Blaxploitation bidrar med skådespelare, musik och former av huvudpersonskap till Tarantinos filmer. Hans användning av genren varierar mellan filmerna och gör inte alla hans svarta rollfigurer till varianter av en och samma modell.
Populärfilm med egna bilder och debatter
Blaxploitation är en beteckning för en del av den amerikanska filmen på 1970-talet, där svarta rollfigurer stod i centrum för berättelser om action, brott och konfrontation. Filmer som Shaft, Coffy och Foxy Brown bjöd på uttrycksfulla gestalter och en stark koppling till musik som soul och funk. Kategorin präglades också av debatter om stereotyper, kommersiell exploatering och representation.
Denna komplexitet gör det omöjligt att beskriva genren enbart som en samling frigörande filmer eller som en samling karikatyrer. Verken skiljer sig åt vad gäller huvudpersoner, ton och produktionsvillkor. Deras bilder kunde öppna utrymme för identifikation samtidigt som de använde sensationslystna konventioner. Tarantinos intresse riktas mot specifika inslag i denna repertoar, inte mot en enhetlig definition av afroamerikansk erfarenhet.
Musiken bidrar till genrens eftermäle genom att ge energi och personlighet åt en entré eller en förflyttning. En röst eller en rytm placerar rollfiguren i en ljudkultur innan hen förklarar vem hen är. Tarantino använder den förmågan tillsammans med skådespelare och kostym, men varje låt har också en egen historia, fristående från filmen som använder den.
Kopplingen till grindhousekulturen hjälper till att sätta många av dessa verks distribution i sitt sammanhang. Att filmerna visades i samma distributionskrets suddar inte ut deras sociala skillnader och gör inte publiken till en homogen grupp. Populärfilmprogrammet samlade mycket olika filmer, och senare tiders minne lyfter fram några av dem som särskilt bestående referenser.
Jackie Brown återupplivar en närvaro utan att upprepa Foxy Brown
Att välja Pam Grier till Jackie Brown väcker minnen av hennes tidigare roller. Hennes ansikte och sätt att ta plats i bild kan påminna om hjältinnor från 1970-talet, men Jackie är en medelålders flygvärdinna som ställs inför konkreta ekonomiska och kriminella påtryckningar. Filmen fortsätter inte Foxy Browns livshistoria och tillskriver henne inte automatiskt Foxys förmågor eller erfarenheter.
Den blaxploitation-hyllning som Jackie Brown innebär blir tydligare när man ser den förvandlingen. Tarantino behåller Griers betydelse som bildens mittpunkt, men förändrar konfliktens förutsättningar. Huvudpersonen måste tänka strategiskt, förhandla och använda sig av andras föreställningar om henne. Hennes erfarenhet och arbetssituation spelar en roll som inte kan reduceras till en pose som en osårbar hjältinna.
Rollfiguren Jackie Brown knyter också an till en historia om tillgivenhet och möjligheter som kommer sent i livet. Filmen låter den tid som har gått bli synlig i besluten och kropparna. Stjärnans eftermäle tillför en dimension, men berättelsen kräver att Jackie får finnas som en specifik person och inte som en ständig hänvisning till en tidigare filmografi.
Användningen av Across 110th Street ramar in hennes närvaro med en låt som förknippas med en annan kriminalberättelse. Låtens entré tillför en kulturhistoria och en igenkännbar energi, samtidigt som Jackies förflyttning placerar henne mitt i en arbetsdag. Musiken gör hennes entré storslagen utan att dölja den otrygga situation som vi snart får lära känna.
Jules och Django ställs inför andra konflikter
Jules Winnfield har en verbal och fysisk auktoritet som kan föra en dialog med bilder av maskulinitet i svart populärfilm. Men hans funktion i Pulp Fiction hänger samman med en specifik kris: han tolkar en händelse som ett tecken och omprövar sitt liv. Att reducera honom till jargong och stil skulle sudda ut den förvandling som formar hans roll i kaféfinalen.
Samuel L. Jackson gestaltar en rollfigur som kan växla mellan förtrolighet, hot och eftertanke. Hans relation till Vincent är inte densamma som den hos en ensam hjälte som bekämpar en yttre organisation. Jules arbetar inom en kriminell struktur och måste bestämma sig för om han vill fortsätta tillhöra den. Jämförelsen med blaxploitation belyser vissa grepp, men ersätter inte detta specifika dilemma.
Django skapar ett annat historiskt avstånd. Han är huvudperson i den amerikanska södern under slaveriet, och berättelsen använder konventioner från westernfilmen och hämndgenren. Att efternamnet Broomhilda von Shaft kan föra tankarna till ett annat filmhistoriskt minne och fungera som en blinkning, men det gör inte slaveriet till en enkel retrodekor. De förhållanden som Django och Broomhilda lever under tillhör berättelsens kärna.
soul och funk i filmografin samsas också med musik från andra tider och genrer. Därför går det inte att hänföra varje låt framförd av en svart artist till blaxploitation. Ursprungen och funktionerna varierar, och ett musikval kan skapa en ny relation utan att upprepa ursprungssammanhanget.
Inflytandet blir mest givande när skillnaden mellan skådespelare, rollfigur och tradition bevaras. Grier bidrar med ett yrkesmässigt eftermäle; Jackie har en egen situation; blaxploitation erbjuder en repertoar av former och debatter. Tarantino låter dessa nivåer mötas och omformar dem efter varje film. När man ser skillnaderna blir det möjligt att uppskatta hyllningen utan att göra olika identiteter och erfarenheter till en enda utbytbar estetik.
Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och filmhyllningar.
Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer
