen och kommersiella mekanismer som exploaterar hennes image. Att se båda sidorna gör att man undviker både en alltför lättköpt hyllning och ett avfärdande som suddar ut rollfigurernas handlingskraft. Den historiska diskussionen utvecklas mer ingående i återupprättelsen av blaxploitationfilmen.

Tarantinos fanskap hör till den historien om hur filmerna tagits emot. Hans entusiasm gör inte automatiskt varje film problemfri, men den hjälper oss att förstå varför en skådespelarinsats kan leva kvar i minnet när kritiska hierarkier tränger undan genren den ingår i. En stark närvaro gör att man minns en rollfigurs ansikte, röst och rörelser långt efter att man glömt detaljerna i handlingen.

Intervjun med Pride ger ytterligare en nyans: Tarantino berömde också Griers rollgestaltning i Fort Apache, the Bronx, från 1981. Kommentaren visar att hans uppmärksamhet inte var begränsad till en frusen bild från 1970-talet. Han kunde både uppskatta stjärnan och värdera hennes förmåga att lämna en välbekant personlighet bakom sig och skapa en annan rollfigur. Att beundra en stark närvaro och uppskatta en skådespelarprestation som innebär en förvandling är fullt förenligt.

Deras senare samarbete hör till en annan period, som tas upp i guiden till Jackie Brown. Här stannar vi vid hur en filmsmak växte fram: Coffy som en upptäckt han mindes, Foxy Brown som en film att jämföra den närvaron med, och en karriär som åskådaren fortsatte att följa. Att återvända till de filmerna gör det möjligt att uppskatta Grier som huvudperson i sina egna berättelser, innan den beundrande åskådarens berömmelse kom att förändra samtalet om henne.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar