En snabb trumpet eller en infiltrationsscen kan föra tankarna till spionfilm utan att bevisa att inspelningen kommer från en eurospy-produktion.
Den nya scenen avslöjar inte verkets ursprungliga genre
Eurospy betecknar en grupp europeiska spionfilmer, särskilt förknippade med genrens internationella uppsving under 1960-talet. För att tala om ett lån från den här filmtypen hos Tarantino måste två saker identifieras: den inspelning som används och det verk som den skapades för. Att ett musikstycke ackompanjerar ett hemligt intrång eller en smygande förflyttning i Kill Bill räcker inte för att klassificera dess ursprung som eurospy.
Förväxlingen är förståelig eftersom olika traditioner delar vissa grepp: ihärdig slagverk, blås, tydlig bas och korta melodier som antyder rörelse. Kriminalfilm, äventyrs-tv och vissa thrillrar använde närliggande uttryck. En likhet i klang kan förklara en association hos tittaren, men den ersätter inte en musikkreditering och gör inte filmer från olika genrer till en och samma industriella familj.
Kompositörer arbetade också inom flera områden. Att identifiera en musiker med koppling till spiongenren betyder inte att varje musikstycke av denne kommer från en film om hemliga agenter. Det konkreta verket måste kontrolleras. Den precisionen gör det möjligt att uppskatta kopplingarna utan att tillskriva ett musikurval en härstamning det inte har.
Tre vanliga förväxlingar kring Kill Bill
Green Hornet, framförd av Al Hirt och förknippad med den amerikanska tv-serien med samma namn, förekommer i Kill Bill. Tempot och det spektakulära uttrycket passar huvudpersonens förflyttningar, men musiken har sitt ursprung i amerikansk tv. Krediteringen är kopplad till Billy May och bearbetningen av materialet från Humlans flykt. Den blir inte en eurospy-komposition bara för att den hörs under ett uppdrag.
Twisted Nerve av Bernard Herrmann kommer från den brittiska thrillern från 1968, regisserad av Roy Boulting. Visslingen som ackompanjerar Elle Driver får en ny funktion i Tarantinos film, men dess ursprung är inte ett spionäventyr. Infiltrationen på sjukhuset gör melodin till en särskild hotmarkör, utan att i efterhand ändra genren på originalverket.
Sette note in nero hör till Lucio Fulcis italienska thriller från 1977. Musiken kan, liksom andra filmmusikstycken, skapa förväntan och misstänksamhet, men den ska inte heller automatiskt räknas till 1960-talets eurospy. Årtalet, filmen och kompositörerna är viktigare än ett allmänt intryck av europeiskt mysterium.
Vad tillför då kopplingen till spionfilmer?
Som estetisk jämförelse kan kopplingen vara användbar. Tarantino arbetar med rollfigurer som förbereder handlingar, byter identitet eller tar sig in på fientlig mark. Musik med ett stadigt driv kan ge rörelserna den föreställda effektiviteten hos ett uppdrag. Den tolkningen beskriver effekten i den nya scenen; den gör inte anspråk på att fastställa inspelningens ursprung.
Skillnaden leder till en konkret slutsats: tala gärna om spionageinfluenser när du beskriver en ljudmässig likhet, men använd termen eurospy-lån endast om verkets ursprung är fastställt. På så sätt bevaras den musikaliska analysen utan att en katalog hittas på. De mest kända exemplen kring Kill Bill visar en blandning av tv, thriller och actionfilm som är bredare än en enda etikett.
Urvalet blir rikt just för att musikstyckena kan röra sig mellan sammanhang. En melodi kan lämna sin ursprungliga kontext och skapa en annan sorts spänning. För att förstå förändringen måste båda ändarna finnas kvar: varifrån den kommer och vad den gör nu. Om allt reduceras till spionmusik blir den mångfald av val som Tarantino använder för att bygga sina sekvenser mindre synlig.
Tillbaka till Tarantinos musik- och soundtrackguide.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
