Landskapet i Södern och Västern kan förknippas med flera musiktraditioner. Tarantino använder några av dem, men det är viktigt att inte göra country, blues, folk och bluegrass till utbytbara benämningar.
Filmens genre avgör inte låtens genre
En westernfilm kan använda musik från spaghettiwesterns, en traditionell ballad, rock eller hiphop utan att för den skull bli en samling countrylåtar. På samma sätt bevisar inte en akustisk gitarr att en låt hör till bluegrass. För att identifiera musiken måste man ta hänsyn till inspelningen, artisten och dess kännetecken, inte bara landskapet som syns i bild.
Django Unchained innehåller Brother Dege-låten Too Old to Die Young. Låten har ett ljud med koppling till blues och en samtida sydstatspräglad tradition. Den bör inte beskrivas som en inspelning från 1800-talet eller som musik Django lyssnar på i filmen. Tidsavståndet är en del av hur filmen bygger upp sin drivkraft mot återkomst och konfrontation.
Gitarrljudet kan ge associationer till strävhet, uthållighet och rörelse, men det innebär inte att all användning av slide kan klassas som bluegrass. En teknik kan förekomma i olika traditioner. Filmen använder en specifik tolkning, inte en allmän definition av Södern. Genom att behålla namnet Brother Dege kan man uppmärksamma den särarten och undvika att artisten försvinner bakom en geografisk etikett.
Daisys ballad har ett annat ursprung
I The Hateful Eight sjunger Daisy Jim Jones at Botany Bay till gitarrackompanjemang. Det är en traditionell ballad med koppling till erfarenheterna hos straffångar som skickades till Australien. Att den förekommer i en amerikansk western ändrar inte automatiskt dess ursprung. Sången för in en röst av straff, förflyttning och motstånd, som kan samspela med fångens situation utan att ha skapats för den.
Tolkningen är diegetisk: Daisy framför musiken inför de andra. Det skiljer den från Brother Dege-inspelningen som lagts till i klippningen av Django. I det ena fallet är sången något rollfiguren gör och som kan avbrytas; i det andra ackompanjerar den en handling för tittaren, utan att huvudpersonen behöver känna till den. Den narrativa funktionen går inte att avgöra enbart utifrån musikstilen.
Gitarren spelar också roll som ett föremål som delas och som det råder konflikt om. Musiken tar plats i ett ögonblick då uppmärksamheten riktas mot den fientliga rumsinteriören, och Ruth bestämmer sig för att sätta stopp för den. Konflikten handlar inte om huruvida en ballad skildrar Västern korrekt, utan om vem som får bestämma över tiden och ljudet i rummet. Musiktraditionen blir en omedelbar del av maktrelationen.
Att kalla scenen bluegrass enbart på grund av rösten och instrumentet vore en förenkling. Man behöver inte kräva att filmen ska ha en viss instrumentsättning eller en etikett som den inte använder. Traditionell repertoar kan färdas mellan länder och genrer utan att behovet av en precis identifiering försvinner. Sången blir intressantare när man uppmärksammar dess resa än när man gör den till en generisk kuliss.
Country förekommer också utanför westernfilmen
I Jackie Brown används Tennessee Stud i Johnny Cashs tolkning. Exemplet påminner om att country inte behöver en berättelse om revolvermän för att fylla en funktion i en film. En röst och en musikalisk berättelse kan föras in i en samtida urban historia och skapa kontrast till omgivningen. Valet bygger på ett samband mellan scenen och inspelningen, inte på något geografiskt krav.
Pulp Fiction visar ett annat sätt som musiken rör sig på med The Statler Brothers låt Flowers on the Wall, som Butch lyssnar på i bilen. När rollfiguren sjunger med blir lyssnandet ett uttryck för ett tillfälligt välbefinnande. Effekten beror på hans situation och vad som händer sedan, liksom på repertoarens kulturella associationer. Country är en del av vardagslivet, inte en 1800-talsmiljö.
De här exemplen gör det möjligt att skilja musiktradition från regional stereotyp. Södern har inte en enda röst, och filmens Västern har skapats av kompositörer och artister från många olika platser. Tarantino arbetar med den mångfalden och kan placera en samtida sydstatslåt bredvid ett italienskt filmmusikstycke eller en melodi från ett annat land. Helheten gör inte anspråk på att vara en uttömmande etnografisk antologi.
Sökandet efter en förmodad systematisk användning av bluegrass bör därför begränsas till verk som har tydliga upphovsuppgifter. Det räcker inte att hitta knäppinstrument, föreställa sig en banjo eller höra en lantlig röst för att fylla en lista. Om det inte finns någon konkret inspelning som stöder klassificeringen är det mer träffsäkert att förklara skillnaden än att tillskriva regissören en preferens som inte beläggs av de här scenerna.
Country, blues och ballader ger Tarantino olika sätt att berätta och att ta tiden i anspråk. Brother Dege driver handlingen framåt med en samtida inspelning; Daisy framför en traditionell sång i skyddsrummet; Cash och The Statler Brothers förekommer i urbana berättelser. Mångfalden visar att det musikaliska landskapet skapas genom konkreta användningar. Gitarren kan förena de här världarna i lyssnandet, men den gör dem inte till en och samma tradition.
Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
