Tarantinos inledningslåtar fyller inte alltid samma funktion. Vissa presenterar en grupp, andra introducerar ett sår, en resa eller ett minne av en genre.
En musikalisk entré kan komma efter den första scenen
Att tala om öppningslåtar betyder inte att alla spelas till den första bilden. Tarantino använder ofta en scen i förväg för att skapa en situation och låter sedan musiken omorganisera vårt intryck. Förtexterna blir på så sätt en andra början: vi känner redan till något om världen, men håller fortfarande på att lära oss hur filmen vill visa den för oss.
I Reservoir Dogs ackompanjerar George Baker Selections Little Green Bag gruppens promenadpresentation efter restaurangsamtalet. Låten och slow motion låter oss betrakta männen som en sammansvetsad formation, med sina kostymer och fysiska olikheter. Musiken ger en gemensam rytm åt personer som snart kommer att visa sig ha oförenliga intressen och temperament.
Den skenbara ledigheten i entrén garanterar inte att berättelsen blir bekväm. Sekvensen bygger upp en tilltalande bild av samordning innan filmen undersöker dess gränser. Låten organiserar en kollektiv fasad. Det vi får veta senare förändrar hur vi i efterhand ser på promenaden, men tar inte bort nöjet i den första presentationen.
Pulp Fiction väljer en annan sorts brytning. Misirlou, i Dick Dales inspelning från 1962, börjar spelas efter Honey Bunnys hot och när bilden fryser. Gitarren förlänger gestens urladdning medan förtexterna får rånet att stanna upp. Sambandet med surfrock uppstår här genom energi och klang, inte genom en scen som utspelar sig på en strand.
Den senare övergången till Jungle Boogie visar dessutom att den musikaliska identiteten kan förändras. Början låser inte fast berättelsen vid en enda musikalisk familj. Den presenterar ett sätt att välja och klippa, där filmen obekymrat kan gå från en inspelning till en annan. Den rörligheten förbereder tittaren på en film som också byter huvudpersoner och tidsläge.
En person, ett sår eller en historia från förr
Jackie Brown inleder en annan sorts relation mellan musik och karaktär. Bobby Womacks Across 110th Street ackompanjerar Jackie på rullbandet på flygplatsen. Bilden låter oss betrakta hennes ansikte och uniform under en lång färd. Låten ger en vardaglig aktivitet tyngd och erfarenhet, utan att entrén behöver bli en uppvisning i våld.
Den mekaniska förflyttningen har sin egen rytm: kroppen rör sig framåt samtidigt som den nästan kan stå stilla. Musiken ger rörelsen en uttrycksfull varaktighet. I stället för att presentera ett gäng genom en synkroniserad promenad ger filmen utrymme åt en kvinna vi ännu inte känner. Låten uppmanar oss att lyssna efter ett liv bakom den professionella fasaden.
Kill Bill: Volym 1 använder Bang Bang i Nancy Sinatras tolkning från 1966. Det är inte Cher-inspelningen, även om båda hör till Sonny Bonos låtskrivargärning. Efter det inledande överfallet skapar rösten och gitarren en sårad intimitet som står i kontrast till det omedelbara våldet. Nancy Sinatras öppningslåt rymmer ett känslomässigt minne innan filmen vecklar ut sin hämndresa.
Här driver låten inte fram en promenad och visar inte heller upp en grupps sammanhållning. Den hörs tillsammans med följderna av ett övergrepp och öppnar ett avstånd mellan dåtid och nutid. Ljudets skörhet gör att början rymmer både smärta och hot. Filmen har ännu inte förklarat hela relationen mellan huvudpersonen och Bill, men uppmanar oss redan att lyssna på den som en förlust.
Westernfilmen gör entré med en välbekant röst
Django Unchained återanvänder Django, med musik av Luis Bacalov och sång av Rocky Roberts, från Sergio Corbuccis film från 1966. Låten ackompanjerar början på de förslavade männens resa. Det sjungna namnet och bilderna knyter en ny huvudperson till en tidigare filmtradition, även om hans omständigheter och historia inte är desamma.
Lånet av öppningstemat från Django från 1966 gör att genren hörs från första stund. Vi behöver inte vänta på en duell för att känna igen westernfilmens dramatiska vidd. Bilderna av de fjättrade kropparna visar dock en situation som kräver att vi läser den traditionen ur ett annat perspektiv. Låten bidrar med ett historiskt arv; filmen avgör vilken konflikt den ska rymma.
Tillsammans visar de här öppningarna på olika funktioner. Little Green Bag bygger upp en bild av en grupp; Misirlou skapar en stöt; Across 110th Street ger en enskild person tyngd; Bang Bang introducerar sårbarhet; Django väcker ett genreminne. Ingen behöver berätta i detalj vad som ska hända senare för att styra publikens lyssnande.
Den valda versionen är oskiljaktig från varje låts funktion. Om sångaren eller arrangemanget byttes ut skulle ljudets skenbara ålder, intimitet och energi förändras. Tarantino arbetar med inspelningar som redan rymmer uttrycksmässiga val och placerar dem intill nya bilder. Öppningarna låter oss känna igen det greppet innan handlingen hunnit gå särskilt långt: tonen etableras genom ett konkret samspel mellan röst, kropp, rörelse och klippning.
Tillbaka till guiden till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
