Två mycket olika låtar samlas ofta under en alltför bred etikett: Santa Esmeraldas discoversion och Chingons mexikanska tolkning.
Santa Esmeralda: en låt förändrad genom arrangemanget
Don’t Let Me Be Misunderstood förekommer i Kill Bill: Vol. 1 i Santa Esmeraldas tolkning, utgiven 1977. Det är en lång och expansiv version med Leroy Gómez som sångare, som för en äldre komposition in i discomusiken och blandar den med inslag av flamenco och latinamerikansk prägel. Den beskrivningen är mer träffande än att helt enkelt kalla den ett flamencostycke.
Skillnaden spelar roll eftersom det är det specifika arrangemanget som formar sekvensen. Den jämna pulsen, den ihärdiga percussionen och de instrumentala utvikningarna skapar ett dansant flöde. Gitarrerna och accenterna tillför andra klanger, men suddar inte ut inspelningens discoarkitektur. Ett igenkännbart instrument eller en rytmisk gest räcker inte för att göra en hel låt till en annan genre.
Låten ackompanjerar uppgörelsen mellan Beatrix och O-Ren i den snötäckta trädgården. Musiken fyller ett uttrycksmässigt utrymme utan att försöka återskapa en japansk tradition. Bild och ljud hämtar stoff från skilda kulturella berättelser och möts genom varaktigheten, väntan och växlingen mellan stillhet och rörelse. Trädgården förvandlas därför inte till en spansk eller latinamerikansk miljö.
Versionens längd gör det möjligt att hålla kvar vid stunder då de stridande kvinnorna studerar varandra. Rytmen fortsätter framåt även när kropparna stannar upp. Skillnaden mellan ljudets kontinuitet och den fysiska pausen skapar förväntan: varje ny gest tycks svara mot en energi som byggts upp. Effekten beror på den använda inspelningen, inte på någon påstådd bokstavlig koppling mellan texten och svärden.
Musikvalet gör också att striden inte reduceras till ett högtidligt ackompanjemang. Här ryms både spektakel och musikalisk njutning, sida vid sida med faran. Låten behåller något av sin dansanta karaktär samtidigt som den ingår i en våldsam scen. Den samexistensen förklarar dess särprägel bättre än en genreindelning som enbart bygger på gitarrernas ljud.
Chingon: en mexikansk låt i en rocktolkning
Malagueña Salerosa, framförd av Chingon, hörs under eftertexterna till Kill Bill: Vol. 2. Här är kopplingen till den mexikanska sången och dess omarbetning av en grupp med anknytning till Robert Rodriguez. Titeln ger inget stöd för att automatiskt klassificera stycket som spansk flamenco: sångens historia och tolkningens utformning följer en annan tradition.
Versionen behåller en expansiv sångmelodi och ett tydligt fokus på sången, samtidigt som den tar till vara rockgitarrernas kraft och rockkompet. Sången nöjer sig inte med att markera pulsen. Den breder ut sig, håller ut toner och står för en stor del av styckets uttryck. Resultatet har en annan energi än de instrumentala upprepningar som dominerar långa partier av Santa Esmeraldas version.
Placeringen under eftertexterna förändrar också hur man lyssnar. Huvudkonflikten har redan fått sin upplösning och filmen kan presentera sina medverkande i en annan tid, efter berättelsens slut. Sången ackompanjerar avslutningen och låter känslan dröja kvar utan att tillföra någon ny förklaring av handlingen. Publiken får möta en tolkning med ett eget uttryck samtidigt som den åter ser ansikten förknippade med berättelsen.
Chingon gör inte hela den andra filmen till mexikansk film och representerar inte heller ensamt Rodriguez samlade musikaliska bidrag. Det är ett tydligt avgränsat inslag i ett bredare urval. Sången fungerar just för att den behåller sin särart bland den övriga musiken. Den tillför ett särskilt musikaliskt avsked till en helhet som medvetet är mångskiftande.
Vad de två musikvalen har gemensamt – och vad som bör hållas isär
Båda styckena visar hur en version kan färdas långt från sitt ursprungliga sammanhang utan att förlora sina mest igenkännbara drag. Hos Santa Esmeralda förlänger och omformar discoarrangemanget en äldre låt; hos Chingon ger en rocktolkning nytt liv åt en melodi ur den mexikanska repertoaren. Filmens arbete börjar sedan, när inspelningarna får en bestämd plats och längd i filmen.
De har också gemensamt en stark förmåga att bära upp bilder utan att behöva illustrera dem ord för ord. Striden kan vila på en danspuls och eftertexterna på en expansiv sång. Sambandet handlar inte om att översätta varje ljud till en gest, utan om att ge bilderna en energi som de inte hade på egen hand.
Etiketten latinamerikansk musik kan vara en utgångspunkt när man söker efter de här låtarna, men den rymmer olika ursprung och uttryckssätt. Disco, flamenco, rumba och mexikansk sång är inte synonymer. Inte heller är all tydlig percussion rumba. Genom att beskriva det man hör och identifiera versionen undviker man att tillskriva Tarantino en genreuppsättning som inspelningarna inte ger stöd för.
I Kill Bill-guiden ingår de här musikvalen i en film som använder japansk, amerikansk och europeisk musik. I det sammanhanget visar Santa Esmeralda och Chingon två konkreta sätt att blanda musikstilar: en disco grund med andra klangfärger och en mexikansk sång omtolkad genom rock. Jämförelsen blir mer precis när den bevarar skillnaden mellan dem i stället för att göra båda till utbytbara exempel på exotism.
Tillbaka till Tarantinos guide till musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
