När skyltarna tänds verkar staden förbereda sig på att fortsätta sin vardag. Musiken kan tillföra en annan känsla: åskådaren betraktar en samtid som hen vet är hotad, medan personerna fortsätter att göra planer.
En montage skänker staden sin egen tid
Once Upon a Time... in Hollywood ägnar uppmärksamhet åt övergången mellan eftermiddag och kväll. Ljusskyltarna börjar framträda, verksamheterna signalerar aktivitet och personerna rör sig mot konkreta planer. Filmen låter Los Angeles existera bortom ett samtal eller en konflikt. Under dessa mellanrum står omgivningen i centrum för upplevelsen.
Musiken knyter samman bilder som inte behöver dela en omedelbar handling. Ett byte av fasad eller fordon kan bevara den känslomässiga kontinuiteten tack vare sången. Montaget sammanför platser som ligger långt ifrån varandra och gör dem till delar av en och samma natt. Man behöver inte anta att alla skyltar tänds exakt samtidigt: sekvensen skapar en samlad uppfattning om hur nattlivet tar sin början.
Rolling Stones-låten Out of Time ackompanjerar avsnittet om hemfärden och augustidagen. Versionen med orkesterarrangemang och Mick Jaggers sång har en annan karaktär än en tolkning med enbart gitarrer. Denna ljudmässiga bredd ger bilder av resor och vardagsliv en elegisk dimension, utan att personerna behöver uttrycka sorg i varje bildruta.
Sambandet mellan sång och tid inbjuder till en särskilt tydlig tolkning genom titeln, men kräver inte att varje bild blir en bokstavlig illustration av texten. Det förflutna uppfattas som något som fortsätter att finnas, samtidigt som det glider bort. Musiken förmedlar denna dubbelhet medan personernas rörelser behåller en praktisk riktning: att komma hem, gå ut eller träffa andra människor.
Melankolin hör till åskådarens perspektiv
Personerna känner inte till hela den följd av händelser som publiken kan förknippa med augusti 1969. Den skillnaden förändrar hur vi lyssnar. En sång kan låta behaglig under en dag och ändå väcka oro när den kopplas till det historiska sammanhanget. Filmen arbetar med denna informationsskillnad utan att behöva lägga in en varning varje gång Sharon syns.
Soundtracket till Once Upon a Time... in Hollywood rymmer många olika uttryck. Det kontemplativa montaget sammanfattar inte hela dess funktion. Vissa låtar ackompanjerar energi, samtal eller våld, medan andra låter oss dröja kvar i en sinnesstämning. Att se skillnaden gör det lättare att undvika att beskriva hela urvalet som en enda sorts nostalgi.
När en skylt tänds rymmer det också en visuell dubbeltydighet. Den visar att en verksamhet öppnar eller att kvällen börjar, men den korta stunden kan få en att tänka på en signal som snart försvinner. Den tolkningen kommer av hur montaget placerar ögonblicket i en berättelse om förändring och minne. Det innebär inte att varje verksamhet måste tillskrivas en hemlig betydelse.
Den neonbelysningen förändrar rummets synlighet. De former som under dagen konkurrerade med fasader och trafik blir självständiga när mörkret faller. Skylten tycks sväva och samla ett löfte om nöjen eller konsumtion. Sången kan få löftet att uppfattas med värme, distans eller sorg, beroende på förhållandet mellan rytm och varaktighet.
Staden behåller sin kommersiella aktivitet medan ljuset förändras.
Att betrakta innebär inte att berättandet stannar helt
Dessa mellanrum tillför fortfarande information. De markerar ett tidsskifte, anger resmål och förbereder för senare händelser som sammanfaller. Filmen kan gå vidare utan att ta till en diskussion eller ett nytt hinder. Även vädret och ljuset organiserar berättelsen: de gör att man känner att dagen har hunnit tillryggalägga en tillräcklig sträcka för att natten ska få en tyngd i sig själv.
För att jämföra med andra musikaliska färder hos Tarantino måste man se till skillnaderna. En nattlig bilfärd i Death Proof kan fylla platsen med hot och övervakning; skymningen i Hollywood ger större utrymme åt en stad som delas av många. Båda använder rörelse och musik, men skapar inte nödvändigtvis samma känsla eller förebådar samma slags fara.
Melankolin gör inte heller personerna till rena museiföremål. De fortsätter att önska sig saker här och nu och att fatta beslut. Åskådaren kan se hur skör deras samtid är, medan de själva lever i den som vanligt. Detta samspel gör att scenen kan behålla sin glädje utan att sudda ut oron, och att oron inte reducerar allt som syns till ett förebud.
Montaget behöver balans för att behålla denna komplexitet. Om varje klipp insisterade på ett hotfullt tecken skulle vardagslivet förlora sin självständighet. Om musiken var helt neutral skulle medvetenheten om tiden minska. Sekvensen får sin verkan genom att låta samma rörelse upplevas både som en fortsättning på vardagen och som en bild av något som snart kommer att förändras.
Ljusen förebådar inte i sig slutet på en era. De är konkreta inslag i en stad där människor arbetar och roar sig. Tillsammans med sångerna och berättelsens historiska perspektiv gör de det möjligt att läsa in minnen i dem. Filmen bevarar ljusen medan de är tända under några ögonblick och låter oss vistas i dem innan berättelsen åter kräver beslut, möten och konsekvenser.
Tillbaka till Tarantinos musik och filmmusik.
Visa alla artiklar i Musik och ljud hos Tarantino: så förändras en scen
