Soul och funk hos Tarantino: minne, intimitet och fysisk närvaro

I Jackie Brown kan en låt föra två människor närmare varandra innan de vet hur de ska prata med varandra. I andra filmer ger soul och funk tyngd åt en resa, en presentation eller en maktförskjutning.

Jackie Brown lyssnar på karaktärer med ett liv bakom sig

Soul har en central plats i Jackie Brown eftersom musiken knyter an till människor med minnen, vanor och en medvetenhet om tiden som gått. Den fungerar inte bara som sjuttiotalsdekor pålagd en berättelse från nittiotalet. Musiken gör det möjligt att uppfatta kontinuiteten mellan vilka karaktärerna var, vad de bär med sig och vad de fortfarande hoppas på.

Across 110th Street, framförd av Bobby Womack, knyter an till Jackies erfarenheter redan från början. Låten bär med sig en tidigare filmhistoria och ett språk för urban överlevnad. Filmen placerar den intill en kvinna som arbetar och rör sig genom staden, innan kriminalintrigen kommer att definiera alla delar av hennes liv. Musikens närvaro ger henne en egen mittpunkt.

En analys av Across 110th Street i Jackie Brown kan gå närmare in på låten. I en jämförelse mellan genrer är det viktiga att soul inte bara dyker upp för att göra en karaktär elegant. Musiken erbjuder en röst med minne och en känslomässig intensitet som kan bära trötthet, värdighet och längtan utan att scenen behöver förklara dem i ord.

The Delfonics och möjligheten att dela en musiksmak

Relationen mellan Jackie och Max gör lyssnandet till en handling. När hon spelar musik av The Delfonics får han ta del av en bit av hennes hemmaliv. Mötet bygger inte på att de båda har haft exakt samma erfarenheter. En låt kan väcka nyfikenhet och möjliggöra en närhet som ännu inte har fått en tydlig verbal form.

The Delfonics i Jackie Brown blir betydelsefulla eftersom musiken lever vidare i Max efter besöket. Hans intresse för att lyssna på den igen gör en relation synlig utan att den genast behöver fullbordas. Skivan bär på ett känslomässigt minne, och tittaren kan följa det utan att reducera det till en automatisk signal om lycklig romantik.

Valet av röster och arrangemang skiljer också den här intimiteten från ett soundtrack som enbart bygger på actionrytmer. Soul kan förlänga en paus och göra ett samtal lätt att stanna kvar i. Filmen låter karaktärerna lyssna utan att kräva att varje takt förebådar en vändning i intrigen. Den varaktigheten bidrar till Jackie Browns särprägel i filmografin.

Relationen till blaxploitation finns som ett minne av skådespelare, repertoarer och uttrycksformer, men det gör inte varje låt av en afroamerikansk artist till ett verk inom den filmgenren. Soul, funk och blaxploitation betecknar olika saker: musiktraditioner och ett filmhistoriskt sammanhang som möts utan att vara likvärdiga. Att hålla isär dem förhindrar en klassificering som enbart bygger på rasidentitet.

Den delade musiken möjliggör dessutom en form av ömsesidig uppmärksamhet. Max behöver inte genast förvandla sin nyfikenhet till en uppvisning i kunskap. Att lyssna på det Jackie väljer är redan ett sätt att ge henne utrymme, och den hållningen skiljer sig från den makt andra karaktärer försöker utöva över henne.

Funk förändrar tyngden i en handling

I Pulp Fiction introducerar Kool & the Gangs Jungle Boogie en annan rytmisk energi än surfmusiken som just har hörts i förtexterna. Skiftet bidrar till en urban och kroppslig identitet. Funken i Pulp Fiction beskriver inte bara kriminell professionalism; den kan ge liv åt en presentation och sedan samexistera med dialog som gör karaktärerna mindre imponerande än deras entré antydde.

Death Proof använder andra uttryck för soul och funk i ett soundtrack där låtarna också hör hemma på barer, i bilar och i personliga val. Ljudet kan underlätta en dans eller ackompanjera ett sätt att se på omvärlden. Musiken i Death Proof visar att nöjet i ett groove inte har någon fast moralisk funktion: det kan bära en grupps gemenskap eller fångas i blicken hos någon som hotar andra.

Kontrasten mot Django Unchained breddar perspektivet ytterligare. Material av James Brown kan fogas samman med hiphop och få en bekräftande funktion under actionsekvenserna. Den äldre inspelningen behåller en igenkännbar energi, men klippningen placerar den i en annan historisk tid och i en annan maktrelation. Återanvändningen förändrar sammanhanget utan att sudda ut ursprunget.

Soul och funk bör inte heller skiljas åt genom en alltför förenklad motsättning mellan känsla och rytm. Båda kan rymma känslomässig intensitet, kroppsligt arbete och komplexa rytmstrukturer. För filmanalysen är det viktigt vilken aspekt en viss scen lyfter fram och hur den kopplas till karaktärerna. En övergripande etikett ersätter inte uppmärksamheten på rösten, varaktigheten eller ljudkällan.

Fallet med Jackie Brown är fortfarande centralt eftersom filmen låter oss höra de här musikaliska uttrycken som delar av hela liv, inte bara som stilmarkörer. Karaktärerna behåller musiken, delar den med andra och bär den med sig. I resten av filmografin kan samma musikområden bli drivkraft, kontrast eller minne. Rikedom ligger i den här variationen av användningsområden och i en inspelnings förmåga att fortsätta säga olika saker när den som lyssnar förändras.

Tillbaka till Tarantinos musik och soundtrack.

Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen